Inlägg 1

Vill här annonsera en artikel som jag satt in under ”Artiklar” i Menyn till vänster. Den heter ”Kejsarnass nya kläder del 2” av Anders Bergkvist. Han ställer här trosförkunnelsen andelära mot Kierkegaard.

Jag vet personligen väldigt lite om Kierkegaard. Lite information har nått mig, som jag sätter in här:
---

”Kierkkegaard var filosof (men han läste även teologi)och existensiallist han betonade individens betydelse och individens ansvar för sitt eget liv. Individen är unik och existerar bara en kort stund en enda gång !

Han växte upp i ett starkt religiöst hem med en sträng pappa och ärvde faderns religiösa tungsinne. Han reagerade på och angrep ljumheten inom Kyrkan - det var antingen eller för honom ingen söndagskristendom där inte, eller att konfirmera sig bara för att få presenter.

Utan tror man att Jesus dog och uppstod för våran skull som är något oerhört fantastiskt, måste det få konsekvenser på vårat liv ,att bokstavligen följa i hans fotspår. Förnuftet har ingenting med tron att göra enl. K. Tron eller religionen är någonting man närmar sig med största innerlighet och känsla . Han ansåg att det var viktigare att söka sanningar som har betydelse för den enskilde individens liv än att söka sanningen med stort S.

Han menade inte att det inte har betydelse vad vi tror, sanningen är subjektiv, de verkligt betydande sanningarna är personliga. ’Kan jag objektivt förstå Gud ,så tror jag inte, men just för att jag inte kan det så måste jag tro. Och om jag vill hålla fast i tron, så måste jag hela tiden försöka hålla kvar den objektiva ovissheten, att jag i den objektiva ovissheten befinner mig på 70000 famnars djup och ändå tror’, Sagt av K.

Att ’nå upp’ till det religiösa stadiet menar K. ’krävs’ och är något positivt med en existensiell ångest (vi kanske kallar det för syndanöd ?) och kommer inifrån människan och är människans eget val att vilja lämna det ytliga, allmängiltiga , förnuftsmässiga. Människan finner försoning genom det fruktansvärda att ’falla i den levande Gudens händer’."
---

Personligen har jag lite svårt att följa den djupsinniga kopplingen och resonemanget, som Anders för, med utgångspunkt från Kierkegaard och dennes syn på anden.

Kanske missförstår jag också utläggningen kring synden? Tycker den är lite oklar kring ”väsenssynden”, (”vi var genom vår natur hemfallna till vredesdom”) och ”verksynden”, att vi på grund av väsenssynden, som syndens trälar, åstadkommer verklig synd (verksynd) (”vi var andligt döda – skilda från Gud i överträdelser och synder”), som skapar för oss en syndaskuld inför Gud.

För de syndiga handlingarna behövs förlåtelse och för vår ”väsenssynd”, behövs en återupprättad relation med Gud (pånyttfödelse), där vi får del av Guds Ande och en ”livets Andes lag”

Hur jag personligen ser på dessa spörsmål kring anden och synden, kan var och en läsa under ”Häften” i Menyn till vänster och där på ”Den troendes tre naturer”.
---
I mina ögon ger artikeln en något diffus bild av det allvarliga i JDS – läran, i den mån den vidrörs. Min personliga syn kan här tas del av under Häften i Menyn: ”Kan Gud dö - Jesu Kristi person - den stora stötestenen”.

Jämförelsen i artikeln mellan Trosförkunnelsens ”vi är gudar - lära” och Pingströrelsens ”Andedopslära”, är i mina ögon något diffus och knappast heller en i grunden liktydig undervisning. Men kanske fyller det en funktion att dessa aspekter ges utrymme för prövning, bön, Bibelstudier och eftertanke.

Pingströrelsens ”Andedopslära”, där Guds Ande enligt Bibelns löfte, vill komma över den troende och sätta i funktion, Guds Andes övernaturliga gåvor, för att med Guds Andes kraft i sin tjänst kunna vara ett ”Jesu vittne” och att verka i ”Jesu namn”, verka å Jesu vägnar i Andens kraft, inspiration och vägledning, går knappast att likställa med Trosrörelsens ”vi är gudar - lära”.

Vad som kanske här bör ifrågasättas, är undervisningen att ”tecknet” på att människor erfarit verkligheten av ”Andens utgjutande” till kraft för tjänst i Guds rike, skulle vara tungotalet. Tungotalet är bara en av de manifestationer av Andens nådegåvor i funktion som ger sig till känna.

Här gäller det att inte hamna vare sig i det ena eller andra ****** I det ena ***** lärs att nådegåvor och tungotal bara gällde på Apostlarnas tid och något som inte är i funktion idag. I det andra ***** blir ”Andedopet” och Guds nådegåvor i funktion överbetonade till bekostnad på Andens frukt och en slags ”merit”, där människor som ”lever i Andens flöde”, utgör en slags ”högre nivå av andlighet”.

