Här nedan klistar jag in en liten artikel från dagens Dagen. Artikeln tar upp något som jag tycker är mycket viktig i den kristna tron, nämligen att engagera sig för de utsatta, mot den orättvisa fördelningen av världens resurser. Detta ämne är alltid aktuellt och många kyrkor fokuserar det på ett särskilt sätt under fastetid.
Hälsningar,
Karin

Det kristna kärleksbudskapet kan visas på olika sätt. Den här veckan har Partille församling valt att satsa på rättvisemärkt.
- Det handlar om solidaritet och människovärde. Vi måste på något sätt leva som vi lär, säger Britt-Marie Svantesson, diakon i Allum köpcentrum.


Den här veckan får vissa handlare i köpcentrumet Allum i Partille draghjälp från kyrkligt håll. Partille församling har en rättvisevecka, och mycket av verksamheten är förlagd till det stora köpcentret strax utanför Göteborg.
På fredag kommer kyrkan att informera var konsumenterna kan hitta de rättvisemärkta produkterna.
- Verkar man för en bra sak så kan man bjuda på lite marknadsföring, säger Britt-Marie Svantesson, diakon som finns stationerad i köpcentret sedan drygt ett år tillbaka.
Liknelse blir pjäs
- Som kyrkan kan man vara med och så ett frö, och jag har upptäckt att även de butiker som inte säljer rättvisemärkta varor blivit intresserade, berättar Britt-Marie Svantesson.
På församlingens hemsida låter de profeten Amos och Jesus komma till tals när de motiverar varför kyrkan satsar på rättvisemärkt. Britt-Marie Svantesson lyfter själv fram liknelsen om den barmhärtige samariern som ett exempel på hur Bibeln kan fungera som inspirationskälla till att konsumera med ansvar.
Liknelsen kommer att framföras som teaterpjäs i Allum köpcentrum under veckan.
Varför ska kyrkan bry sig om sådana här saker?
- Vi har en grundsyn där alla människor är skapade av Gud och har samma värde. Det är viktigt att visa vad kyrkan står för, att vi är solidariska och inte utnyttjar varandra. Vi vill visa solidaritet med människorna som producerar de här varorna, och som blir hänsynslöst utnyttjade av företag och mellanhänder. Det är de fattiga som gör arbetet, och de får nästan inget betalt själva.
Spelar det någon roll hur kyrkan agerar?
- Ja, vi är en stor organisation, och när många människor bryr sig är det klart att det påverkar. Dels hur vi själva konsumerar, dels som opinionsbildare.

Jakob 2: 15 - 18:

”Om ngn vaqre sig en broder eller en syster, saknade kläder och var utan mat för dagen och ngn av er då sa till denne:

’Gå i frid, klä dig varmt och är dig mätt’, vartill gagnade detta, om han inte därjämte gav honom vad hans kropp behövde?

Så är ock tron i sig själv död, om den inte har med sig gärningar. Nu torde ngn säga: ’Du har ju tro?’

– ’Ja, och jag har också gärningar, visa mig du din tro utan gärningar, så vill jag genom mina gärningar visa dig min tro.”

Jesus säger.

”Vadhelst ni har gjort mot en av mina minsta har ni gjort mot mig”
---

Naturligtvis hör en sann tro på Jesus samman, med omsorg om människor och att förvalta och inte skövla Guds skapelse.

Men inget får gå före det andra!

Bara en sann tro på vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset, kan ge ett ”rätt utgångsläge”, där det är ”nåden som fostrar” och Guds Ande som skapar en verkligt sann nöd i hjärtat, för att bry sig om människor och Guds skapelse.
---
Så att det inte är för att bli bättre inför Gud (laggärningar), som man bryr sig, eller att som kristna ”hitta missionsfält av nödlidande, som man ska införliva i församlingen, eftersom de är ’mottagliga’.”)

Då handlar det inte om en verklig, av Anden ingiven nöd för människor, eller att man verkligen bryr sig om Guds skapelse! Varken för deras andliga och lekamliga väl.

Då handlar det bara om ett ”spel för gallerian”. För att man ska försöka framstå som väldigt ”evangeliserande”, ”omtänksam och omsorgsfull” och verkligen "milövänlig" om Guds skapelse.
---

Här gäller det alltså att ”hålla balansen” och inte falla till föga för t.ex. ”Charisma – liknande verksamhet”, som inte alls var från Gud, men för ett tag såg väldigt bra ut. De brydde sig om utslagna för att "vinna proselyter".

Inte heller bör vi falla för en ”liberalteologi” och ”humanism”, som samtidigt saknar det verkliga livet i Gud, fast man visst kan vara verkligt omtänksam.

Det gäller att i tro, lära liv och utövning, verkligen vara förankrad i vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset, så att man lever i en innerlig livskontakt och gemenskap med levande Gud.

Det förvanskas idag, istället för att uppmuntras, i snart sagt, de flesta kristna sammanhang.

Och då får vi inte heller låta oss bli bedragna av sammanhang, som kanske ”visar väldig omsorg och innerlig gemenskap”, inte bara ”inåt”, utan även ”utåt”, men som samtidigt i sitt bagage, har bråte av förförelse andligt sett, som förleder människor, så de missar målet med sin evighet.

HaFo

Svaret från dig, Hafo, på mitt inlägg där jag klistrat in en liten artikel gjorde mig både förvånad och ledsen. Visserligen citerade du inledningsvis en del bibelord om medmänsklighet, men sedan följde en veritabel avrättning av innehållet i artikeln eller snarare misstänkliggjorde du den församling inom Svenska Kyrkan som berördes. Här följer några korta citat från det du skrev:

" ett spel för gallerian"
"Charisma-liknande verksamhet"
"liberalteologi"
"humanism"
"förvanskas idag i de flesta kristna sammanhang"
"vi får inte låta oss bli bedragna"
"bråte av förförelse andligt sett"

Jag undrar, vad är det i artikeln som föranleder dessa "bredsidor" av negativa omdömen? Hur vet du att det som görs i denna församling (och andra) bara är ett "spel för gallerian"? Jag hänvisade på intet sätt till Karisma-församligen i mitt inlägg, inte heller gjordes det i artikeln, så varför gör du det? Jag tar verkligen avstånd ifrån Karismas bedrägerier och svek mot dess medlemmar.

Sedan talar du om liberalteologi och humanism, vad i artikeln föranleder detta? Du påstår också att det genuina budskapet om Jesus Kristus "förvanskas idag i de flesta kristna sammanhang". Du är inte speciellt varsam i dina omdömen. Vidare; vad i artikeln ger dig anledning till att skriva "vi får inte låta oss bli bedragna" och "bråte av förförelse andligt sett". Vilken förförelse finns i artikeln? Tror du inte att uppriktiga troende finns inom Sv. Kyrkan eller andra gamla samfund? Varför kan man inte på denna sida få dela med sig av något man läst och uppskattat utan att genast bli "satt på plats"? Då tappar man (= jag) modet. Skulle det inte på denna sida bedrivas öppna och lyhörda samtal, eller har jag missförstått det hela? Varför är det så att så fort man talar om något som ni inte är vana vid, eller känner er hemma i, så blir man "underkänd"? Det kan gälla nattvardsfirande eller att man gör korstecken som jag exempelvis gör som en morgonbön (en bön om välsignelse över den nya dagen) och aftonbön (tack för dagen som gått, förlåt det som gick snett och rena mig i ditt blod).

En annan sak som förundrar mig, är den negativa inställningen till att tända ljus som jag mött ibland på denna hemsida. Dessutom den negativa attityden till de troende som är döpta som barn. Är de inte "riktiga" troende? På denna sida verkar det som om barndöpta troende inte är "godkända". Enligt min uppfattning finns sanna troende i alla samfund och även utanför samfunden och jag vill inte utnämna mig själv till domare. Jag tycker det är helt naturligt att det finns olika uppfattningar om dop och annat och jag vill inte fördöma dem som tycker annorlunda.

Detta blev längre än jag tänkt, jag ber om ursäkt för det.
Karin

Jag kanske yttryckte mig klumpigt och svepande. Vad jag skrev var inte formulerat som "en avrättning" av vad Du lagt in.

Det var mera tänkt som en mera allmän reflektion kring att låta "det sociala evangeliet" och "evangeliet om hur Jesus förenat oss med Gud") och ger livsgemenskap med Gud, alltid bör följas åt.

Jag gav då exempel på (utan att överhuvudtaget syfta på vad Du skrev), hur man kan hamna på endera eller andra sidan, av "mitt på vägen" spåret.

HaFo

Hej,

tack för snabbt svar. För mig är evangeliet odelbart, det går inte att säga antingen eller utan både och. Jag tycker nog att din argumentation fick, om du ursäktar uttrycket, "slagsida" åt "den rätta läran". Jesus tog helt klart ställning mot sin tids rika och maktfullkomliga och även mot de religiöst stelbenta. Ta till exempel liknelsen om den barmhärtige samariern, där de "religiöst korrekta" skyndade förbi medan en föraktad, en som nog inte hade den rätta läran, visade sig vara den som visade den slagne barmhärtighet. Aposteln Jakob skriver att en tro som inte tar sig uttryck i kärleksfulla gärningar, är en död tro. Jag tror att om de kristna helt koncentrerar sig på att tala om den rätta läran men visar likgiltighet mot nöd och elände och inte vill ta ansvar för till exempel rättvis handel och barmhärtighet, blir de till ett dåligt vittnesbörd för omgivningen. Faktiskt anser jag att de i sådana fall inte alls representerar den rätta tron. Detta är en stor fara för alla troende, vi kan alla i vår iver befinna oss i "riskzonen".
Hälsningar,
Karin

PS. jag tror att en barmhärtighetsgärning, hur liten den än är, även från en icke- rätt-troende, har Gud som källa, eftersom Han är barmhärtighetens fader.

Jag har i stort sett hela mitt liv umgåtts och arbetat med utslagna människor. Därför kändes det av erfarenhet viktigt att peka på, precis som Du säger, att det kring rätt tro/lära och gärningar till följd av tron blir en rätt balans.

Jag tror Du missförstod mig och tolkade mig mer negativt än vad jag menade.

Mitt inlägg var inte menat som ngt negativt överhuvudtaget eller en "sågning", av Ditt inlägg, utan snarare en bekräftelse och fortsättning, där Du nu själv bekräftar precis det jag ville peka på:

Balansen mellan det "sociala evangeliet, ansvaret och engagemanget", i spåren av en "rätt och sann uppkopplad tro", (utan inblandning av tidens verksamma förförelser), på vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset.

Jag tror nog vi är väldigt överens om vi bara inte pratar förbi varandra. Det var jag som pratade förbi Dig och inte kommunicerade tillräckligt klart vad jag menade. Det ber jag om ursäkt för!

Hoppas det står klarare nu hur jag menade!?

Ha det riktigt gott Karin!

HaFo

Hoppas Karin att Du förstår mig!!??

Karin!

Jag menade inte alls att på ngt sätt "såga" Ditt inlägg. Tvärtom ville jag bejaka det, men även utifrån min erfarenhet ge en del "observandum".
---

Vi kan aldrig bli nog "socialt medvetna" och på grund av vår "förankring i Honom" bry oss nog om vår medmänniska, orättvisorna i världen och Guds skapelse.
---
Allt detta ligger mig "varmt om hjärtat". Men jag ser samtidigt faran av, om man med "enögd fokusering", på detta, låter sig luras av sammanhang, där detta verkligen prioriteras, men där det bara egentligen fungerar som ett "camouflage" med ngt som ser väldigt bra ut, för ngt som egentligen är väldigt "fult" - förförelse i bagaget kring vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset.
---
Jag menade inte att så var fallet i det sammanhang Du återgav. Men ville bara allmänt göra människor medvetna om, att det faktiskt förkommer på den andliga arenan!!!
---

Igen sköt riktigt om Dig å önskar Dig allt gott Karin!

