Inlägg 1
Återger från DAGENS ledare av Thomas Österberg följande
Kom, helige Ande!
Fördjupad enhet kring Jesus kan vara början på ny underström i kristenheten.
Den kristna kyrkans födelsedag hamnar lätt i skymundan när pingsthelgen inte längre har någon rödmarkerad annandag i almanackan. Också kyrkfolket riskerar att tappa bort pingstens budskap om Andens vind mitt i den intensiva våren.
Liksom Kristi himmelsfärds dag nog gick många ganska obemärkt förbi när den i år sammanföll med första maj.
Nu är ju det kristna livet inte knutet till vissa helgdagar, invänder någon, utan en Gudsrelation att vårda och hämta kraft ifrån årets alla dagar.
Det är sant. Men ändå hjälper oss rytmen i kyrkoåret att inte tappa bort väsentliga delar av den kristna tron.
Den lokala församlingens betydelse är i högsta grad värd att fira nu till pingsthelgen. För kristenheten är Anden en "hjälpare", som gör Kristus känd och drar oss in i vänskapen med Gud.
Det är knappt en vecka sedan cirka 12 000 människor från en rad olika kyrkor och samfund samlades till den så kallade Jesusmanifestationen i Kungsträdgården i Stockholm. Man kan fundera över vad ett sådant arrangemang betyder.
Något stort genomslag massmedialt blev det ju inte för den som inte följer den kristna pressen. Och frågan kan naturligtvis ställas om det är genom den här typen av manifestationer i huvudstaden som Jesus bäst blir känd för svenska folket.
Handlar det inte snarare om att leva ut ett trovärdigt kristet liv i vardagen bland arbetskamrater och grannar?
Jo, säkerligen är det så. Men det ena behöver nu inte utesluta det andra. Att kristenheten under värdiga former vågar ta plats på gator och torg är en signal om att lokala församlingar inte vill leva i isolering, utan räknar sig som ett viktigt bidrag till samhällsutvecklingen.
Det mest betydelsefulla med Jesusmanifestationen är nog i nuläget den spirande enheten inom kristenheten, där ortodoxa, katoliker, lutheraner och frikyrkliga står tillsammans.
En samling kring Kristus ser ut att växa fram mitt i alla olikheter i fråga om kyrkotraditioner, teologi, kultur och språk, även om Svenska kyrkans ledning inte backade upp i nuläget.
Att höra polacker, koreaner, finnar, chilenare, eritreaner, holländare, araber, norrmän, kineser, och många fler, be vid samma altare var på ett sätt - utan att överdriva jämförelsen - som att förflytta sig till kyrkans födelsedag på pingstdagen i Jerusalem, då alla kunde höra talas om Guds gärningar på sitt eget språk.
Vad som blir fortsättningen av Jesusmanifestationen återstår att se.
Men nog känns det i dagsläget angeläget att på något sätt bygga vidare på den känsla av gemenskap som har skapats över samfundsgränser och mellan etniska grupper.
Vad som kommer att hända lokalt runtomkring i landet är långsiktigt mer avgörande än vad som eventuellt beslutas i någon kommitté på riksplanet.
Enhet kan aldrig beordras fram uppifrån, men kanske är det den här gången en strömning underifrån vi faktiskt ser.
En längtan efter att Jesus ska bli synlig också i vardagslivet, och att den kristna enheten ska förstärkas på lokalplanet. En bön om att Andens vind får blåsa genom hela kristenheten?
På pingstdagen i Jerusalem handlade det inte om några ytliga känsloupplevelser, utan om etniska och sociala murar som revs ner. Den kristna kyrkan fick bli en mångkulturell modell där man med sina olikheter samlades kring Jesus. När Petrus steg fram och förkunnade för folket i huvudstaden, så stannade det inte där.
Det var genom gemenskapen mellan de troende i hemmen, mitt i vardagslivet, som församlingen fortsatte att växa.
Den helige Ande gav frimodighet och kraft att också omsätta evangeliet i ett socialt utgivande.
Teologiska skiljaktigheter kan aldrig sopas under mattan om enheten i kristenheten ska få chans att fördjupas.
Men det handlar också om att se vad som är centralt och vad som är mer perifert. Att se vad som faktiskt förenar, likväl vad som skiljer.