Det finns bara en ”andlig nivå” och det är: tillräknad rättfärdighet från Gud och förlåten synd för Kristi skull! Men fördenskull bör vi bejaka Bibelns uppmaning om att vara ivriga att undfå Guds Andes ”nådegåvor” och den ”andliga rustning”, som Gud vill bistå med i tjänandet för vår Herre och våra medmänniskor.
---
Beträffande den ”nya natur”, som den troende erhåller i ”Pånyttfödelsen”, är det också något, som i mina ögon, i artikeln uttrycks alltför diffust och ofullständigt. Min personliga uppfattning kring detta spörsmål har jag som sagt försökt belysa i ”Häftet” ”Den Troendes tre naturer”.

Jag tror det är viktigt, med tanke på Trosförkunnelsens budskap, att den troende människan får ”en helt ny ande, skapad till likhet med Gud” (även i viss mån på grund av Pingströrelsens förekommande undervisning om att Gud bor i människans egen ande), att här sker en fördjupad prövning av vad Bibeln egentligen lär kring ”Pånyttfödelsen”, så att man varken hamnar i det ena eller andra ***** kring detta.
---
Som helhet betraktat rymmer, enligt min bedömning, denna artikel av Anders Bergqvist ett viktigt budskap till Sveriges kristenhet!
----
Resonemanget hos Kierkegaard synes till viss del åskådliggöra skeendet från andligt icke väckt människa, till att bli väckt över sitt andliga tillstånd i mötet med Evangeliet, för att så förtvivla i syndanöd, som leder fram till ett mottagande av den fria nåden i Jesus Kristus. En omvändelse, som jag anar att Anders menar inte sker i spåren av trosförkunnelsen!???

Jag åter citerar här nere, några väsentliga synpunkter, som Anders förmedlar i sin artikel. Jag uppmanar även människor att läsa artikeln flera gånger, för att verkligen få tag i vad Anders här egentligen säger. Själv gav jag nästan upp att få tag på innehållet vid min första genomläsning. Men för varje gång jag tar del av materialet, så ser jag mer och mer av vad Anders egentligen vill få sagt.

För övrigt kan så artikeln av Anders ligga till grund för ett fortsatt samtal kring dess innehåll här på ”Min Åsikt”. Där läsare som har synpunkter på innehållet kan ”grilla” Anders, på vad han menar och vill framföra med denna artikel.

HaFo

Forts

Inlägg 2

Tänkvärda ”utdrag” och citat från Anders Bergkvists artikel ”Kejsarens nya kläder del 2”:
---
”Vad är människans ande? Om min identitet är att vara ande, vem är jag då? Och vem är jag om jag tror att min ande är av gudomlig natur?

En lära som bejakar tron på det gudomliga jaget ska jämföras med den danske filosofens Sören Kierkegaard definition av begreppet ande. Han uttryckte det nämligen så att anden är ett medvetande som är medvetet om sig självt.

Problematiken är i koncentrat denna: vem är man och hur blir man om man ska vara medveten om sig själv såsom gudomlig? Hur kan mitt självmedvetande byta "natur"? Det vill säga om ande är lika med självmedvetande.”
---

”Om en lära påstår att den vet vad ande är, kan förklara dess natur och lokalisera den i människan, är det rimligt att fråga sig hur den kommit fram till den kunskapen. Talar bibeln så konkret om anden att man kan låta en hel frälsningslära vila på den beskrivningen?

Eftersom trosförkunnelsens lära om anden enligt min mening är en godtyckligt formulerad hypotes är det rimligt att ifrågasätta den. Den är inte mer biblisk än någon annan filosofisk eller teologisk föreställning…

…Faktum är att inget nutida dogmsystem lika tydligt illustrerar den människoförhärligande tendensen lika mycket som det framgångsteologiska. Trosförkunnelsen är en uppförstorning och yttersta konsekvens av den vitt spridda härlighetsteologin. Låt oss därför använda Livets Ord som ett nyttigt exempel. Även om de lever en tynande tillvaro som självständigt samfund finns deras destruktiva inflytandet kvar. Kanske mer än någonsin.”

---

”Men den som söker sin egen gudomlighet finner samma falska Eden som Adam en gång sökte. Det inre livets oantastliga fulländade lustgård. Ingen når mig och ingen kan såra mig när jag innerst inne vet att jag är perfekt. Inte ens Gud… Men att leva i tron på att jaget (anden) blivit av sådan natur att jag är älskvärd och oantastlig, det kräver en rejäl portion självbedrägeri.”

”Har alla människor ande? Gamla Testamentet tycks bruka ordet i betydelsen livs-ande. Att vara vid liv är att ha ande. Människan är den enda skapade varelsen med ande; ande kan därför mycket väl sägas vara synonymt med människa. Jag menar då att anden är hela människan och inte bara en avgränsad del av henne. Frågan är alltså hur denna vår ande förhåller sig, det vill säga till oss själva, till Gud och till andra människor.”

