Katolsk og evangelisk nådebegrep
Med anledning av uttalanden från en katolsk præst, så har Stig Andreasson sänt två artiklar till norska Dagen. Jag återger här artiklarna.
---
Katolsk og evangelisk nådebegrep.
Den katolske presten Oddvar Moi bekjenner i Dagen sin egen katolske tro med disse ord:
”Vi katolikker tror nemlig at vi blir frelst av Guds nåde, ikke ved egne gjerninger.
I den katolske katekisme leser vi:
”Vår rettferdiggjørelse kommer fra Guds nåde. Nåden er den velvilje, den uforskyldte hjelp som Gud gir oss til å besvare hans kall:
bli Hans barn, få barnekår hos Ham, ha del i den guddommelige natur, i det evige liv.”
Siden konkluderer han:
”Ja, vi bekjenner faktisk at vi blir frelst sola gratia.”
---
Pater Moi har rett i at både det katolske nådebegrepet og den katolske avlat ofte blir misforstått av oss protestanter. Dette kommer av at den katolske lære om frelsen og Guds nåde er nok så innviklet og den rommer også en del selvmotsigelser.
Dette forklarer hvorfor de fleste vanlige, praktiserende katolikker i katolske land har liten kjennskap til kirkens teologiske formuleringer.
Hva lærer så den katolske Kirke om Guds frelsende nåde?
Katekismen sier virkelig at
”ingen kan gjøre seg fortjent til den første nåde som ligger til grunn for omvendelse, tilgivelse og rettferdiggjørelse.
Drevet av Ånden og kjærligheten kan vi deretter fortjene, for oss selv og andre, nådegaver som tjener til vår helliggjørelse, til nådens og kjærlighetens vekst, på samme måte som til å få evig liv.
Selv timelige goder som helse og vennskap kan etter Guds visdom fortjenes. Bønnen sørger for vårt behov for nåde til å kunne øve fortjenstfulle gjerninger.”
---
Den katolske kirke fremstiller altså nåden som EN HJELP, som gis og inngydes i den troende. Dette skjer ved mottakelsen av sakramentene. Disse sies å være nødvendige for frelsen.
Legg merke til at katekismen sier at den troende etter å ha mottatt den første nåde kan fortjene, både for seg selv og andre, nådegaver som tjener blant annet til å få evig liv. Den nevner også ”fortjenstfulle gjerninger.”
Hva skal vi da si til dette? Først må vi understreke at den fortapte synder trenger mye mer enn HJELP for å bli frelst.
Han trenger en forlatende og gjenfødende nåde, som gjør ham til en ny skapning i Kristus. Dette skjer ikke gjennom sakramenter og ritualer. Det skjer når Guds Ånd ved Guds Ord virker på den enkelte.
En sann omvendelse og gjenfødelse vil alltid vise seg i et forvandlet liv og gode gjerninger. Men at disse skulle være fortjenstfulle finner vi ingen støtte for i Bibelen.
Tvert imot sier Skriften:
”Hvor er så vår ros? Den er utelukket.”
De fleste katolikker tror at vi må medvirke til vår salighet ved å gjøre det gode. Nåden er ifølge katolsk tro en kraft som setter oss i stand til å gjøre fortjenstfulle handlinger. Deres teologer påstår også at Luther og andre reformatorer tok det hele altfor lettvint ved å proklamere at et menneske blir rettferdiggjort av tro uten gjerninger.
Men apostelen Paulus sier jo nettopp dette:
”Vi er overbevist om at mennesket blir rettferdiggjort av tro, uten lovgjerninger.” (Rom.3:28)
Bibelen lærer at den troendes rettferdighet er en tilregnet rettferdighet, hvis grunnvoll er Jesu fullbrakte forsoningsverk. Vi får den gjennom tillit til Guds nåde i Kristus.
