Hedins krönika
Jag gör 3 inlägg utifrån Hedins krönika den 27/10 I Tidningen DAGEN:
Skiljer sig gudstjänsten från Melodifestivalen?
----------------------------
Först återger jag krönikan av Hedin. Så återger jag en kommentar från Michael Helders blogg till denna krönika. Och sist så ger jag en egen kommentar till denna Hedins krönika.
---
Inlägg 1 Hedins krönika i DAGEN:
Opinion - Gästkrönika
Skiljer sig gudstjänsten från Melodifestivalen?
Har gudstjänsten blivit ett möte mellan producent och konsument? Är församlingen mer än brukshundsklubben? Hennes sammankomster av annat slag än Melodifestivalen?
Är inte prästens roll en annan än auktionsutroparens? Har inte pastorn en uppgift större än programledarens?
Utför inte sångare och musiker en insats som skiljer sig från framträdande i Melodifestivalen?
Som man ber och sjunger - så tror man!
Gudstjänstens språk och utformning måste ständigt förnyas, men utan att förlora dess syfte. Om att hänga med i tiden innebär mera "show" får det för den skull inte komma att handla om scen och publik.
Det finns ett ofta förbisett samband mellan att fira gudstjänst och att bevara sin tro levande. Guds folk är en festförsamling som lever av att fira. Det är inte möjligt att vara kristen på egen hand. Därför finns knappast något större hot mot tron än en gudstjänst reducerad till föreningsmöte eller, ännu värre, ren underhållning.
Söndagen blev gudstjänstdagen under apostlarnas tid. Det var dagen för Jesu uppståndelse och det gav form och karaktär åt den tidiga kristendomen. "Frid vare med er", ljöd hälsningsorden i början av varje gudstjänst.
Församlingen påmindes om det som är lätt att glömma mitt i omsorger och bekymmer; vi lever på andra sidan uppståndelsen. Guds rike är här!
Varje söndag är en liten påskdag, en uppståndelsefest, den gudstjänsten är en försmak av den stora festen i himlen.
Johannes Chrysostomos (300-talet) skriver om söndagens gudstjänst: "Festen i himlen förenas med festen på jorden: en enda tacksägelse, en enda glädjevåg, en enda jublande kör."
Medvetandet om att gudstjänsten firas i gemenskap med den himmelska församlingen gör varje gudstjänst till en högtid, i glädje och bävan, oberoende av hur många som är samlade i rummet där gudstjänsten firas.
Frågor som "Hur många var i kyrkan i dag?" blir ointressanta när vi inser att det nya Jerusalem kommer "ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man" när vi firar gudstjänst.
Det var därför nattvarden från första början hade en självklar plats i gudstjänsten varje söndag. I denna måltid blir festen verklig. Här befinner vi oss i paradiset!
Formen för måltiden är viktig. Vi lägger ner stor möda och mycken tid för att utforma våra familjefester, hur kan vi då snabbt och lättsinnigt stöka över den måltid som är en delaktighet i den stora himmelska festen!?
Ingenstans går sekulariseringen att avläsa så tydligt som i gudstjänsten. Och aldrig blir den mer förödande. Lättsinniga och pratiga gudstjänster, dränerade på vördnad och helighet, är den främsta orsaken till att många som växt upp inom kyrkan distanserar sig från församlingen. Och till att seriösa sökare vänder i dörren.
Vem vill ha en gudstjänst med fernissa från populärkulturen när allt annat redan gjorts till underhållning?
I avsaknad av en gudstjänstfirande församling är det ytterst svårt att hålla tron vid liv i en kultur som vår. När jag tänker på mitt eget liv, och hur svårt jag har att tro, undrar jag hur det skulle gå med min tro om jag inte vecka efter vecka fick delta i den gudstjänstfirande församlingen.
Gudstjänstens mening är just denna: här få jag hjälp att komma till tro. Eftersom tron är färskvara, omöjlig att konservera, måste den ges mig i varje givet nu. Även om jag kallat mig troende i många år.
Minnet av gårdagens möte med Gud är ett stöd för tron, men jag kan inte leva på det i dag. I Guds rike finns bara ett tempus: presens.
Tron behöver förnyas varje dag. Räckas mig på nytt i nuet. Det kristna livets dagliga, och viktiga, imperativ lyder: "Låt er uppfyllas av Anden!"