HaFo

Ibland tycker jag det är oerhört jobbigt när vi på denna sida diskuterar fram och tillbaka, åter och åter. Det blir så tröttsamt. Därför vill jag i all enkelhet påminna om att vi nu närmar oss den stilla veckan, då vi på ett särskilt sätt kan påminna oss själva och varandra om vad vår Herre och Frälsare gjort för oss, ja för alla. Detta är ett ämne för stor tacksamhet och glädje, och jag ser fram emot denna vecka, bland annat till gudstjänsterna. Det finns också så många fina passions- och påskpsalmer man kan läsa eller sjunga inte bara i kyrkan utan också hemma. Dessutom kan jag verkligen rekommendera verk av de stora kompositörerna, till exempel Messias av Händel och Matteuspassionen och Johannespassionen av Bach och Jesu sju ord på korset av Haydn. Underbar musik som ger stor välsignelse.
Hälsningar,
Karin

Tack för alla goda tips Karin!

HaFo

Hej Karin!

Jag har läst dina inlägg och vill bara säga, att vad vi alla som tror, måste ändå akta oss för en yttre fromhet.

Den ger visserligen strikta ramar och skapar en tillfällig trygghet - det är förståeligt.

Men det vad Herren har tänkt, det är att vi skall hålla förbundet och vara "profetiskt rätt" i tiden.

Det är endast Guds Ord som ger frihet...oberoende om jag gör korstecken eller inte...Vad står det skrivet, att vi skall göra korstecken?

En yttre fromhet kan vara förledande - det är bara det jag ville säga. Vad som än händer, så får vi inte tappa blicken från Guds Ord!

"Ditt ord är mina fötters lykta!" Var uppmärksam...

Herren välsigne dig storligen! Elisabeth :-)
........

Jag vet inte om det passar in här på denna sida, men jag ville i alla fall skriva lite om min glädje och tacksamhet över allt gott och fint och vackert som finns - alltsammans goda gåvor från vår himmelske Fader. Jag tänler på allt vacker som finns i naturen, i musiken och konsten och i litteratur och även i en del traditioner, goda sådana som får Guds skaparkraft och härlighet att stå fram klart. Nu är vi i stilla veckan, och på många håll i landet kan under denna vecka delta i passionsandakter, så även i Hallsberg, vilket jag är glad för. Då får man på ett koncentrerat sätt lyssna till berättelsen om Jesu lidandes historia. I måndags hade jag den stora glädjen att efter jobb i Askersund hinna till den kvällens passionsandakt, en mycket enkel sådan utan några stora åthävor. Ingen predikan utan "bara" läsning ur Skriften och mellan läsningarna himmelskt vacker musik av Josef Haydn. Sådana ögonblick fyller mig med stor tacksamhet. Jag ville bara dela med av detta, eftersom vi mitt i alt diskuterande behöver stunder av stillhet och krafthämtning, och det fick jag i måndags kväll. Jag hoppas att vi alla på ett eller annat sätt får många stunder av vila då vi får hämta ny kraft.

Hälsningar,
Karin

Go´morgon!
Klistrar här in en intressant, tankeväckande och inspirerande artikel från Sydsvenskan som jag fann på nätet. För egen del tycker jag det är så viktigt med positiva förebilder. Jag önskar er alla en bra dag!
Karin

ps. jag håller inte med Gloria Ray om att det inte finns rasism i Sverige. Tyvärr finns rasism och främlingsfientlighet även i vårt land och dessa företeelser är något jag avskyr från djupet av mitt hjärta.



Hon vågade göra skillnad
Av Niklas Holm
Först publicerad: 15 mars 2008 23:30
Senast uppdaterad: 15 mars 2008 23:30


Hon har förändrat USA:s historia och fått fina utmärkelser för sitt mod. En 14-årig flicka som utmanade ett rasistiskt skolsystem. Men 50 år senare sitter ärren från tiden som mobbad och förföljd fortfarande i.

Ungdomar är stolta, tuffa och handlingskraftiga när det gäller. Fånga den energin och arbeta för att den används i rätt riktning. Det kan vara nyckeln till en jämlikare värld.

Så resonerar Gloria Ray Karlmark. Slutsatserna bygger hon på helt egna erfarenheter.
– Alla handlingar är viktiga när det gäller att kämpa mot orättvisor och mobbning. Även de minsta. Det lilla du själv kan göra är hur viktigt som helst. Men du måste också se till att det verkligen blir gjort, säger Gloria Ray Karlmark.

1957 var hon en välartad, naiv, amerikansk 14-åring med flickdrömmar, bra betyg och en stark längtan efter att få börja på ett av landets bästa gymnasier. Hennes familj var välutbildad och uppväxtmiljön skyddad.
– Jag var en duktig elev som älskade att studera och såg verkligen fram emot att få börja i en väldigt välsedd skola. Men i samma ögonblick som jag nådde skolan miste jag min barndom.

Skolbyggnaden var omgiven av mängder med soldater. Flera tusen vita rasister stod samlade för att hindra de svarta eleverna att komma in i skolan. Det rådde lynchstämning. En svart docka dinglade i rep fästa i ett träd. Glåpord, men också rena dödshot haglade genom luften.
– Visst kände jag som alla andra svarta ungdomar i Södern till hur svarta kunde behandlas, men att det också kunde gälla min skolgång var obegripligt. Högsta domstolen hade ju förklarat att segregation i skolan inte var tillåten. Jag ville ju bara studera som alla andra.

Gloria Ray Karlmark talar om ärr som aldrig försvinner. Hur många erkännanden hon än har fått för sitt mod och sin beslutsamhet känner hon fortfarande smärtan av att under ett helt år ha blivit hånad, trakasserad och förföljd av andra elever, skolledning och hotfulla rasister.
– Så är det för alla som mobbats och förföljts. Därför är varje liten empatisk handling från omgivningen så betydelsefull. Lova dig själv att aldrig bli en del av den tysta majoritet som bara ser på medan andra behandlas illa. Att våga gör skillnad.

Trots att hon hade en soldat som ”body guard” i skolan var hon ständigt utsatt för förföljelse och trakasserier. En gång blev hon knuffad nerför en trappa. På rasterna kastade andra elever ideligen saker på henne.
– Ända sedan den tiden vill jag alltid sitta med ryggen mot en vägg. Annars vet man aldrig vad som kan hända. Bara en gång gick jag på skolans toalett, sen begrep jag att det var för farligt att vara ensam där.

Vid ett tillfälle blev hon väckt hemma mitt i natten av FBI-män som tog med henne till en polisstation för att ta fingeravtryck. Förklaringen till föräldrarna löd – ”så att vi kan identifiera hennes lik när vi hittar det”.
– Vi nio ungdomar höll ihop så mycket vi kunde. De ville ju faktiskt döda oss. Men vi gick i olika klasser och större delen av skoldagarna tvingades vi klara helt på egen hand.

En hel del vita elever tyckte det var bra att skolan släppte in svarta. Men de vågade inte visa det av rädsla för repressalier. En klasskamrat smög små uppmuntrande lappar till Gloria för att visa att hon brydde sig och såg henne.
– Hon utsatte sig för stora risker. Om mobbarna kommit på henne hade hon straffats hårt. Det hon gjorde var väldigt viktigt för mig.

Den spända situationen och all mediabevakning gjorde att hon mognade i rasande fart. En process som också fick henne att aldrig tveka om att hålla ut.
– Gloria Ray blev oviktig. Jag förstod snart att det handlade om principer, som rätten till ett värdigt liv och respekt för lagen. Jag är kristen och begrep aldrig varför jag skulle vara mindre värd inför den Gud som även de vita kristna bad till.

”Little Rock nine” som gruppen kallats bestämde sig tidigt för en ”icke-vålds-inriktning”. De hade Gandhi som förebild och var väl bekanta med Bibelns budskap om att ”vända andra kinden till”.
– Jag var bland de yngsta av oss nio och lärde mig snabbt av de andra. Vi blev fast beslutna att inte ta till våld, hålla huvudet högt och inte sänka oss till den andra sidans låga nivå.

Som när någon placerade en spik på hennes stol och hon satt på den under hela lektionen utan att röja en min. Väl hemma fick hon uppsöka sjukhus för skadan.
– Ändå står jag även i dag för principen om icke-våld. Jag har uppfostrat mina barn i andan att alltid visa andra människor respekt. Som homo sapiens är vi utrustade med en stor hjärna som gör att vi ska kunna klara konflikter utan att bruka våld.

Gång på gång har hon mötts av tacksamhetsbevis från människor som berättar hur deras liv förändrats av ”de nios” insats.
– Jag har mött många högt uppsatta i samhället som säger att de har mig att tacka för att de nått så långt som de gjort. Men erkännandena kommer inte enbart från svarta. Människor över hela USA följde dagligen vårt drama i tv. Åtskilliga vita fick därmed upp ögonen för hur människor behandlades olika i vårt land. Den insikten brukar de tacka mig för.

Under många år talade Gloria Ray knappt med någon om det som hänt. Såren från att ha blivit riktigt illa behandlad av människor hon själv inte gjort något ont ville inte läka.

Under den tiden hade inte ens ”de nio från Little Rock” någon direkt kontakt med varandra. Så är det inte längre. Gruppen har fått ett sent officiellt erkännande och också hedrats med flera offentliga utmärkelser. Bland annat fick de år 1999 motta USA:s främsta civila utmärkelse ”Congressional Gold Medal” ur president Bill Clintons hand. Högtidligheterna har lett till att de samlats och börjat prata om händelserna på 1950-talet. Webben har sedan gjort det lätt för dem att hålla kontakten.
– Vi har startat en stiftelse som varje år delar ut nio stipendier till lovande men fattiga svarta elever. Också ett exempel som visar att alla kan göra något litet för att förbättra världen. Pengarna kommer från sponsorer, men också från ersättningar vi får när vi är inbjudna för att berätta.

Regelbundet blir hon inbjuden till skolor när teman som rasism och främlingsfientlighet står på schemat. Men hon talar aldrig om situationen i Sverige.
– För mig är Sverige ett land utan rasism. Rasism känns osvenskt. När jag kom hit på 1960-talet blev jag varmt välkomnad och togs emot som av min egen familj. Under mina många år här har jag inte stött på den rasism som det talas om.

Hon känner betydligt större oro för dagens USA. Även om det finns färgade amerikaner på framstående positioner inom alla samhällssektorer går bara vartannat färgat barn ut grundskolan.
– Rassegregation är inte den stora frågan längre, men de ekonomiska klyftorna är enorma. Girighet har ingen hudfärg och tyvärr är det för få som vill dela med sig av sitt välstånd.

Barack Obama kan bli USA:s förste färgade presidentkandidat, därmed kanske också den förste färgade presidenten i USA. Ser du det som en stor framgång?
– Självklart är det positivt om Obama blir president. Men jag ser hellre Hillary Clinton på den posten. Hon är en mycket skicklig politiker som jag känner stor sympati för. Det är viktigare att få en kvinna än en färgad som president i världens mäktigaste nation, såsom världen är just i dag.




Historisk skolstrid i Little Rock
Gloria Ray Karlmark skrev historia när hon 1957, tillsammans med åtta andra ungdomar utmanade segregationen i den amerikanska skolan. Deras agerande ledde till en av de mest dramatiska händelserna i de svartas kamp för jämställdhet i det amerikanska samhället.