I motsats til dette sier katolske tekster at våre fortjenstfulle gjerninger forøker nåden. Dette forklarer muligens hvorfor en stor katolsk teolog som van der Burg kunne skrive:
”Den katolske kirke lærer at et menneske ikke kan ha en absolutt visshet om sin rettferdiggjørelse.” Det er klart at hvis vår rettferdiggjørelse bygger, om enn aldri så lite, på våre egne fortjenester, vil ingen kunne eie full frelsesvisshet.
Under mine 50 år i et katolsk land har jeg konstatert at de fleste katolikker er veldig opptatt akkurat av tanken på meritter og fortjenester. I min katolske katekisme på fransk blir leseren oppfordret til å be følgende bønn:
”Min Gud, jeg tilbyr dem denne dags arbeid, alt mitt strev, alle mine prøvelser til soning for mine synder.”
Hvem tør å si at dette er i samsvar med evangeliet og at pavekirken virkelig forkynner frelse av nåde ved troen alene?
---
Avlat, syndsforlatelse og gode gjerninger.
Den katolske presten Oddvar Moi mener at avisen Dagen-Magazinet totalt har misforstått den katolske tro ved å sette likhetstegn mellom syndstilgivelse og avlat og ved å påstå at paven gir adgang til syndsforlatelse gjennom ulike gjerninger.
Hva er så egentlig avlat?
Pater Moi har rett når han sier at det ikke er det samme som syndstilgivelse. Ifølge den katolske katekisme betyr avlat ettergivelse av de timelige syndestraffer, som vi måtte lide selv om synden er tilgitt.
Den evige syndestraffen ( fortapelsen ) ettergir Gud i botens sakrament. I avlaten ettergis bare timelige straffer, altså det vi måtte lide enten her i tiden eller i renselsesstedet (skjærsilden).
Men avlaten har utvilsomt mye med gjerninger å gjøre. Den nåværende paven har gjentatte ganger gitt tilbud om avlat på visse betingelser.
I år er det 150 år siden Maria, ifølge katolsk tro, åpenbarte seg for hyrdepiken Bernadette i den lille byen Lourdes i de franske Pyreneene. En kilde med helsebringende vann sprang opp inne i en grotte i fjellet.
Flere millioner pilegrimer kommer hvert år til Lourdes for å hente litt av dette vann og be til Maria. Nå tilbyr paven full avlat til alle som under en bestemt tid besøker Lourdes.
Men også de som ikke har råd til å reise dit får også en mulighet til å få avlat. Blant betingelsene omtales tilbedelse av Kristus i Alterets Aller Helligste Sakrament, men også en halv times bibellesning.
En reise til Lourdes må vel betraktes som en gjerning. Bor man langt fra det stedet kan den bli nokså kostbar. Både deltagelse i messen og bibellesning må vel også betraktes som gjerninger. Det er jo noe man gjør.
Selvfølgelig vil normale kristne ha problemer med å praktisere bibellesning for å unnfly syndestraff, hvilket som vi sett er hensikten med avlaten. Men at paven virkelig tilbyr avlat som belønning for bestemte gjerninger kan vel ikke benektes.
Hvordan kan da paven og kirken ettergi syndestraffene?
Jo, kirken mener seg å ha tilgang til en åndelig skattkammer, som består av Kristi fortjenester samt helgenenes gjerninger og lidelser hvis sonende kraft er større enn det de selv behøvde for å sone sine timelige syndestraffer.
Skattkammeret er betrodd kirken til forvaltning! Derfor kan paven dele ut alle disse goder. Avlat kan i dag ikke kjøpes direkte for penger men erverves gjennom pilegrimsreiser og fromme gjerninger.
---
Vårt viktigste argument mot avlaten er at Bibelen ikke vet noe om straff for tilgitte synder, men den sier:
”Der det er tilgivelse for synd behøves det ikke lenger noe offer for synd. Jeg skal tilgi deres misgjerning, og deres synd skal jeg ikke minnes mer.”