Den kristna kyrkans födelse blev starten på en inbjudan att lära känna Jesus som världens frälsare.
Den var aldrig tänkt som en intern angelägenhet för några få. I dag lever vi i ett samhälle som med tiden har sekulariserats, men där människor samtidigt visar öppenhet för de andliga frågorna. Våldet är vardag i nyhetsförmedlingen och familjer splittras.
En försvagad kristenhet har i det läget inte råd att kivas internt, eller att huka innanför kyrkväggarna.
Efter Jesusmanifestationen, och inför den stundande pingsthelgen, formas bönen mer intensivt än på länge: Kom, helige Ande!
Thomas Österberg
Forts
---
HaFo kommentar:
Thomas säger:
”Det mest betydelsefulla med Jesusmanifestationen är nog i nuläget den spirande enheten inom kristenheten, där ortodoxa, katoliker, lutheraner och frikyrkliga står tillsammans. En samling kring Kristus ser ut att växa fram mitt i alla olikheter i fråga om kyrkotraditioner, teologi, kultur och språk”.
HaFo:
Hur kan man säga att det handlar om ”en spirande enhet inom kristenheten”, att ge sig i lag med villolära och villolärare?
”Fördjupad enhet kring Jesus kan vara början på ny underström i kristenheten”, säger Thomas.
HaFo:
Det kan aldrig vara frågan om ngn verklig ”kristen underström” och ”fördjupad enhet kring Jesus”, att ge sig i lag med sammanhang, där man har ”en annan Jesus och ett annat evangelium”, introducerat av ”en annan ande”, antikrists ande. Som är fallet i både trosförkunnelsen och katolicismen!
Thomas:
”Enhet kan aldrig beordras fram uppifrån, men kanske är det den här gången en strömning underifrån vi faktiskt ser. En längtan efter att Jesus ska bli synlig också i vardagslivet, och att den kristna enheten ska förstärkas på lokalplanet. En bön om att Andens vind får blåsa genom hela kristenheten?”
HaFo:
Enhet kan visst ”beordras fram uppifrån” och det är precis vad som idag sker via de kristna ledarna! Här ska nu ”enhet ske till varje pris”, så att ”världen kan tro”.
Detta även om man, så säljer ut allt av vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset.
Detta är förvanskat såväl i trosförkunnelse som i katolicismen! Och där är man nu beredd att göra ”Jesusmanifestation”, tillsammans med dessa sammanhangs förförelse i en falsk ”kristen enhet”, som i själva verket inte handlar om väckelse, utan om avfall, som ska möjliggöra antikrists inträde på arenan.
Thomas:
”Teologiska skiljaktigheter kan aldrig sopas under mattan om enheten i kristenheten ska få chans att fördjupas. Men det handlar också om att se vad som är centralt och vad som är mer perifert. Att se vad som faktiskt förenar, likväl vad som skiljer.”
HaFo:
Precis! Men det är ju precis vad som idag sker, att ”teologiska skiljaktigheter sopas under mattan”, och inte bara då olika läro aspekter i ”periferin”, utan kring det mest centrala kring, vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset.
Det blir förvanskat i både trosförkunnelsen och katolicismen. Likväl är man beredd att sopa detta faktum ”under mattan” och ge sig i lag med dessa förförare, för att ”manifestera Jesus”! Kan det bli sjukare?
Thomas:
”En försvagad kristenhet har i det läget inte råd att kivas internt, eller att huka innanför kyrkväggarna. Efter Jesusmanifestationen, och inför den stundande pingsthelgen, formas bönen mer intensivt än på länge: Kom, helige Ande!”
HaFo:
Ja, sannerligen, forma en bön, som kan innebära att Guds Ande får rensa ut allt av villfarelse i tiden, som alltmer bejakas och som besannas i bl.a Jesusmanifestationen, genom dess inblandning av villfarelse och dess företrädare.
Det är inte att ”kivas internt”, att stänge ute från Guds församling, villfarelse i katolicismen och trosförkunnelsen!
Att bejaka dessa företeelser, som överhuvudtaget kristna företeelser, är att ”internt” öppna för den förförelse och det avfall som ska möjliggöra antikrists inträde på arenan.
HaFo