1954 förklarade USA:s Högsta Domstol att rasåtskillnad i skolor stred mot konstitutionen. I hennes hemstad Little Rock i delstaten Arkansas infördes integrerade skolor stegvis och 1957 fick svarta rätt att gå i gymnasieskolor där bara vita elever tidigare varit välkomna.

Men när Gloria Ray Karlmark och hennes åtta svarta kamrater ville börja på ansedda Little Rock Central High School stoppades de av tusentals demonstrerande rasister och soldater utsända av guvernören Orval Faubus.

Guvernörens beslut skapade en nationell politisk kris där delstaten hamnade på total kollisionskurs med president Dwight D. Eisenhower. Efter några veckors gastkramande dragkamp kommenderade Eisenhower ut tusen soldater med uppgift att skydda skolan och de nio svarta elevernas skolgång.

Under ständiga dödshot och med militära livvakter kunde eleverna genomföra ett skolår där de konstant mobbades och frystes ut av skolkamrater, lärare och hätska rasister. ”De nios” agerande uppfattas som ett av de viktigaste leden i bygget av den svarta medborgarrättsrörelse med Martin Luther King i spetsen som några år senare vände upp och ner på USA.




Gloria Ray Karlmark
Uppväxt: Little Rock i den amerikanska delstaten Arkansas.
Ålder: 65 år.
Bor: I Sverige, Stockholm sedan slutet av 1960-talet.
Familj: Maken Krister Karlmark, designer och tidigare professor vid Konstfack, samt de vuxna barnen Mats och Elin.
Yrkesliv: Examen i kemi och matematik vid Illinois Insitute of Technology, Chicago. Arbetade en stor del av sitt yrkesliv som systemanalytiker och patentingenjör för bland annat IBM och Philips i Sverige och Holland. Är pensionär i dag.
Aktuell: På besök i Malmö för att till firandet av FN:s dag mot rasism och diskriminering den 21 mars berätta om sina erfarenheter. Gloria Ray Karlmark framträder regelbundet som föreläsare på skolor, i församlingar och föreningar runt om i landet

Klistrar här in en av mina absoluta favoritsånger, en sång som passar så bra nu till påsk. Hälsningar, Karin

The Servant King
By Graham Kendrick © 1983 Kingsway's Thankyou Music.

From heaven you came, helpless babe,
Entered our world, your glory veiled;
Not to be served but to serve,
And give Your life That we might live.

This is our God, the servant king,
He calls us now to follow Him, to bring our lives
As a daily offering of worship to the Servant King.

There in the garden of tears,
My heavy load He chose to bear;
His heart with sorrow was torn,
'Yet not My will But Yours,' He said.

Come see His hands And His feet,
The scars that speak of sacrifice;
Hands that flung stars Into space
To cruel nails Surrendered.

So let us learn How to serve,
And in our lives Enthrone Him;
Each other's needs to prefer,
For it is Christ We're serving.

God morgon!
Denna vintervackra Skärtorsdag har jag just läst en alldeles utmärkt betraktelse i Dagen av Håkan Ahrenius, som jag klistrar in här nedan. Dessutom: i Kyrkans Tidning (pappersupplagan) finns en fin liten artikel om Eva Spångberg och en intressant artikel om Tidebönen, en hjälp i andaktslivet både för enskilda och gemensamt.
Det finns flera böcker att tillgå. Själv tänker jag skaffa "Tidebönsboken" utgiven på Libris förlag.
Hälsningar, Karin

Korset visar att kyrkan ska tjäna inte söka efter makt och inflytande
Publicerad: 2008-03-20 06:00
Påsk är vägskäl. Vägskäl mellan makt och underkastelse. Vid detta vägskäl har kyrkan alltid levt. Och det är knappast när hon har lyckats liera sig med makten som hon varit som mest levande. Strävan efter att få andra att dansa efter kyrkans pipa är kontraproduktiv och ger en vrångbild av vad tro och kyrka är. Den som får vittring på makten blir ofta allt för villig att likt lärjungen Petrus hugga öronen av folk och själv slå dövörat till för den som kvider under orättvisor och den som glöms bort när välståndet fördelas.
De gånger i historien när kyrkan har fått makt över lagstiftning och domstolar har det nästan alltid tagit en ände med förskräckelse. Kyrkan har sekulariserats och evangeliet har profanerats.
De som velat följa den korsfäste har ofta tvingats ut i öknen och deras förmenta vänner vid makten har inte sällan blivit deras svåraste motståndare. Även i minoritetsställning har kyrkan haft en benägenhet att betrakta sig som förmer, som den som besitter den etiska kompassen och därmed har rätt att se på omvärlden med ETT visst förakt. Ingenting kunde vara mera fjärran från mannen som lät sig dödas på ett kors.
I takt med kyrkans marginalisering har hennes rädsla ökat. Rädslan att framstå som löjlig eller efterbliven, rädslan för att angripas och hånas. Det var rädslan som fick Petrus att förneka sin Mästare vid översteprästens koleld kvällen innan Jesus dog. Rädslan är kärlekens motsats - kärleken driver ut rädslan, säger Paulus. Står vår tids kyrka i påsktid igen vid den koleld som påminner henne om att hon inte kan förvänta sig bättre bemötande än det som bestods hennes Herre?
Kristi kyrka är inte kallad att vara prinsessan på ärten som stingsligt kvirrar över varje blåmärke. Hon är kallad till tjänst, om så krävs in i döden.
Människors beredskap att ta kyrkan på allvar står i direkt proportion till hennes beredskap att gå denna undre väg. Ett exempel: Inte hade det så kallade "påskupproret" för flyktingamnesti för tre år sedan fått någon effekt om inte delar av kyrkan - och många andra goda krafter - hade gett sig ut för flyktingar? Praktiken gav argumenten tyngd.
Folkhemmets kyrka berövades, nej lät sig berövas, engagemanget för de svaga. I folkhemmet skulle ingen ta emot allmosor eller förnedras med att vara beroende av andras välvilja. Vi byggde välfärdssystem där den svagaste med högburet huvud i grunden skulle ges samma förutsättningar som alla vi andra. Kyrkan föreföll inte längre behövas socialt. Hennes tjänst förandligades, hon behövde inte få smuts under naglarna och behövde inte erbjuda någon axel att gråta mot i det nya lyckosamhället.
Så tog också kyrkans folk sina liv i sina egna händer. De nöjde sig med det inomvärldsliga och begripliga, de grep efter prylarna och makten för att döva sin tomhet.
De girade för korset och närmade sig aldrig den koleld där besvärliga frågor ställs.
I sin bok "En korsfäst Gud" skriver den nyss bortgångne Hans Johansson om lärjungen Petrus vid denna koleld: "Han vet att Jesus är Messias men han vet inte att det är han själv och den kultur han är en del av som definierat vad det innebär. Han kan inte se att Jesus inte passar in i den bild av framgång som Petrus själv lever med. Därför kan han inte heller förstå vad det är för fel på hans eget lärjungaskap. Petrus är den perfekte lärjungen för den Messias han själv tror på. ... Petrus misslyckande var ofrånkomligt. Hans illusioner måste spricka. ... Han behöver upptäcka att Guds ära finns i en korsfäst Messias. ... I hans misslyckande finns Guds framgång. Korsets väg för oss alltid till denna paradox. Vi lyckas genom att ge upp."
Kanske är detta också kyrkans väg? Länge har hon suttit i orubbat bo, länge har hon åtnjutit ett visst anseende eller i varje fall ostörd acceptans. Nu möts hon ibland av förakt. I stället för att ropa på Religionsombudsmannen kanske kyrkan behöver stämma möte vid förnekelsens koleld?
Tänk om Jesus inte passar in i den bild av framgång som kyrkan kommit att betrakta som någon sorts normalitet?
Här krävs människor som går före. Finns de? Ja, de finns.
Nattvandrare, bullgerilla, Ria- och LP-medarbetare, söndagsskolledare som slår knut på sig själva för barnens skull - och många, många andra. Se dig omkring! Upptäck dem! Uppmuntra dem! Hjälp andra att se dem! Slå följe med dem! Ta ut kompassriktningen med deras hjälp, ty de har varit vid kolelden, de vet vilken mästare de följer och de söker inte sitt

Funderade lite över rubriken på det här ämnet ”väsentligheter” på sidan och så tog det riktigt tag i mig.

Kan det finnas ngt mer väsentligt än vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset, med allt vad betydelsen bakom dessa ord egentligen rymmer??

Vem ÄR Jesus?

Jesu Kristi person och identitet är "Guds fullhet lekamligen", sann Gud och sann människa i en person Jesus Kristus. Det är en person med allt vad en människa är av egen livsande, eget liv, som gör henne till en levande varelse med själsliga förmögenheter och kroppsliga funktioner, men i Kristi person utan synd i sitt väsen.

Han är i arvet efter Maria ”född i syndigt kropps gestalt”. Men i arvet från Gud själv kommen i kroppslig gestalt, ”fördömer han synden i köttet” i arvet efter Maria.

Synden får aldrig ingång i Kristi person och väsen, eftersom Han hela tiden underordnar sig Guds vilja, Ande och Ord och uppfyller lagen och rättfärdigheten.

Synden är ett "ormgift" som integrerats i människans fallna natur, även i Marias natur, vid fallet och som gör människan till en slav under syndens makt till orättfärdiga gärningar.

Jesus Kristus är en person med Guds person – Guds Ande insprängd till "Guds fullhet lekamligen", till en enhet och helhet. Gud och människa är förenade i en person – Jesus Kristus.

Det är en person som till sin konstitution är "Guds fullhet lekamligen". Det är en person som är fullt ut Gud och fullt ut människa i hennes fallna situation - samtidigt i personen Jesus Kristus. Gud själv går helt in i människans fallna situation och löser i hennes ställe problemet med synden och syndens konsekvenser. ("Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv").

När synden och dess konsekvenser läggs på Jesus, så detroniseras synden och dess konsekvenser i Hans syndfria rättfärdighert och Gudomlighet.

På ett sätt är de åtskilda (määniskan ocvh Guden), men samtidigt förenade i en oupplöslig enhet och helhet i en person - Kristi person.

Detta är inkarnationens under, där Gud är kommen i köttet = Jesus Kristi person.

Jesus är en oupplöslig (sker en upplösning så är det inte längre Kristi person) enhet av Gud och människa i sin person, där inte personligheten och identiteten är knutet till ett visst "element", utan identiteten är knutet till allt vad personen är av Gud och människa förenade i Kristi person.
---
(Detta, det mest väsentliga av allt i denna värld, vem Jesus ÄR, blir både i trosförkunnelsen och katolicismen förvanskat. Och det idag med kristna loedares fulla tystnad eller bejakelse.)

Därmed blir också där förvanskat, betydelsen av det RENA offret av Kristi persons kropp och blod på korset.

Detta även om man ordmässigt talar om sann Gud och sann människa och synes peka på offret på korset.

Men i en konsekvens av dessa båda lärosystem, som nu möts, så är detta, bara tomma ord med en helt annan betydelse, där man egentligen står för ”en annan Jesus, ett annat evangelium och en annan ande”.

En Jesus, ett evangelium och en ande som leder människor fram mot avfallet, som kommer att hälsa antikrist välkommen som Kristus.

På vägen fram däremot, kommer det att bli alltmer ”på tapeten”, med kontemplationer, mässor, ritualer, betonande av sakrament, retreater, meditation, reliker , ikoner, mysticism, ökenfärder vandrandes i trosfädrernas spår, anropanden till Maria och helgon om hjälp i förbön, en alltmer högaktning av påven som Kristi ställföreträdare på jorden, som enar kristenheten tillbaka under den sanna moderkyrkan och bejakande av ockulta manifestationer, som kallandes för ett verk av Guds Ande och Guds närvaro.

