Återger ett inlägg kring den frågeställningen som jag just gjort på Rubens forum:
---
Hur djupt en människa än fallit och varit "trolös", mot Gud, sig själv och sina medmänniskor, så, "om vi bekänna våra synder, så är Gud trofast och rättfärdig, så att Han förlåter oss våra synder".
"Om än era synder är blodröda, så kan de bli snövita".
Den som av hjärtat söker, för Kristi försonande blodoffres skull på korset, förlåtelse hos Gud och människor, för allt som kanske gått sönder, som kristen, är renad i Kristi blod, inför Guds ansikte och inte tillräknad, utan förlåten sin synd, och av nåd, tilllräknad Kristi rättfärdighet!
ELJEST VORE INTE NÅD, NÅD LÄNGRE och det verk som Jesus gjorde, som vår ställföreträdare inte fullkommligt, Hans blodsoffer för synden inte tillräcklig, utan Han skulle ha "anseende till personen" och bedöma människan efter hennes prestationer och inte utifrån en hjälplös förtröstan till den Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset.
Precis som Du säger 5 i 12, så kan inte Gud ångra sin kallelse! Men har det gått sönder och människor missat sin "A - kallelse", så kan Gud sätta den, som verkligen gjort upp sina felsteg med både Gud och människor, in i om så skulle krävas, "en z:a kallelse på skalan".
Om "leret går sönder", så ger aldrig "krukmakaren upp"! Att falla i synd handlar om ngt helt annat, än att "häda den Helige Ande" och "begå den synd som inte kan förlåtas".
Att häda Anden, handlar om att börja förneka att Jesus är Gud själv kommen i kroppslig gestalt, börja förmedla villfarelse och att hellre framhärda i otro och förnekelse av vem Jesus ÄR och därmed förnekelse av betydelsen av offret av Kristi persons (Gud och människa förenade -"Guds fullhet lekamligen") kropp och blod på korset ", än att i ödmjukhet böja sig inför Jesus som Gud och Herre.
Då gäller Jesu ord om att människan står där med synd:
"ifråga om synd ty de tro inte på mig", och bejakar lögn och förförelse om Jesus, istället för att bara hjälplöst kasta sig på vad blodsoffret på korset betyder för oss.
---
Gud är hjälplös med våra liv, "där Han var i Kristus och försonade oss med sig själv", om vi väljer att förneka detta, vem Jesus är och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset. Då "finns för oss inget annat offer givet" och vi går förlorade om vi "inte tar vara på en sådan frälsning".
Och därtill bidrar i dag de andliga ledarna till det skeende av avfall, som ska hälsa antikrist välkommen som Kristus!
HaFo
Återger ett inlägg som jag just gjort på Rubens blogg:
---
5 i 12 säger:
”Svåra och tunga frågor det här, men likväl inget vi kan blunda för och bara låta det passera, här behöver vi mycket visdom och kärlek”
HaFo:
Så sant, så sant. Här kanske även behövs mer än visdom och kärlek inför dessa frågor? Behövs inte även ”andebedömningens gåva” i funktion?
För vem kan avgöra, när ett uppgör med Gud och människor, kring att en människa fallit och varit "trolös", mot Gud, sig själv och sina medmänniskor, huruvida det då handlar om ett ”hjärtats uppgör med Gud och människor i förtvivlan över att det gick galet”, eller att det bara handlar om ”ett uppgör under galgen, därför att man blev ertappad”??
----
5 i 12 säger:
”Skulle vara intressant höra dina synpunkter hafo på, vad är en 2:a kallelse?”
HaFo:
Jag uttryckte mig kanske lite fel. Jag menar inte att det handlar om ”en 2:a kallelse”, utan att om man misslyckat i sin kallelse, som Gud lagt ner och inte kan ångra,
så kan man vid ett hjärtats uppgör med Gud och människor, få sig av Gud tilldelat, andra uppgifter i sin kallelse, än kanske de uppgifter som var förberedda, men som man missade i sin trolöshet och att Gud då bereder nya uppgifter i sin kallelse.
T.ex. en äldstebroder, som misslyckats i sin kallelse och uppgift, genom trolöshet och synd, men som gör upp detta av hjärtat med Gud och människor, kanske inte kan få förtroendet att vara äldstebroder och fungera i sin uppgift i en ”etablerad församling” igen.
Men är det ett verkligt av hjärtat uppgör med Gud och människor, så kommer Gud att bereda den ”äldstebrodern”, att kunna få fungera i sin kallelse, som ”själavårdare och undervisare”, i mötet med människor.
Vare sig det sker inom den ”etablerade församlingen”, eller ute bland människor i ”vardagsvimmlet”, utanför ”den organiserade församlingens hägn”.
”Guds församling” är så mycket vidare, än ”de organiserade församlingarna”.
”Guds församling” finns i de på Jesus troende och med Gud förenade/försonade människor, renade i Kristi persons blod.
Den som fallit i synd ”som är blodröd”, så kan den synden, i Kristi försoningsblod ”bli snövit”.
Och den kallelse man fungerat i, kanske leder fram till nya uppgifter i en konsekvens av vad man ”ställt till med”, i en helt annan funktion och annat sammanhang.
Men kallelsen och nådegåvorna står Gud för och bereder väg för, i den stund som människan av hjärtat i sin trolöshet, bekänner sin synd, ”så är Gud trofast och förlåter oss våra synder”.
Allt på grund av Kristi (Gud och människa förenade – ”Guds fullhets lekamligen”) förtjänst som vår ställföreträdare, där Gud inte tillräknar människan hennes synder, utan tillräknar henne Kristi syndfria rättfärdighet och Gudomlighet.
HaFo