Evangeliets budskap er at Gud tilgir og glemmer. Ingen synd og ingen gjeld overfor Gud kan heller utslettes gjennom noe annet enn Jesu fullbrakte forsoningsgjerning.
Hvem kan få avlat?
”For å vinne avlat må du være katolikk og i nådens stand. Du må være katolikk for å være under kirkens jurisdiksjon,” sier en katolsk tekst. De som ikke tilhører den katolske kirke har altså ingen mulighet til å få sin syndestraff verken avkortet eller ettergitt.
Katolikkene kan vinne avlat både for seg selv og andre, selv de avdøde. Men Bibelen sier:
”En mann kan aldri forløse sin bror eller gi Gud løsepenge for ham.”
Og tenk å plassere helgeners såkalte ”meritter” sammen med Jesu fortjenester! Han som alene er vår Frelser og hvis lidelse alene kunne sone menneskehetens synd!
Avlaten er en klar benektelse av tilstrekkeligheten av Jesu forsoningslidelse og derfor er den blasfemisk.
Dessuten er jo avlaten et bevis for at den katolske kirke i virkeligheten ikke lærer at frelsen utelukkende bygger på Guds nåde i Kristus og at den mottas ved troen.
Når pilegrimsreiser, messebesøk og bibellesning blir fremstilt som en mulig vei til å unngå syndestraff, da er man kommet langt bort fra frelsens evangelium.
Stig Andreasson.
Katolsk og evangelisk nådebegrep
---
På länken:
http://www.google.se/url?sa=t&source=web&ct=res&cd=1&url=http://www.katolskakyrkan.se/FileSender.aspx?id=878&ei=IHTLSMnmKpSe1gaklOmkDQ&usg=AFQjCNGKGeLejUitqV5FykrnSR-fWVVbiQ&sig2=Quv2HV25wrDnWzT3VBBFxg
Som är skrivskyddad och inte kan återciteras, så beskriver Arborelius betydelsen av ”Avlat”
Läs gärna igenom vad han säger och ta sen del av:
Den augsburgska bekännelsens apologi, som bemöter den villfarelse som Arborelius här förmedlar:
---
"Såsom de genom tillfyllestgörelserna vilja friköpa sig från skärselden, så hava de vidare uttänkt det mest inkomstbringande sätt att friköpa sig från dessa tillfyllestgörelser.
De sälja nämligen avlat, som de förklara såsom efterskänkande av nämnda tillfyllestgörelser. Och denna inkomst förvärva de icke blott från de levande, utan ännu mycket mera från de döda.
Och icke blott genom avlat utan även genom mässoffer friköpa de de döda från de tillfyllestgörelser, som dessa i livet borde ha gjort. 16] Så blir det med ett ord en ändlös handel med dessa tillfyllestgörelser.
Bland dessa skandalösa påfund – vi kunna nämligen icke uppräkna dem alla – och bland dessa onda andars läror ligger läran om
17] 1. Att vi genom goda gärningar, gjorda utanför nåden, kunna på grund av ett gudomligt fördrag förtjäna Guds nåd.
18] 2. Att vi genom den lägre och ofullkomliga ångern (attritio) kunna förtjäna Guds nåd.
19] 3. Att blotta avskyn för det begångna brottet är tillräcklig till att utplåna synden.
20] 4. Att vi på grund av den fullkomliga ångern (contritio), men icke genom tron på Kristus få syndernas förlåtelse.
21] 5. Att nyckelmakten icke förmår meddela syndaförlåtelsen inför Gud, utan blott inför församlingen.
22] 6. Att genom nyckelmakten synderna icke förlåtas inför Gud, utan att nyckelmakten är inrättad för att förändra de eviga straffen till timliga, pålägga samvetena vissa tillfyllestgörelser, inrätta nya gudstjänster och förplikta samvetena till dylika tillfyllestgörelser och gudstjänstbruk.