Samtidigt som man förbereder en religionsblandning med buddhister, islamister etc. etc. så att man slutligen kommer fram till den avfallna kristenhet och religiositet, som under den ”falske profetens ledning”, förmår människor att tillbe, en istället för Kristus, antikrist som världens politiska, ekonomiska och andliga världsfrälsare.

Allt utgör det billiga plagiat till det enda enkla:
Att här och nu, precis där man står och befinner sig, bara enkelt umgås med den uppståndne levande Frälsaren, som är var människa nära genom sin Ande, Guds Ande, och det i JESU NAMN, med allt av det namnet betyder, som Jesu person och det bekräftat och beseglat i Jesu död och uppståndelse.

För denna tro och umgängelse med Jesus här och nu behövs inga speciella ceremonier, meditationer, kontemplationer, ritualer, sakrament etc. etc.

”Han är Dig nära i ordet i Din mun”. Lär känna Skriftens Jesus och umgås med Honom som en vän!! Då behövs inga hjälpmedel och mellanhänder!!! HAN ÄR DIN PERSONLIGE FRÄLSARE!!
---
Kristna har ju länge varnat för och pekat på detta skeende med avfallet som ska möjliggöra antikrists inträde på arenan.

Och nu sker det mitt framför våra ögon. Och då blir de kristna ledarna plötsligt blinda och ser inte vad som händer, utan blir villiga redskap fram mot avfallet!

Men detta sker under ”ljusets skepnad”, där det kallas för väckelse och att ”följa vad Gud gör idag”, ”vara ett så världen kan tro” och att ”tillsammans vinna världen för Kristus”. Medan det egentligen handlar om att förbereda världen för antikrist!!

Hjälp mig skrika om detta väsentliga, medan andra tycker att oväsentligheter egentligen är väsentligheter!!

Allt blir vänt upp och ned!! Lögn kallas sanning. Sanning kallas lögn och antikrist kommer att kallas för Kristus!!

Och det väsentliga blir för en del att bara "vara vänner" och "inte döma", vara toleranta och överseende, förstråeende och medmänskliga.

Människor vill och menar så väl. Men allt är det underordnat sanningen om vem Jesus ÄR och betydelsen av det RENA offret av Kristi persons (Gud och människa förenade) kropp och blod på korset.

Jesus:

"Ingen kommer till Fadern, utom genom mig"!!!! Och det genom SKRIFTENS JESUS och inte via några plagiat eller tillägg därtill!

HaFo

"Om jag offrade min kropp till att brännas upp,
men inte hade kärlek..."

Vad är det för slags kärlek?

Guds kärlek i Kristus JESUS, som enligt Paulus, tvingde honom - drev honom - att vinna själar för Kristus, för himmelriket! Det är alltså den kärlek som den Människan får som är uppfylld av kärlekens Ande: av Kärleken Själv med andra ord!

Den går att plagiera på utsidan, MEN INTE PÅ INSIDAN!

Och det är detta sakförhållande som 1 Kor. 13 tar upp: att man kan göra mycket gott och beundransvärt, utan att vara fylld av Guds kärlek:

Vi Människor har mångahanda motiv för våra egna strävanden och insatser. Men Han som lämnade himlen för att dö på ett kors för oss alla; hade bara ETT MOTIV, kärleken till oss.

Och det är detta slags kärlek som 1 Kor. 13 efterfrågar och inte de många förfalskningarna av den; som också de finns och är en del av vår verklighet.

Det är så lätt att hamna i ett allmänmänskligt "gulla gulla", vara snälla med, tolerera, förstå varandra allt och alla och ordet kärlek blir ofta missbrukat i ett slags "eftergivenhet" och "inte stöta sig" och framförallt inte "döma".

Och visst vi ska inte döma. Men samtidigt är vi alla av Gud kallade att "pröva andarna huruvida de är av Gud" och peka på den "lära som givits oss till mönsterbild" och avslöja både falska profeter och lärare. Det är inte att "döma", utan att handla i enlighet med Guds Ord!!
---
Kärleken på det andliga planet kan ibland, vara väldigt "rakt på", avslöjande och nästan lite burdush.

Ingen känner det speciellt "myspys", när Anden och Ordet, kommer och överbevisar om "synd rättfärdighet och dom", men ändå är det ett verk av allting kärleks källa, Gud själv.

Ingen som är på väg att dras mot ngn form av villfarelse, känner det särskilt angenämt med människor, som ställer frågor och ifrågasätter den väg, som man är på väg att beträda, som ett bejakande mot förförelse.

Och anser gärna att de dömer och är kärlekslösa. Medan det kanske var just dessa ifrågasättanden och varningar som var just kärlek och omsorg!!??

Det finns ytterst sett endast ett som är väsentligt och det är att människor får tag på vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset!!!

Och är det då inte också väsentligt att visa på hur det blir förvanskat i trosförkunnelsen och katolicismen? Eller är det då plötsligt att vara "oväsentlig", "döma" och vara kärlekslös?

HaFo

Fick ett mail där jag svarar:

Jag vill fundera lite över dessa Dina frågeställningar:

"Hur ser du på sabbaten att de flesta firar på söndagen? Judarna firar ju på lördagen. Har läst att det var Konstantin som införde söndagen som sabbat, söndagen firades som solens dag av hedningarna.

Likadant att fira julen som ju också är en hednisk högtid från början som firades till jupiters ära.

Egentligen som jag kan förstå det så måste ju påsken och pingsten vara de viktigaste kristna högtiderna. Påsken då Jesus försonade oss med Gud och pingsten då vi fick anden som gåva."

---
HaFo:

Håller med Dig om att Påsk och Pingst borde vara de kristnas viktigaste åminnelsehögtider!

Men sen tror jag att vi även behöbver påminnas om när Jesus som sann Gud och sann människa kom till världen (Julen).

Jag tror inte vi behöver bry oss om eventuella
"hedniska högtider" som sammanfaller här.

Firar vi Jul för att ge vår tribut, till att då kom vår Frälsare till (Gud själv i jordisk kroppsklig gestalt), så tror jag Gud ser skillnaden mellan att fira hedniska riter och att Han själv blev, fullt ut Gud och fullt ut människa i Jesus Kristus!!

Gud ser till hjärtats tro på Honom och inte till hedniska riter eller annat som kan "sammanfalla i tid", med firandet av vem Han ÄR.
---
Det viktiga för oss det är att se att Jesus är Gud själv, kommen i jordisk kroppslig gestalt!! "Att Gud var i Kristus (Gud och människa förenade) och försonade världen med sig själv".
---
Ang sabbaten.

Om jag inte mistar mig så började de kristna fira "vilodagen", på Kristi uppståndeles dag, alltså på söndagen.

Och att det inget hade att göra med eventuella hedniska riter eller tider att göra, utan med det faktum, att det var den dag Jesus uppstod från de döda.
---
Jesus säger i samband med att människor ifrågasatte, att han gjorde människor friska på sabbaten, (fritt översatt), att om ngn hade en oxe som ramlade i en brunn på sabbaten, så borde han väl plocka upp oxen, och uttrycker så sen, att "sabbaten är för människan och inte människan för sabbaten".
---
Jag tolkar det så, att Gud inte har gett människan en vilodag var sjunde dag, som en "lagisk straffpåtalanföljd" om Du inte följer denna uppmaning.

Utan att människan är skapad så, att hon var sjunde dag, behöver vila, rekreation och speciell umgängelse med sin skapare, för att "ladda om batteirerna" och orka med att fungera.

Och därmed, att inte "ett straff inträder" för den människa som "inte helgar villodagen", utan en "naturlag inträder".

Som gör, att den som inte förstår att hon behöver vila var sjunde dag, drar problem över sitt liv, eftersom hon är skapad för att att ha ett behov av denna vila var sjunde dag!!!

Sen tror jag då inte att det spelar ngn roll vilken "sjundedag" vi vilar i en speciell Gudsgemenskap!!!
---
Det allvarligaste misstaget, som jag tror vi kan göra kring dessa spörsmål, det är om vi likt adventisterna eller "Messianska föreningen", närmast gör det till en "fräslsningsfråga", vilken dag vi firar sabbat, alltså vilodagen.

Messianska föreningen gör det ju för övrigt till en fråga om man är verkligen troende, huruvida man följer de judiska riterna, ceremonierna och ritualerna.

Det är helt vilset!!! Och det framträder ju än mer i sin vilsenhet i Mesianska föreningen, när man faktiskt förnekar Guds treenighet och förnekar att Jesus faktiskt är Gud.

HaFo

Hej

Citat av Harry

"Det är så lätt att hamna i ett
allmänmänskligt "gulla gulla"

Det här med "gulla gulla" ,
nog är det väl verkligen egentligen att "gulla"
med människan det här med att påstå
att man kan bli "gudomlig i sig själv"
, eller hur ?

Alltså , Peter Halldorf ska ju ha en föreläsning om
"Öknens andedop -den asketiska traditionen
och människans gudomliggörelse på Livets Ord
7 maj 2008

I mina ögon så är det här med "människans
gudomliggörelse" något som väcker min
vaksamhet , vad menar Peter Halldorf
egentligen ?
Varför denna helsjuka rubrik ?

Vad kommer Peter H att undervisa om i och
med "öknens andedop" , den asketiska
traditionen och "människans gudomliggörelse" ??

Vad för slags ande kommer att påverka
dem som far till Livets Ord för att lyssna
till Peter Halldorf ??

Vem riskerar man att bli invigen till
om man låter sig påverkas av detta ?

"Människans gudomliggörelse" kommer
alltså Peter H att undervisa om

"Människans gudomliggörelse"
, vilken alldeles vriden formulering ,
vilken helsjuk fantasi !!

Börjar man undervisa i ett sådant ämne
som "människans gudomliggörelse"
så bryr man sig nog inte om den sanna
innebörden av :

"Det som faktiskt är
väsentligt och det är att människor
får tag på vem Jesus är och betydelsen
av offret av Kristi persons kropp
och blod på korset!!!"

# Paulus skriver så här i

2 Kor 4
7. Men denna skatt hava vi i lerkärl, för att den
översvinnliga kraften skall befinnas vara Guds
och icke något som kommer från oss.

Alltså det är inte själva "lerkärlet" i sig
som är själva "skatten"
Utan det är "skatten" som är i "lerkärlet"

Det finns bara en enda Kristus

Kristus

Vi andra är bara enbart människor
, också om vi är troende

Det är fråga om "skatten i lerkärlet"
Inte att "försöka" upphöja "oss som enbart
är lerkärl i oss själva " till någon "Gudastatus"

# Jag vill inte alls lyssna till någon som beskriver
"människans gudomliggörelse" , en sådan formulering
är faktiskt ett hån mot Korset !!

# Jag skulle istället vilja lyssna till någon som
inte vill veta av något annat än som Kristus
och honom som korsfäst

# Jag skulle vilja lyssna på någon som
predikar med bevisning i ande och kraft
, någon som har ett rent samvete och
rätt motiv !!!

1 Kor 2

1. När jag kom till eder, mina bröder, var det också icke med höga
ord eller hög visdom som jag kom och frambar för eder Guds
vittnesbörd.
2. Ty jag hade beslutit mig för, att medan jag var bland eder icke
veta om något annat än Jesus Kristus, och honom såsom korsfäst.
3. Och jag uppträdde hos eder i svaghet och med fruktan och mycken
bävan.
4. Och mitt tal och min predikan framställdes icke med övertalande
visdomsord, utan med en bevisning i ande och kraft;
5. ty eder tro skulle icke vara grundad på människors visdom, utan
på Guds kraft.