Sten-Gunnar Hedin pastor i pingströrelsen
Forts Hedins krönika
Inlägg 2 kring Hedins krönika med en kommentar från Michael Helders blogg:
http://jdfk-kefas.blogspot.com/2009/10/skiljer-sig-gudstjansten-fran.html
----
Skiljer sig gudstjänsten från Melodifestivalen?
Jag är lite förvånad över att endast krypto - papister och katoliker har bloggat om Hedin's krönika så här långt- eftersom han tar upp några allvarliga frågor.
Kanske inte så konstigt med tanke på att Hedin är själv krypto - papist, men ändå- flera än dessa två grupper borde ta en funderare på de frågor han ställer i sin krönika.
Man har lagt märke till att jag tar starkt avstånd från Romersk Katolska Kyrkan och därför också den nya ekumeniken som inte är ekumenik i mina ögon utan någon form av organisatorisk enhet.
Men ändå den nya ekumeniken speglar något jag tror är genuint, den speglar den kristna människans sökande efter något genuint, något rent, något heligt.
Man är trött på "mambo jambo", man är trött på "liberalismen", man är trött på att springa efter den enda trenden efter den andra, man är trött på att springa efter den nya heta läran efter den andra, man önskar något fast, man är helt enkelt trött på "förenings kristendomen".
Här finns det många likheter mellan mig själv, och "nya katoliker"- ta en titt på Sleepaz blogg t.ex, ställ honom frågan varför han söker sig till det katolska och du vill få ett liknande svar av honom - som om du skulle få av mig - varför jag söker mig djupare in i protestantismen...och det konstiga är - att vi är båda relativt nyfrälsta!
Det finns stora skillnader mellan människor som Hedin, Halldorf och sådana som mig själv dock.
Dessa personer framställer sig själva ofta som sökare (med sökare menar jag när de t.ex skriver
"Eftersom tron är färskvara, omöjlig att konservera, måste den ges mig i varje givet nu. Även om jag kallat mig troende i många år.").
Själv är jag också sökande, men inte när det kommer till tro och sådana saker som ligger till grund för det kristna livet.
Jag vet vem jag tror på, och jag vet vem som har frälst mig. Jag är inte i behov av en tro som är som "en färskvara, omöjlig att konservera", jag vet vem jag tror på, jag vet vem som frälste mig, jag vet varför jag tror, och jag vet att inget i världen kan få mig att förlora min tro. Så här skiljer sig Hedin & Co. starkt från mig själv.
Men detta till trotts, det finns saker jag också är sökande när det kommer till den kristna tron. Några av dessa saker har jag skrivet om HÄR, kort och gott jag söker en kristen tro värd att leva för.
Jag söker det Paul Washer predikar om i sin berömda "shocking message", vad John Piper brukar predika om, lärjungaskapet som Leonard Ravenhill brukade predika om, helt enkelt vad Jesus talar om i Lukas kap 10 till 13.
Evangelikala ledare borde fråga sig hur rörelser som den nya ekumeniken, hebreiske rörelsen, emerging church och annat kan få en sådant stort genomslag.
Hur kan kristna vara sökande?
Varför är kristna sökande den dag i dag är? Vad hände med Jesus den fasta klippan? Vad hände med den kristna trons överbevisning och trygghet? Vad hände med kärleken till sanningen?
Vart tog denna kristendom vägen?
Forts Hedins krönika
Inlägg 3 kring Hedins krönika med en kommentar från HaFo:
---
Hedin säger lite märkligt:
”vi lever på andra sidan uppståndelsen. Guds rike är här!”
HaFo:
Visst vi lever på andra sidan uppståndelsen av Kristi person. Men vi lever inte ”på andra sidan”, människors kroppsliga uppståndelse! Det ligger framför!
Guds rike är inte här i sin fullbordan ännu, utan invärtes i de människors hjärtan, som hör Honom till.
----
Hedin:
”Johannes Chrysostomos (300-talet) skriver om söndagens gudstjänst: 'Festen i himlen förenas med festen på jorden: en enda tacksägelse, en enda glädjevåg, en enda jublande kör.'