23] 7. Att uppräknandet av synderna i bekännelsen, varom motståndarna giva föreskrifter, är nödvändigt i enlighet med vad Gud förordnat.
24] 8. Att de i kyrkolagen föreskrivna tillfyllestgörelserna äro nödvändiga för att friköpa från skärseldens straff eller tjäna såsom ett slags ersättning till skuldens utplånande. Så uppfattas nämligen saken av de olärda.
25] 9. Att man genom mottagandet av botens sakrament blott därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) utan förefintligheten av någon god själslig rörelse hos den, som brukar sakramentet, mottager nåden.
26] 10. Att i kraft av nyckelmakten själarna befrias genom avlat från skärselden.
27] 11. Att under vissa förbehåll icke blott de av kyrkolagen föreskrivna straffen, utan även skulden (culpa) bör anses kvarstå hos den, som verkligen omvänder sig.
---
28] För att kunna leda fromma samveten ut ur dessa sofistiska irrgångar lära vi för vår del, att boten består av två delar, nämligen ånger (contritio) och tro (fides).
Om någon därtill vill lägga en tredje del, nämligen botens goda frukter, d.v.s. en förändring till det bättre av hela livet och vandeln, så invända vi intet däremot. 29] I fråga om ångern (contritio) avklippa vi tvärt de där ändlösa onyttiga tvisterna om när vi sörja över synden på grund av kärlek till Gud eller på grund av fruktan för straff.
Men vi säga, att ångern (contritio) är de sanna förskräckelserna hos det samvete, som känner Guds vrede över synden och sörjer över att det syndat. Och denna ånger kommer då till stånd, när Guds ord överbevisar oss om synd, ty huvudsumman av evangeliets predikan är att överbevisa om synd, meddela syndaförlåtelse, rättfärdighet för Kristi skull, den helige Ande och det eviga livet och har som syfte att vi såsom pånyttfödda må göra vad gott är. 30]
Så sammanfattar Kristus evangeliets huvudsumma, då han i Lukas' sista kapitel säger, att bättring och syndernas förlåtelse skall i hans namn predikas bland alla folk. 31] Och om dessa samvetets förskräckelser talar Skriften t.ex. i Psalm 37:
Ty mina missgärningar gå mig över huvudet, såsom en svår börda äro de mig för tunga o.s.v. Jag är förkrossad och till övermått förödmjukad. Jag brast av hela mitt hjärta ut i jämmerlig klagan.
Och i Psalm 6:
Var mig nådig, Herre, ty jag är svag. Hela mig, Herre, ty ända in i mitt innersta är jag förskräckt, och min själ är
Jag sade i mina bästa dagar: Jag går in genom dödsrikets portar. Jag hoppades ända till morgonen. Såsom ett lejon sönderkrossade han alla mina ben. 32]
I sådana förskräckelser känner samvetet Guds vrede över synden , men synden känna icke de säkra människor, som leva efter köttet. Samvetet ser syndens vederstygglighet och sörjer allvarligen över att hava syndat.
Det flyr understundom även för Guds förskräckliga vrede, ty en människa kan icke, om hon icke uppehålles av Guds ord, fördraga Guds vrede. 33] Så säger Paulus: Genom lagen har jag dött bort från lagen.
34] Ty lagen blott anklagar och förskräcker samvetena. Men till en människa i sådan samvetsnöd hava motståndarna intet att säga om tron, utan framhålla endast det ord, som överbevisar om synd.
Då blott detta framställes, föreligger ju här en lagens och icke en evangeliets lära. Genom dessa samvetskval förtjäna människorna enligt deras mening nåden, om de blott älska Gud.
Men huru skola väl människorna under verkliga samvetskval kunna älska Gud, när de erfara Guds förskräckliga vrede, som icke med ord kan uttryckas? Vad annat lära de än förtvivlan, då de under dessa samvetskval blott visa på lagen?