Mvh SLB

Sanna ord av Sigfrid:

"2 Kor 4

7. 'Men denna skatt hava vi i lerkärl, för att den
översvinnliga kraften skall befinnas vara Guds och icke något som kommer från oss.'

Alltså det är inte själva 'lerkärlet' i sig, som är själva 'skatten'. Utan det är 'skatten', som är i 'lerkärlet'.

Det finns bara en enda Kristus.

Vi andra är bara enbart människor, också om vi är troende.

Det är fråga om 'skatten i lerkärlet'. Inte att 'försöka' upphöja 'oss som enbart är lerkärl i oss själva' till någon 'Gudastatus'.
---

HaFo:

Och ändå, så är det precis vad människor, ända från fallets dag och ofta det under religionens (även kristenhetens)namn och "ljusets sken", "spänner stjärtfjädrarna" och likt den fallne ärkeängeln vill förege sig själv vara Gud.

Och det under en falsk ödmjukhet, där man låtsas ge Gud äran av denna förvillelse. Vilken Gud ger man då egentligen äran?

Jo, honom som på fallets dag (fritt översatt), sa att "ingalunda ska ni dö", om ni är olydiga mot Gud. Utan Gud är inte snäll mot er, utan vill hindra er från att bli som Gud redan här och nu.

Och så fick den fallne ängeln, själv framstå som den gud som regerar över människan.

Trosförkunnelsens "vi är gudar - lära" (skapade till likhet med Gud i sin egen ande - den egentliga identiteten och personligheten) och ngt som Ekman talat om som att "bli verkligt rättfärdig".

Möter nu katolicismens rättfärdiggörelselära om en ny natur av rättfärdighet.

Dessutom möts man i den antikristliga anden kring en "annan Jesus, ett annat evangelium och en annan ande". De möts genom läran om Jesu andliga död hos trosförkunnelsen och i katolicismens läror om Maria, där det inte längre handlar om den Jesus som kom enligt Skrifterna.

Bägge dessa antikristliga trossystem med tillägg till "den tro som en gång för alla blivit överlämnad åt de heliga", den har pingst under lång tid inte markerat klart emot, utan numer så går man klart i dessa lärors och företrädares ledband.

De "brobyggare" (kristna ledare) för dessa förförelser in i kristenheten idag, synes i vårt land främst vara Halldorf, Ekman, Hedin, Stanley Sjöberg med många flera.

Knappast några varningar över skeendet fram mot avfallet (som sker i "ljusets skepnad med vilseledande tal om enhet så världen kan tro, älska varandra och tillsammans vinna världen för Kristus), hörs från de ledare som är satta att vara herdar för den kristna hjorden.

Men det är kanske så det måste vara för att Skriftens ord om avfallet som måste ske innan antikrist ska kunna träda fram.

Men jag lider med de kristna ledare som säkert tror sig tjäna både Gud och människor, men som i själva verket är med att bygga upp en falsk enhet av "Kristus - troende", men som egentligen är med till att förbereda antikrists inträde på arenan.

Och som av de "kristna", kommer att välkomnas som Kristus. Hur ska man undgå det, när man idag kallar verk av antikrists ande för verk från Gud.

Hur besvärliga och hopplöst dömande och kärlekslösa de människor än anses, som pekar på detta faktum, som nu sker framför våra ögon, av antikrists förberedelse in på arenan, måste ändå höra hemma under
"väsentligheter".

Och denna röst får aldrig tystna! Och jag säger det igen:

Släpp aldrig taget om vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset!

HaFo

Klistrar här in en debattinlaga från Världen Idag och kanske kommer jag att få kommentarer som påminner om vilket "läger" denna tidning kommer ifrån. Trots det tycker jag att debattinlägget är ytterst värdefullt, eftersom det knyter an till något som jag tycker hör till vad jag vill kalla "väsentligheter", alltså människovärdet.
Hälsningar,
Karin

De papperslösas öde i Sverige
För några veckor sedan samlades vi till hearing i riksdagen. Rubriken för hearingen var ”papperslösa människors rätt till hälso- och sjukvård”. Många organisationer fanns på plats. Att detta är en svår fråga var vi alla överens om, samtidigt som det stod klart att Sveriges tolkning av landets ansvar för dessa utsatta människor inte kan betraktas som någonting annat än ”sämst i klassen”. I Sverige förväntas papperslösa själva betala räkningen för vården, med pengar de inte har (exempelvis 72 000:- för en förlossning eller 59 000:- för ett benbrott).
Frågan har diskuterats av tidigare regeringar, men fått återvända till byrålådan. Det går inte att handskas med denna fråga på det sättet i längden. Det är nödvändigt att försöka skapa en klarhet i vad som gäller för dessa våra medmänniskor.

Vår utgångspunkt och rättesnöre, i alla typer av beslut, måste vara det okränkbara människovärdet och de mänskliga rättigheterna. Mänskliga rättigheter behövs inte för att skydda rättigheterna för oss vanliga, medelklassvenskar – de är till för de allra mest utsatta grupperna i vårt samhälle. Dit kan vi, med stor marginal, räkna de papperslösa.
En känd kommentator talade vid ett tillfälle om ”majoritetens tyranni”. Han framhöll att när en demokrati gör sig skyldig till övergrepp och utnyttjande av människor så är detta så mycket svårare att genomskåda än när övergreppen sker av en diktatur.
Sverige har en av världens högsta levnadsstandarder. På det hela taget så är demokratiska principer och mänskliga rättigheter någonting som vi värnar. Men, det finns fläckar på vår annars så välputsade yta. Hälsosituationen för de papperslösa i Sverige hör definitivt till en sådan fläck.
Sverige har ratificerat flera dokument om de mänskliga rättigheterna. Den självklara konsekvensen av detta är naturligtvis att rätten till hälsa inkluderar alla människor i vårt land – inklusive papperslösa. I Sverige kan idag en sjuk papperslös flykting nekas vård. Detta är ingenting annat än djup och omänsklig orättvisa av en grupp som hör till en av de mest utsatta i vårt samhälle. När man lyfter den här typen av argument så finns det alltid människor som hävdar att ”de har ju inte betalat någon skatt” eller ”de kommer hit och utnyttjar vårt system”. Jag menar att ingen förtjänar Mänskliga Rättigheter. Det är någonting som man kan luta sig mot i en situation då det självklara är fråntaget.

För en tid sedan dog en ung kvinna i samband med förlossningen. Hon vågade inte söka vård. En man avled, i slutet av förra året, i sviterna av sin cancer – utan behandling. Han hade inga pengar och hans hustru försökte hjälpa honom med vatten och Alvedon i den källarvåning där de levde. Detta är två händelser som inträffade helt nyligen – i Sverige på 2000-talet! Dessvärre är de inte unika.
I grunden borde det emellertid inte vara någon omöjlig fråga. Låt mig citera min kollega i riksdagen Alf Svensson. ”Det här är inte någon omöjlig fråga”, sa han. ”Vi har tydliga direktiv: Om någon ber dig att gå en mil, gå två. Om någon ber dig om dricka, ge honom att äta”. Det här är människor som vi skall göra allt vi kan för att hjälpa. Tydligare än så kan inte vårt uppdrag beskrivas!

Eva Johnsson

Bibeln uppmanar till att ta sig an "främlingen".

Tyvärr finns det nog också i kristna sammanhang främlingsfienlighet.

Bejakar på allt sätt, att utöva omsorg, om det sker via politik, eller i "liten skala", kring sitt "närområde", att verkligen bry sig om alla lidande människor i vilken form det än vara må!

Men samtidigt får inte "det sociala evangeliet" och humanitär hjälp, bli till en ursäkt för underlåtenhet, eller ersättning för, att även ge människor evangeliet om vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset.

Den dag människor står där inför evighetens port, hjälper det föga om de fått all möjlig "social och humanitär hjälp", men ändå "förlorar sin själ", om de inte lever i en personlig relation med den uppståndne levande Frälsaren!

HaFo

Hej
JoelHalldorf skrev följande intressanta debattinlägg i dagens Dagen. Hälsningar, Karin
Blivande präster och pastorer får väldigt lite av ämnet kyrkohistoria på de teologiska utbildningarna. Därmed riskerar vi som kristenhet att bli fångar i vår egen kultur, tidsanda och i den moderna individualismen.



Det finns anledning att reflektera över historiens alltmer krympande utrymme i utbildningen av präster och pastorer i Sverige. Den som i dessa ansökningstider studerar utbudet av kurser i kyrkohistoria vid de olika kyrko- och samfundsanknutna seminarierna finner att detta är minst sagt magert. På Örebro Missionsskola, Johannelund och Pingstförsamlingarnas Teologiska Seminarium, PTS, finns som regel någon översiktskurs samt en kurs i den egna traditionens historia. Teologiska Högskolan i Stockholm, THS, utmärker sig genom att ut­över det erbjuda ett par ytterligare fördjupningskurser.
Den allmänna trenden på seminarierna är tydlig: kyrkohistoria ges väldigt lite utrymme. De ämnen som dominerar är i stället exegetik och systematisk teologi.
Universiteten, som främst utbildar präster i Svenska kyrkan, har ofta ett relativt stort utbud av kurser i kyrkohistoria. Men enligt instruktioner från Svenska kyrkan ska deras präster inte läsa dessa, utan i stället - exegetik och systematisk teologi.

För samtliga protestantiska utbildningar av präster och pastorer i Sverige gäller alltså att man kan genomgå dem med ingen eller väldigt lite kyrkohistoria.
Varför är detta ett problem?
För det första har det med identitet att göra. En människa är beroende av sitt minne för att veta vem hon är. Men vi formas också av sådant som vi inte själva varit med om. Jag skapar inte min värld, utan är kastad in i en värld som andra har skapat åt mig. Vi behöver alltså historien för att kunna förstå och orientera oss i den värld som omger oss.
För det andra innebär mötet med historien också ett möte med mig själv och mina fördomar. Vi har alla uppfattningar om världen som är så självklara för oss att vi aldrig behöver uttala dem, än mindre ifrågasätta dem. Men den som reser till en annan kultur upplever ofta hur han/hon genom att möta denna "får syn på" sig själv och sin egen kultur. Man inser att det egna sättet att tänka och göra saker på inte är det enda och självklara. Enligt samma princip kan kyrkohistorien vara en självkritisk resurs.
För det tredje kan ett verkligt möte med förflutenhetens folk hjälpa oss ur vår hopplösa tempo­centrism, det vill säga tron att vår egen tid och vår egen kultur är främst och fullkomligast. Vi kan, som det brukar heta, lära av historien.

Min slutliga invändning mot bristen på kyrkohistoria i utbildningen av präster och pastorer är kanske den mest teologiska. Den har med synen på uppenbarelsen och vår relation till denna att göra. Vi måste ställa oss frågan hur vi närmar oss den gudomliga uppenbarelsen. I dagens modernistiska kultur är detta närmande i mångt och mycket ett individuellt projekt. Allt jag behöver, säger vi, är skriften och mitt förnuft. Ja, vi säger det kanske inte explicit, men vi beter oss så.
Jag menar till exempel att dominansen av exegetik (bibel­vetenskap) och systematisk teologi i utbildningen av svenska präster och pastorer speglar denna tidsanda. Läsaren ställs ensam inför uppenbarelsen, beväpnad bara med sin rationalitet.

I botten ligger här Luthers "Skriften allena", men det är ett slagord vars naivitet modernitetens eskalerande individualism ofrivilligt avslöjat. "Skriften allena" skapar ensamma människor som kramar sin bibel men är avskurna från gemenskap med andra kristna.
Genom sitt sätt att utbilda sina kyrkoledare visar Sveriges protestantiska kyrkor och samfund hur hopplöst - eller? - fångade de är av den moderna visionen enligt vilken ensam är stark och historien är lägre stadier som vi med utvecklingens hjälp lyckligtvis har lämnat.
I den kristna tron handlar det aldrig om jag ensam - individen förstås alltid som en del av en gemenskap: Kristi kropp, Guds folk, den kristna församlingen. Och den gemenskap som vi som kristna är en del av är en gemenskap över tiden, genom historien.