Medvetandet om att gudstjänsten firas i gemenskap med den himmelska församlingen gör varje gudstjänst till en högtid, i glädje och bävan”
HaFo:
Vad är detta annat än katolsk lära!? Himlen är ännu bara en plats för Guds och Kristi person och Guds Änglar. Ingen människa befolkar i dag den himmelska världen.
Alla kroppsligt avsomnade lever i väntan på den kroppsliga uppståndelsen. De som dött i tron på Jesus, väntar i ”Abrahams sköte – Paradiset”, på den kroppsliga uppståndelsen för att först därefter gå in i den eviga gemenskapen med Gud.
Medan de som dött i otro på Jesus befinner sig i hades och väntar på den kroppsliga uppståndelsen, för att sen dömas till evig frånvaro av Guds gemenskap.
Hur är det möjligt att en andlig ledare av Hedins ”kaliber”, inte är medveten om att inga människor idag befolkar himmelen!??
---
Hedin:
”Frågor som ’Hur många var i kyrkan i dag?’ blir ointressanta när vi inser att det nya Jerusalem kommer ’ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man’, när vi firar gudstjänst.”
HaFo:
Vad är det för ett obibliskt svammel från en av Pingströrelsens ledande pastorer!!??
Inte kommer någonsin idag, ”det nya Jerusalem kommer ’ner ur himlen, från Gud”. Det skeendet hör framtiden till, efter den kroppsliga uppståndelsen och ”en ny himmel och en ny jord”!!
Den som möter oss idag när två eller tre samlas i Jesu namn, är Jesus själv genom den Heliga Andes närvaro, där Anden förhärligar och uppenbarar Kristus via att levandegöra sitt Ord in i människors hjärtan, kring vem Jesus ÄR (Gud själv kommen i kroppslig gestalt) och betydelsen av offret av Kristi persons (Gud och människa försonade/förenade/) kropp och blod på korset.
Och där de som är sanna troende, blir ”lemmar varandra till tjänst, varning, förmaning, uppbyggelse och tröst”.
Det sker likaväl utanför ”Gudstjänsterna”, som inom dess ram!! Där Guds liv är i människors sinnen och hjärtan är Guds församling och inte med nödvändighet, varhelst man ”firar Gudstjänst”!!
---
Hedin:
”Det var därför nattvarden från första början hade en självklar plats i gudstjänsten varje söndag. I denna måltid blir festen verklig. Här befinner vi oss i paradiset!”
HaFo:
Vad igen är detta för obibliskt svammel från en Pingstpastor!!??
Inte befinner vi oss i paradiset när vi firar nattvard! I paradiset befinner sig de på Kristus troende kroppsligt avsomnade i väntan på den kroppsliga uppståndelsen.
I nattvarden påminns vi om vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod.
Hans Ande möter oss på ett speciellt sätt, när vi firar nattvarden, genom sitt Ord om att Kristus själv är närvarande (”Detta är min kropp och mitt blod”, om brödet och vinet).
Men inte handlar det om ngt tillstånd i Paradiset, utan om en ceremoni som visar på vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod, så att vi kan komma till tro på det skeendet där på korset och inte sätta vår förtröstan till ceremonin i sig själv som räddande, eller att det skulle föra oss i beröring med paradiset, att delta i nattvarden.
Vad Hedin egentligen gör här i sin krönika (mitt ibland flera riktiga och sanna synpunkter där), är att introducera människor in i katolsk lära och tro.
Sväljer människor detta budskap från Hedin, så sväljer de också snart den katolska läran kring Maria, att hon är ”Himmelns drottning” och att hon är den som vi ska be till om hjälp i förbön
(spiritism), fast att hon i verkligheten, bara är en människa, som i tron på Jesus, väntar på kroppens uppståndelse.
Därifrån blir inte steget sen långt till att ”vörda reliker och ikoner” (ockultism) och börja svälja resten av katolicismens vilseförande läror.
Hur är det möjligt att en Pingstpastor blir så blind, så att han lånar sig till att förbereda människors sinnen och hjärtan för det avfall som ska ske, för att antikrist ska öppet kunna träda fram, som en annan, en istället för Kristus, en falsk Messias, antikrist?
Men samtidigt kan ju inte det skeendet bli en verklighet om inte de andliga ledarna bli vilse och leder fåren in i detta avfall.
HaFo