Luk. 24:47; Psalt. 38:5; Psalt. 6:3f; Jes. 38:10, 13; Gal. 2:19
35] Vi tillägga därför tron på Kristus såsom den andra delen av boten, ty under dessa kval bör evangeliet om Kristus framställas för samvetena, då däri löftet är givet om syndaförlåtelse genom Kristus.
De böra därför tro, att synderna förlåtas dem av nåd för Kristi skull. Denna tro ingiver de förkrossade nytt mod samt uppehåller och levandegör dem enligt det ordet: Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro, hava vi frid. 36]
Denna tro tillägnar sig syndernas förlåtelse, och den rättfärdiggör inför Gud, såsom samma skriftställe betygar:
Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro. Denna tro visar skillnaden mellan Judas' och Petrus', Sauls och Davids ånger.
Judas' och Sauls ånger gagnade till intet, därför att till densamma icke den tro kom, som omfattar syndernas förlåtelse som är oss given för Kristi skull.
Men Davids och Petrus' ånger var gagnelig, emedan till densamma den tro kom som omfattar syndernas förlåtelse, som är oss given för Kristi skull.
37] Vidare kan icke kärleken föreligga, innan försoningen genom tron kommit till stånd. Lagen kan nämligen icke fullgöras utan Kristus i enlighet med det ordet: Genom Kristus hava vi tillträde till Fadern. Och denna tro tillväxer så småningom, och hela livet igenom har den att kämpa med synden för att övervinna synd och död.
Men på tron följer kärleken, såsom vi ovan sagt. 38] Därför kan man på ett klart sätt bestämma den barnsliga fruktan såsom en sådan fruktan, som är förbunden med tro, d.v.s. en sådan, där tron tröstar och uppehåller det förskräckta samvetet. Men en slavisk fruktan är en sådan, där tron icke gör detta.
Rom. 5:1 – 2.
39] Vidare förvaltar och meddelar nyckelmakten evangeliet genom avlösningen, där evangeliets egen röst ljuder. Därför inbegripa vi även avlösningen när vi tala om tron, då ju tron kommer av predikan, såsom Paulus säger.
Ty då samvetet får höra evangeliet predikas och avlösningen förkunnas, fattar det nytt mod och undfår tröst. 40] Och då Gud i sanning levandegör genom Ordet, meddelar nyckelmakten verkligen inför Gud syndaförlåtelse i enlighet med det ordet: Den som hör eder, han hör mig. Därför böra vi tro dens ord, som meddelar avlösningen, alldeles såsom vore det ett ord, som kommer från himmelen.
41] Och avlösningen kan sägas utgöra botens sakrament, såsom även de mera insiktsfulla skolastiska teologerna säga. 42] Emellertid får denna tro under frästelserna på mångahanda sätt näring genom evangeliets ord och genom bruket av sakramenten.
Ty dessa äro det nya förbundets tecken, d.v.s. tecken till syndernas förlåtelse.
De meddela sålunda syndernas förlåtelse, såsom instiftelseorden till Herrens nattvard klart betyga: Detta är min lekamen, som utgivits för eder. Detta är det nya förbundets kalk.
Så undfå vi tron och stärkas i den genom avlösningen samt genom att höra evangeliet och bruka sakramenten, på det att vi icke må duka under i kampen mot ångesten för synd och död.
43] Denna vår utredning av boten är klar och tydlig, den framhåller starkare betydelsen av nyckelmakten och sakramenten, sprider ljus över Kristi välgärning och lär oss att hålla oss till vår medlare och försonare Kristus."
---
HaFo kommentar:
Även om man, i denna ”Den augsburgska bekännelsens apologi”, som bemöter den villfarelse som Arborelius här förmedlar, även själva förmedlar en osund sakramentalism, så visar det ändå på, hur vilset ute allt tal om ”avlat” är från katolicismens sida!!!
HaFo