Ingen enda av oss har tagit emot tron i ett vakuum; vi har alla på ett eller annat sätt fäder och mödrar i tron. Och våra fäder och mödrar är vi enligt det fjärde budet uppmanade att hedra. Vi bör inte arbeta teologiskt eller ens läsa Bibeln utan att ta hänsyn till dessa som har fött oss. Vi behöver inte vara dem lydiga i allt, men vi är skyldiga att lyssna.
Det är detta perspektiv, mer än själva ämnet kyrkohistoria, som måste vara en del av utbildningen av våra präster och pastorer i dag. Annars slutar vi som kastbollar för tidsandan, utan djupare kunskap om varken oss själva, vår samtid eller Gud.

Väsentliga ord och spörsmål!

Men görs det inte här lite väl krångligt?
---
"Läsaren ställs ensam inför uppenbarelsen, beväpnad bara med sin rationalitet."

HaFo:

Det tror jag inte är sant! Den Helige Ande finns vid varje människas sida för att ge ljus över Skriften.

Han är inte i behov av Kyrkor, samfund, ritualer eller sakrament, för att vi ska se vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset!

Det kan Gud genom sin Ande och sitt Ord, uppenbara för varje präst eller enskild människa!
---

Citat från inlägget:

" 'Skriften allena', skapar ensamma människor som kramar sin bibel men är avskurna från gemenskap med andra kristna."
---

HaFo:

Så tror jag inte alls att det behöver vara. Att vi ifrågasätter den katolska traditionen, som likvärdig med Skriften och enbart förtröstar till "Skriften allena", kan innebära att vi inte är "andligt politiskt korrekt" idag, i den falska enhet som nu växer fram på en grund av sammanslagning mellan katolicismen och trosförkunnelsen.

Men det behöver inte alls göra människor isolerade från en verkligt sann gemenskap med "Guds församling", som utgörs av människor i vars hjärtan Guds Ande bor, genom en sann tro på vem Jesus ÄR och betydelsen av offtret av Kristi persons kropp och blod på korset.

Men det kan innebära att människor inte ger sig i lag med sammanhang där villfarelse framträder, utan ger sig i lag med människor, där Guds Ande bor i människors hjärtan i gemenskapen.

---

Citat:

"Genom sitt sätt att utbilda sina kyrkoledare visar Sveriges protestantiska kyrkor och samfund hur hopplöst - eller? - fångade de är av den moderna visionen enligt vilken ensam är stark."

HaFo:

Tycker "frågan är fel ställd". Vad som bör efterfrågas och ges svar på, det är utifrån Skriften, vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset!

Och sen ta avstånd ifrån och avslöja alla sammanhang, där det blir förvanskat.

Då behöver man inte vara "ensam och stark". Man kommer att upptäcka att det är många "som inte avfallit till Baal", utan som man på olika sätt kan ha gemenskap med.

Kanske inte alltid i sedvanlig ordning på en mässa eller ett "möte".

Men Gud kommer att se till, att "de som hör Honom till", "blir varandra lemmar till tjänst, maning, förmaning, varning, uppbyggelse och tröst".

Så, vad präster i sin utbildning och alla andra behöver, är mer fokus på vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset, med allt vad det kan betyda utifrån Skriften och mindre funderingar kring "siffror" i de kristnas matrikel.

Jesus "drar alla till sig". Och de som nås av en sann undervisning om vem Han är och betydelsen av offret av Kristi persons (Gud och människa förenade) kropp och blod på korset, föds genom Guds Ande, in i Guds församling, som finns, såväl utanför alla etablerade sammanhang, som innanför.

Gud känner, de som hör Honom till! Och de utgör Guds församling och inte nödvändigtvis, där människor menar att "Guds församling" är, med en "församling av tillsatta andliga tjänster", som menar sig vara en "del av Kristi kropp".

Kristi kropp är inte delad! Kristi kropp är där Guds liv är i människors hjärtan genom en sann tro på Jesus.

Och de människorna är "lemmar varandra till tjänst" och inte olika sammfundsbildningar, som skulle utgöra olika delar av Kristi kropp.

Alla såna tankar och uttryckssätt, är bara ett led till att förbereda det avfall som ska hälsa antikrist välkommen som Kristus.

HaFo

Vad innebär principen "Skriften allena"? innebär det att allt som står i Bibeln ges samma auktoritet och att alla som håller sig till denna maxim drar samma slutsatser av sin bibelläsning? Enligt min uppfattning är det inte så, till exempel finns det bland "Skriften allena" förespråkarna olika dopsyn och olika syn på manligt /kvinnligt,olika syn på dödsstraff, barnaga, kvinnors rätt att vara förkunnare osv. Själva uttrycket har genom historien haft och har fortfarande olika innehåll beroende på
vilka sammanhang man vuxit upp eller hamnat i.
Bland annat på grund av detta håller jag med Joel Halldorf om att kyrkohistoria är ett viktigt ämne. Vi måste studera gångna tider och även vår nutid. Vi måste fråga oss vad detta "Skriften allena" innebär i vår tid, och då har vi god hjälp av kyrkohistorien, eftersom hur gärna vi än tror att vi inte är påverkade av flydda tider, så är vi, ibland utan att vara medvetna om det, påverkade av dessa. Innebär Skriften allena" att all skrift ska ges samma dignitet? Alltså, kan man fortfarande år 2008 utifrån Skriften ställa sig bakom dödsstraff, slaveri, att man slår sina barn, att kvinnor inte ska ha samma rättigheter som män och att man i Guds namn medverkar till folkmord? I apatheidregimens Sydafrika stöddes och motiverades detta förtryck av den dominerande kyrkan med hänvisning till just "Skriften allena". Samtidigt växte det fram en motrörelse mot apartheid som också var motiverad av Skriften. Dessa tolkade alltså bibelordet helt olika. Vilka hade rätt tolkning? Verwoerd (ursäkta stavningen) eller Tutu? Utan tvekan svarar jag Tutu! Alltså, "skriften allena" kan låta väldigt bra, men vad eller vilka döljer sig där bakom?
Hälsningar, Karin

Anden är vår lärare, och Han lever och skall alltid leva, och är alltså inte begravd bland ökenfäder och andra,

och Denne ene Ande har talat genom Guds -och Jesu apostlar och profeter, som skrivit ned det och det skrivna har sedan blivit samlat i Skriften, i Bibeln,

och det är samma ene Ande, som alltså har talat genom Sina profeter - som ju är "Guds mun" - som också skall uppenbara, kasta ljus, över det som står skrivet.

2 Pet. 1:20-21 "Men det må ni
framförallt veta, att ingen
profetia i något skriftens ord
kan av någon människas
egen kraft utläggas.

Ty ingen profetia har någonsin
framkommit av en människa,
utan därigenom att människor,
drivna av den helige Ande,talade,
vad som gavs dem från Gud."


Därför får vi - har vi nåden - att få gå DIREKT till det Ord som Han - Anden - ingett människor att tala och skriva, och få Hans UPPENBARELSE över de Orden.

För bokstaven dödar, men ANDEN LEVANDEGÖR.

Återvända direkt till urkällan med andra ord:
och dricka det vatten den ger, utan upp -eller inblandning av olika lerkärl/människor,
som ned genom tiderna burit fram det.

Ursäkta mig, men jag tycker inte det du Sköld skrev gav svar på mina frågeställningar. Jag förstår vad du menar, men enligt min mening är det inte så "enkelt".
Hälsningar, Karin

Håller till viss del med Dig Karin, om att den sanna aspekt på spörsmålen som S-E ger, kan ibland kännas, som en sann ”teori”, men vara svårare att få till att ”gå ihop”, ”praktiskt”.

När vi ser hur Skriften anses försvara än det ena och än det andra, både i tro, lära liv och utövning.

Och många är det då, som säger sig ”stå på Skriften allena”. Men kommer till olika slutledningar och konsekvenser.
---
Nog skulle det råda Andens enhet om det alltid vore Anden som vore vår uttolkare av Skriften.

Alla tolkar vi Skriften, påverkade av ”vår historia” (både internationellt, nationellt, vår ’egen lilla värld’ i näromgivningen och vår alldeles egen historia), som Du menar Karin.

Var och en bör vi då naturligtvis ta tillvara vad Gudsmän tidigare förmedlat, som förts vidare.

Men samtidigt bör vi se till att vi inte ska ”fastna” i ”deras värld”, utan leva i den tid som nu är, och möta denna tidens villfarelse och återigen finna tillbaka till ”Skriften allena” och dels enskilt och tillsammans i bön, bibelläsning och samtal (som bl.a. sker här) söka efter vad Anden vill göra levande för oss utifrån Skriften allena.
---
I trosförkunnelsen har vi en massa tillägg till Skriften utifrån ”uppenbarelsekunskap”, till Keenyon, Hagin, Copeland, Hinn, Ekman etc.etc.

Som leder till att där uppstår ”en annan Jesus, ett annat evangelium med en annan ande bakom”.

I katolicismens ”historia” och tradition har smugit sig in ”fördärvliga partimeningar”, som även där medför att det bildats ett lärosystem, där Maria egentligen intagit Frälsarens plats och man ägnar sig åt spiritism och ockult utövning med åtföljande onda andars spel i manifestationer, som säges komma från Gud.

Sådan ”historia”, behöver vi som kristna tillsammans ”rensa bort”, avslöja, peka ut och ta avstånd ifrån.

Och ännu mindre ge sig i lag med villolära och villolärare som idag sker från de andliga ledarnas sida!

Det är mycken ”historia”, som kan vara bra att se tillbaka på och förstå att man bör ta avstånd ifrån.

Samtidigt som där i ”historien” funnits sanna Guds män som kan berika även sin ”eftertid”.

Men rättesnöret får då inte bli som inom katolicismen att traditionen är likställd med Skriften och att Skriften inte heller är Skrift om man inte har med de gnostiskt påverkade Apokryferna.

Och att påven ”är Kristi ställföreträdare på jorden”, alltså den som intagit Andens roll och plats som ska uttyda Skriften och traditionen åt oss.

Eller som i trosförkunnelsen, att vad ”den smorde ledaren talar från Gud”, är lika ”heligt” och icke ifrågbart, ungefär som Skriften.

HaFo

Anden och Ordet, berättar vad vi behöver veta,
om vi nämligen ägnar oss åt Anden och Ordet.

JESUS: "Ni skall inte låta någon bland er kallas lärare, en är er lärare, och ni är alla bröder"

Gåvan att undervisa finns, som en av de andliga tjänster/gåvorna, genom vilken ANDEN uppenbarar Sig; men den enskilde kristne kan själv - med stöd av Guds Ord - kolla om det är Guds Ande som talar eller ej: för Anden talar alltid det Ord Han själv har talat och sänt i -och genom Guds Ord, Bibeln.

Paulus uttrycket vid ett tillfälle, att det hade varit på tiden, att de själva hade varit lärare, i stället för att som var fallet, vara beroende av "mjölkmat" och så kan det ju vara med oss också: och kanske att det då, till allra största delen,
beror på oss själva.

Joh. 14:23 "Jesus svarade och sade
till honom: "Om någon älskar mig,
så håller han mitt ord; och min Fader
skall älska honom, och vi skall komma
till honom: OCH TA VÅR BONING HOS HONOM"

Vi är ju alla, som tagit emot Jesu försoningsverk grenar - på lika villkor - i samma vinträd: och det är därifrån - från trädet - allt lärande och allt liv utgår.

På knä för JESUS är bästa uppenbarelseplatsen; där vill/kan Anden påminna oss om allt vad JESUS gjorde och lärde; Själv och via Sina profeter och apostlar, som det står nedtecknat i Guds Ord.

Tycker Torsten Åhman i sin krönika i DAGEN 11/4 fångat in under rubriken helhjärtat, en hel del väsentligt:

”4:e söndagen i påsktiden Tema: Vägen till livet Gamla testamentet: 2 Mosebok 13:20-22
Epistel: 1 Thessalonikerbrevet 5:9-11 Evangelietext: Johannesevangeliet 13:31-35 Psaltaren: Psalm 147:1-7

Här finns ett ovanligt ord. Jag tror inte att någon av oss använt det ordet den här veckan. Kanske inte någonsin. Ordet är "Förhärligad". I texten förekommer det inte mindre än fem gånger.

Ska det här avsnittet få någon som helst mening måste vi veta vad det ordet betyder. Det betyder "ge ära". Egentligen är det inte något religiöst ord.

'Ge ära' är vad man gör när man delar ut Svenska Dagbladets bragdmedalj. En idrottsman eller kvinna som utfört en särskild idrottsprestation får ära genom denna medalj. Eller Nobelpriset. De som får detta pris 'ges ära' för det som de utfört. Man kan säga att de blir 'förhärligade'.

Jesus som vanligen uttrycker sig så konkret och jordnära använder nu denna säregna mening:

'Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom.' Vad betyder detta?

Om man ska förstå den märkliga meningen måste man leva sig in i situationen. Det är därför att situationen är så speciell som Jesus uttrycker sig så speciellt.

Judas har lämnat rummet och Jesus vet vad det innebär. Mycket snart skall det ohyggliga hända. Han ska dömas och avrättas.

Att dömas till korsfästelse var den djupaste förnedring en människa kunde utsättas för. Det innebar att vara förkastad av både Gud och människor. Detta skulle nu Jesus utsättas för.

Orsaken att Jesus säger som han gör är att han vill förbereda dem för vad som ska hända. Han säger inte 'jag kommer att bli förnedrad och förkastad av både Gud och människor.' Han säger:

'Jag kommer att bli ärad av både Gud och människor och Gud kommer att bli ärad.'

I historiens ljus kan vi konstatera att just detta häpnadsväckande har hänt! Jesus har blivit ärad för sin vishet, för sin äkthet, för sin omsorg om de svaga, för sin utmaning mot förstelnad religiositet.

Men det finns inget han blivit så ärad för som sin försoningsdöd på korset.

Gud har blivit ärad för underverken i skapelsen, för sin storhet och makt, men det finns inget som varit föremål för en sådan lovsång till Guds ära som den vishet, den kärlek och den helighet som demonstreras i Jesu död på korset.

Alf Ahlberg, författaren och filosofen, skrev så här:
’Korset, detta kanske vidrigaste av alla tortyrredskap är ingen uppfinning av kristendomen.

I antiken var det ju ett skammens, smärtans, förnedringens tecken. Det blev ett segertecken och människans adelsmärke. Detta kallar jag ett under över alla under.’

När detta är sagt fortsätter Jesus strax med orden:

’Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er ska ni älska varandra.’ Ett nytt bud? Vad menar han?

Är detta något nytt? Detta har han ju talat om hela tiden? Det nya nu är att det får en ny dimension.

’Som jag har älskat er ska ni också älska varandra.’

Jesus är angelägen att upprätta och rädda oss. Detta är hans helhjärtade vilja och inriktning. Så helhjärtad att han ger sitt liv.

Så ska vi vara mot varandra. Inte bara tycka om varann, inte bara hjälpa varann med praktiska saker, även om detta naturligtvis hör hit.

Han vill något ännu mer. Han vill att vi ska vara helhjärtat inriktade på att upprätta varann. Att agera så inför varandra att det andliga livet befrämjas och utvecklas.

Jag har mött sådana människor. Man blir upplivad och glad när man träffar dem. Det finns ingen stöddigt eller falskt hos dem.

Deras liv ’förhärligar’ Gud. De gör tron attraktiv. Man längtar efter att bli sådan. Jag tror det är detta Jesus menar när han talar om att vi ska älska varandra med en kärlek som liknar hans.

Torsten Åhman”
---
HaFo kommentar:

Vad Jesus visar med dessa ord, är även att Han är "ett med Fadern". alltså pekar Jesus även här på Guds treeninghet, som i sin förening med mäniskan (Kristi person), ger offret på korset dess värde:

Det RENA offret av Kristi persons (Gud och mäniska förenade) kropp och blod.

Vill så riktigt trycka på dessa ord:

”Han vill något ännu mer. Han vill att vi ska vara helhjärtat inriktade på att upprätta varann. Att agera så inför varandra att det andliga livet befrämjas och utvecklas.”

HaFo:

Och ska det andliga livet befrämjas och utvecklas, så behöver vi både markera mot villfarelse i tiden och uthålligt peka på vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset!

Det kan ibland innebära att man får vara en impopulär ” kritisk gnällspik” i avslöjandet av förförelse, som anses som ”dömande”.

Det kan ibland innebära att man blir betraktad som ytterst obekväm, när man pekar på betydelsen av vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset och kallad för ”hårklyvare”, som inte vill vara med i den ”väckelse och enhet” som nu växer fram, där man enbart ska bejaka varandra och allas tro, oavsett vad den tron rymmer av förförelse.

Men det kan också få inrymma stunder av gemenskap med människor, som bejakar och bekräftar vem Jesus ÄR och ser betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset och som i sin närhet, strider mot villfarelse som vill angripa dessa sanningar.

Och det kan framförallt få innebära stunder med gott samvete och frid i hjärtat i Guds gemenskap, att få stå upp för Bibelns Jesus Kristus och det största som någonsin hänt eller kommer att hända:

Att Gud själv går in i människans fallna situation och löser hennes problem, då när

”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknar inte människorna deras synder. Den som var utan synd (Jesus), har han för oss gjort till synd/syndoffer. På det att vi i Honom må bli rättfärdighet från Gud”.

Be gärna och meditera över vad dessa ord verkligen innebär från alla vinklar och synpunkter! Det tror jag kan innebär ”att det andliga livet befrämjas och utvecklas.”

HaFo

Tack Hafo (och Thorsten Åhman och Alf Ahlberg) för goda och upplyftande tankar! Vill önska alla en god och välsignad helg och passa på att tipsa om morgondagens TV2-gudstjänst, där Thomas Sjödin ska predika.
Till slut skulle jag vara mycket tacksam om ni i era böner ville komma ihåg flickan Engla och hennes familj, samt maken och barn och barnbarn till min väninna som efter många års tapper kamp mot cancern äntligen fick somna in i tisdags i trygg förtröstan på sin Herre och Frälsare.
Karin

De senaste decenniernas vilsenhet inom kristenheten, beror, till stor del, på att man farit efter lärare;
i ställer för efter JESUS, Hans Ord och Ande:

därför har man också strömmat än hit och än dit; efter de olika läraras olika vindkast.

Ytterst handlar det om en obiblisk UPPHÖJELSE av Människor, nu senast är det påven, som bla. upphöjs av Ulf Ekman (som själv upphöjs), Stanley Sjöberg, Sten-Gunnar Hedin (enligt hans handlingar) och flertalet andra ledande personer, inom såväl frikyrkan -som svenska kyrkan.

Det vill till, att den enskilde kristne själv är förankrad i såväl JESUS, som i Hans Ord, inte minst inför den framtid vi går till mötes.

JESUS berättar om tio jungfrur som gick ut för att möta brudgummen, fem av dem var förståndiga; hade egna lampor som vägledde dem:

Andens olja och vägledning.

JESUS har myndigförklarat alla Sina lärjungar, ALLA Sina lemmar som ALLA styrs av ett och SAMMA Huvud, nämligen Han Själv, och vi kallas ALLA i NT för präster; det ALLMÄNNA prästadömet.

Det är tillbaka dit, till att återigen bli s.k. läsare, som Han vill ha ALLT sitt folk. D.v.s. samlade kring Honom Själv, Överherden.

Tryggare plats finns inte, oavsett vilka vindar som blåser, lärovindar och andra. Hans rike, som är Han Själv, är nämligen orubbligt; och det där, på den Klippan, Han vill att vi alla skall vara förankrade, väl befästa, orubbliga.

DET GÄLLER JU VÅRA LIV, EVIGA LIV.

Det gjorde Han av exempelvis med lärjungen Petrus; förankrade honom i Sig Själv: i Klippan Kristus och det är möjligt - för oss var och en - att få bli det:

JESUS har sagt/och säger, Kom!

Kom till Mig.

Karin!

Jag är med Dig i Dina förböner för de böneämnen Du nämner!

HaFo

Sven Lidman:

"O, salighet, o, gåtfullhet
o, kristi törnekrona
som mer än världens visdom vet
och all min synd kan sona.

Jag träder nu, till korset fram,
från dödens syndaländer,
att ge min själ, liksom ett lamm
i Jesu frälsarhänder".

--

Det lammet - min själ - lägger jag inte i människohänder, till det är den alltför dyrbar,

och då få människorna kallas påvar, kyrkoledare eller annat, men min själ skall ENBART ligga i Dens famn som köpt den åt Gud med Sitt Eget blod.

När det gäller kyrkoledare, eller andra med anförarstav, har jag förtroende för dem, i den grad de själva åtlyder/åtföljer Guds Ord. Och Guds Ord har jag egen tillgång till, så det kan jag kontrollera, undersöka.

--

"Förbli i mig, så förblir jag också i er"

"Maria har utvalt den goda delen, och den
skall inte tas ifrån henne"

"låt ingen bedra er, med skenfagert tal"

"håll fast vid det du har, så att ingen
tar din krona"

Klistrar med anledning av smtalen här kring Joel Halldorfs artikel i DAGEN in synpunkter från Deboras blogg:

Joel Halldorf skriver i Dagen "Historielös kyrka fånge i tidsandan":

Citat: "För det tredje kan ett verkligt möte med förflutenhetens folk hjälpa oss ur vår hopplösa tempo­centrism, det vill säga tron att vår egen tid och vår egen kultur är främst och fullkomligast. Vi kan, som det brukar heta, lära av historien.

Min slutliga invändning mot bristen på kyrkohistoria i utbildningen av präster och pastorer är kanske den mest teologiska. Den har med synen på uppenbarelsen och vår relation till denna att göra. Vi måste ställa oss frågan hur vi närmar oss den gudomliga uppenbarelsen.

I dagens modernistiska kultur är detta närmande i mångt och mycket ett individuellt projekt. Allt jag behöver, säger vi, är skriften och mitt förnuft. Ja, vi säger det kanske inte explicit, men vi beter oss så.

Jag menar till exempel att dominansen av exegetik (bibel­vetenskap) och systematisk teologi i utbildningen av svenska präster och pastorer speglar denna tidsanda. Läsaren ställs ensam inför uppenbarelsen, beväpnad bara med sin rationalitet.

I botten ligger här Luthers "Skriften allena", men det är ett slagord vars naivitet modernitetens eskalerande individualism ofrivilligt avslöjat.

"Skriften allena" skapar ensamma människor som kramar sin bibel men är avskurna från gemenskap med andra kristna."
..........
Kommentar:

.1. Vad menar Joel Halldorf med en 'historielös kyrka'? Vilka kallas 'förflutenhetens folk'? Menar Joel Halldorf, att det är profeterna och apostlarna (Skriften) eller...menar han 'den klassiska kristendomen' (det helleniserade bibliska budskapet)?

Det verkar vara den 'klassiska kristendomen' han menar, eftersom längre fram i artikeln underminerar han totalt på ett 'smygande sätt' Skriftens auktoritet.

.2. Ett närmande till den gudomliga uppenbarelsen kallar Joel H. för 'ett individuellt projekt' (?), där 'allt vad vi behöver är skriften och förnuftet'...en ensam läsare står beväpnad bara med sin rationalitet.

Sanningen däremot är, att det är den gudomliga uppenbarelsen som närmar sig individens hjärta!
Individen står inte beväpnad med 'ratio' (förnuft) - utan han blir avväpnad av Herren själv genom Ordet!

.3. Skulden läggs på M.Luther för hans 'Skriften allena' - och då börjar bilden klarna, varifrån Joel H. hämtar sin teologi - och den har inte sina rötter i Jerusalem!

Rötterna sitter i den 'nya ekumenikens mylla', där man redan har kompromissat med Guds Ord...Jag bara undrar: var skulle Joel H. vara idag om det inte var för Luthers verk?

.4. Det är bättre att ensam krama sin Bibel och leva nära den, än att bryta förbundet med Herren och alliera sig med andra som förringar Guds Ord och förlöjligar korset...
.....
.5. Ett stycke historia och uppenbarelse, som individen själv får begrunda i sitt hjärta - räkenskap inför Herren kommer vi inte göra kollektivt utan personligt (individuellt):

Apg.7:39-43 "Men våra fäder ville icke bli honom lydiga, utan stötte bort honom och vände sig med sina hjärtan mot Egypten och sade till Aron:

'Gör oss gudar, som kunna gå framför oss; ty vi vet icke vad som har vederfarits denne Moses, som förde oss ut ur Egyptens land.' Och de gjorde i de dagarna en kalv och bar sedan fram offer åt avguden och gladde sig över sina händers verk.

Då vände Gud sig bort och prisgav dem till att dyrka himmelens härskara, såsom det är skrivet i Profeternas bok: 'Framburen I väl åt mig slaktoffer och spisoffer under de fyrtio åren i öknen, I av Israels hus?

Nej, I bar Moloks tält och guden Romfas stjärna, de bilder som ni hade gjort för att tillbedja. Därför skall jag låta eder föras åstad ända bortom Babylon.' "
........

.6. Tillbaks till Ordet, till rötterna och den sanna Gudsförsamligen, ett andligt tempel i den Helige Ande:

Ef.2:18-22 "Ty genom honom har vi, de ena såväl som de andra, i en och samme Ande tillträde till Fadern.

Alltså är ni nu icke mer främlingar och gäster, utan ni har medborgarskap med de heliga och är Guds husfolk, uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, där hörnstenen är Kristus Jesus själv, i vilken allt det som uppbygges bliver sammanslutet och så växer upp till ett heligt tempel i Herren.

I honom blir också ni med de andra uppbyggda till en Guds boning, i Anden."
...........

.7. Alldeles riktigt, Joel! Mera kyrkohistoria! Man får se upp dock, att denna jakt på 'historicitet' inte gör folk i stället till fångar i 'historieandan'.....

För vad har vi lärt av historien? - Att vi inte har lärt någonting...

Ett intressant och läsvärt inlägg i Dagen:

Om Jesus är på de smås sida, kan vi då ha Alpha-kurser på lyxhotell? Frågan höll mig vaken natten efter första dagen av konferensen "Tillbaka till Jesus", som gick av stapeln för en vecka sedan i Göteborg.
Undervisningen av Lennart Thörn och Runar Eldebo var späckad med intressanta och utmanande frågeställningar och teologiska perspektiv. Ändå var det min ovan ställda konkreta fråga som hängde kvar.
Runar Eldebo undervisade utifrån sin bok med samma namn som konferensen. Under flera månaders läsning av evangelierna, kom Eldebo fram till att det är ett antal punkter som är karaktäristiska för Jesus. Den första är: Jesus är på de smås sida. Jesus är partisk. Han umgicks med de som var utstötta, de sjuka och fattiga. Påståendet är för mig helt sant och ofrånkomligt inte bara hos Jesus, utan genom hela Bibeln: vi tror på en Gud som är rättvis och som därför ställer sig på de orättvist behandlades sida.

Med anledning av de inlägg som varit i Dagen i det senaste, där frågan ställts kring kristet liv och konsumtion och materialism, kan man undra: om Gud står på de fattigas sida - vad händer då med oss? För ur ett globalt perspektiv är vi svenskar rika.
Den senaste tidens rapporter om stegrande matpriser och påföljande konflikter kring matbristen, påminner oss om att dagligt bröd inte är något självklart för en stor del av världens befolkning. Ska man som Bono lite uppgivet säga: "Jag hoppas att Gud ändå är med oss i våra flotta hus och våra palats"?

Visst är det en kontroversiell fråga. Men om vi ska "komma tillbaka till Jesus", innebär inte det just att komma tillbaka till de små och fattiga? Är det svårare än så att söka Gud?
För mig personligen var det där allt började. Den kristna tron var i mångt och mycket en abstrakt teori under min uppväxt i kyrkan. Det var först i mötet med de hemlösa på härbärget där jag var volontär och i arbetet med de hungriga och småväxta barnen i Londons utkant, som jag började erfara och förstå evangeliets livgivande och kraftfulla verklighet.
Mer och mer upplevde jag att efter­följelsen till Jesus var på riktigt. Det var sprängstoff som förändrade människor och situationer. Det var - och är - värt allt!

Påmind och peppad gick jag till konferensens kvällsmöte. Väl där inser jag dock att budskapet och kulturen i kyrkan ibland rimmar illa. De yttre attributen som möter är fina bilar, uppklädda människor och en ganska homogen grupp samlade. Visst är det inte hela bilden, men ibland får jag ge med mig till de kritiska röster som kallar vår frikyrkokultur präktig och fin i kanten. Jag frågar mig: hur går det här ihop?
Under förbönsstunden vankar helt plötsligt en uppenbart förvirrad och sliten man in i kyrksalen. Han flackar med blicken, är tydligt vilsen och sätter sig längst fram och söker av omgivningen. Vad görs?
Jag kan inte ta ögonen från honom. Budskapet är starkt till mig - till oss. Hur tar vi emot de små? Om Jesus skulle komma in här, hur skulle han reagera och bli mottagen? Skulle han inte precis som killen framför mig, känna sig vilsen? För var är de fattiga? Samhällets utstötta? Får de plats i våra gemenskaper?

Jag tror inte att Gud har övergett oss "rika". Men vill vi följa Jesus måste vi vara beredda att gå dit han går. Tillbaka till Jesus innebär tillbaka till de små. Att ta emot de minsta som om de vore Jesus själv.


Karin Cedersjö
Studerar teologi och är engagerad i rättvisenätverket Speak
redaktionendagen.se

Mycket tänkvärda ord, som även kändes bära på en äkta nöd, för utestängda och utslagna människor!

Där det inte handlade om att "vinna proselyter" och därför bry sig.

Utan verkade handla om en nöd i hjärtat över de som har det svårt. En nöd som även gör att man är beredd sänka sin egen standard och ge tid och pengar till praktiskt tjänande gentemot människor i nöd. Istället för att tjäna och dyrka mammon.

HaFo

Hittade följande läsvärda artikel i Dagen, skriven av Håkan Arenius:



Gud står högt i kurs i samtiden: de flesta är trots allt troende i någon mening. Jesus är populär: han nämns ofta som föredöme. Andlighet verkar bli allt mer självklart för allt flera. Och kyrkan, som står för allt detta är följaktligen kung?
Nej, hon är obegriplig, ointressant eller direkt motbjudande för en majoritet av folket.
Beror detta på att folket inte förstått kyrkan? Eller kan det bero på att kyrkan har fått Gud, Jesus och andligheten totalt om bakfoten? Australiensaren Alan Hirsch ställde den frågan på Evangeliska Frikyrkans kongress i helgen. Sedan bad Hirsch sin publik att beskriva fariséerna och fick fram en bild av människor som var hängivna och skrifttrogna, trodde på under, bad flitigt och höll moralen högt. När han frågade vilka detta stämde in på idag blev svaret: evangelikala kristna.
Som du minns var det fariséerna som fick Jesus korsfäst.
Är det samma mekanismer vi ser i dag?

Som av en händelse berättade vi i gårdagens tidning att ett 80-tal amerikanska evangelikaler menar att begreppet - som var ämnat att stå för behovet av personlig omvändelse och att Bibeln är Guds ord - nu blivit så politiskt laddat att det förlorat sin religiösa innebörd. Snarare står evangelikal nu för "sanning utan kärlek" - en bra definition på farisé, eller hur?

Likheterna med det svenska sammanhanget är nog större än vi vill medge, och då inte enbart bland dem som etiketteras evangelikaler. Kristna opinionsbildares försök att slå sig fram på den offentliga arenan har allt för ofta en bismak av självgodhet och pekfingermentalitet. Önskan att genom lagstiftning styra och ställa med människors liv hellre än att dela deras vånda upplevs ofta som dömande av människor utanför kyrkan. I detta stycke ska jag tala med små bokstäver, ty ingen frestelse ligger väl närmare ledarskribenten än den att ta till brösttoner.
Alan Hirsch undrade om inte kyrkans system, makthierarkier och påbud har svällt därhän att Jesus helt enkelt inte längre får plats. Den frågan ska verkligen inte avfärdas.
När kyrkan talar om framtiden är det ofta i termer av att "vända trenden" eller att "grunda nya församlingar" eller att "hitta nya metoder". Allt detta skulle vara relevant om kyrkan vore ett företag eller ett politiskt parti. Det är den inte. Om kyrkan överlever eller inte ligger i Guds händer, det är faktiskt en icke-fråga i sammanhanget. Den allt överskuggande frågan är i stället Jesus, för att uttrycka det med Hirsch. Och om kyrkan förhåller sig till människor på Jesus vis.
Såväl kyrkfolk som andra vänder sig med en grimas bort från den smör-Jesus, den granskar-Jesus och den trolleri-Jesus som allt för ofta erbjuds - naturligtvis i största välmening. Jesus är inte heller evangelikal, katolik eller ens pingstvän. Han är Jesus.

Han är medfiskarna på jobbet, han är med girigbukarna på krogen, han tar i de spetälska, han talar med slinkor - men han är fortfarande och alltid Jesus. Miljonfrågan till kyrkan är denna: kan hon följa med? Inte bara vara med alla dessa människor, utan vara där som Jesus?
Jesus älskade världen så att han blev ett med den. Han gjorde klart att kristendom inte är att styra och ställa men att tjäna i djupaste medkänsla. Kristendom är inte regler att följa, den är liv att sträva emot med pingstens Hjälpare vid handen. Kristendom är inte piska och dom, den är förebild och hopp. Kristendom har inte fokus på strategier och organisation, inte ens på ideologi och teologi, utan på människan med vilken Kristus identifierade sig.

När Jesus sammanfattade buden handlade det om att älska Gud av hela sitt hjärta och sin nästa som sig själv. För fariséerna gjorde han klart att det inte handlade om att ge tionde "av mynta och dill" utan om "rättvisa, barmhärtighet, trohet." Om de som bekänner sig till Jesus Kristus förmår göra denna hemläxa har kyrkan en lysande framtid.

Bejakar dessa ord!

När Jesus "kommer ner på verkstadsgolvet" och i sin person av Gud och människa förenade - Kristi person, förenar människan med sig själv, då när "Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv" och därigenom, kan bära fram det försonande RENA offret av Gud och människa förenade, kropp och blod - Kristi persons kropp och blod på korset.

Då talar vi om Bibelns frälsningsbudskap!

HaFo