---

”Felet med trosförkunnelsens frälsningslära är att den stannar där. Den kommer till detta andra stadium, till lagens inträde, men inte längre.

Ytterligare en synpunkt på den framgångsteologiska frälsningsläran och dess konsekvenser är att den lagiska livsstil som alltid blir resultatet av den också smidigt förmår inlemma en högst världslig värdeskala i sin kristna livsåskådning.

Härligt frälst och friköpt från denna världens väsende är det ändå uppenbarligen fullt legitimt för en livetsordare att förespråka och sträva efter allt det som världen finner värdefullt: rikedom, ära, skönhet, sexighet, karriärism – ja, det mesta som den narcissistiska nutiden hyllar som livets högsta goda. Estetik och etik går hand i hand, den kristne ska inte bara ha vad världen har utan ska ha mera än världen har! Sådana är nämligen kungabarnets rättigheter i denna världen.”

----

”Hos Gud finner människan inte sin storhet, att hon till slut lyckats med det religiösa livet. Tvärtom låter Gud nollställa henne och beröva henne alla föreställningar om förtjänster. Endast så blir hon befriad från skuld och dom. I stadium B har människan insett att hon är evigt skyldig och förstått att hon är naken, skild från Gud.

När denna äkta gudstro blir till i människan blir det också uppenbart att det råder en väsensskillnad mellan henne och Gud. Han blir inte längre ett annat ord för det dåliga samvetet – som i det etiska eller lagiska stadiet. "Nu lever inte längre jag utan Kristus lever i mig" (Gal 2:20), som Paulus uttrycker det.

Den som förlorar sin själ har vunnit den just genom att lämna ifrån sig den till Honom som är skild från oss. Han är den helt Annorlunda. Tron i stadium B kallas ofta den specifikt kristna religiositeten, till skillnad från den som tillhör det allmänreligiösa stadiet A.”

---

”Skräckexempel finns det många av i såren av överhettade "väckelserörelser". Det handlar i värsta fall nära nog om att lura folk in i en "bekännelse till tro". Man vet inte vad man gör och vad man rabblar upp för frälsningsformel efter skrivet eller muntligen förestavat formulär – men frälst blir man! Eller?...

… Utifrån sådana ytliga frälsningsritualer är det en enkel sak att lotsa folk in i läran om den helt nya människan. Från en världslig ytlighet till en andlig ytlighet, där själen krymper i flykten bort från sig själv. Flykten till den nya andens nya identitet.

Detta sätt att betrakta den kristnes identitet är estetiskt. Det handlar om känslor och upplevelser, om att känna in det nya, uppleva Gud direkt. Det bygger på stämningar och inte på medvetna val gjorda av en medveten individ…

… Att helt uppgå i stämningen, att fly kontinuiteten, att ge sig hän åt ögonblicket, att över huvud taget leva i den känslostyrda berg och dalbana tillvaro som är utmärkande för livet inom trosrörelsen, det är att leva estetiskt.

Vi kan se det i koncentrerad form under ett möte, där stämningsskapandet är ett obligatoriskt inslag – varför måste man annars driva upp en känsla av gudomlig närvaro med hjälp av hög musik och monotona lovsånger? Personligheten fördunklas i ett sådant emotionellt styrt kollektiv.

Utanför mötet är det sedan upp till var och en att ’hålla ställningarna’, och med detta menas ungefär att man febrilt försöker hålla kvar stämningen. Livet blir en oscillation, ett ständigt kastande hit och dit mellan hög och låg nivå. Som i vilket världsligt sammanhang som helst, med andra ord.”

Forts. utdrag och citat från Anders Bergkvists artikel ”Kejsarens nya kläder 2”

Inlägg 3 med utdrag och citat från Anders Bergkvists artikel ”Kejsarens nya kläder 2”

”När man lämnar över sitt jag, med vilja och samvete, till en totalitär struktur som Livets Ord, är det lätt att gradvis glida bort från den vuxna människans ansvar för sin egen person. Läran åstadkommer diktat från två håll.

Utifrån, genom den sekteristiska miljön och inifrån, genom den nya naturen. Själv nollställer man sig och förväntas fortsätta riva ner bilden av sitt gamla jag. Denna helgelsemodell kallas att förnya sitt sinne. Men om det gamla jaget i själva verket är det enda jag man har.

Vi har fått ett fasansfullt exempel på hur ett blottställt jag, ett ’delegerat samvete’, kan överlämna sig i andras våld i en sjuk andlig miljö. Jag tänker på händelserna i Knutby och den så kallade barnflickan och hennes till synes totala uppgivande av sig själv till en totalitär ledartrojkas förmenta andliga ledning och inbillade uppenbarelser.

En yttersta konsekvens av att överlämna sitt jag i någon annans våld. Hon blev styrd av människor som byggt upp en image av att alltid vara Guds redskap, alltid tala Guds ord. De gav henne en ny ande – en lydig sådan – och samtidigt mejade de fullständigt ner hennes själ.

Offret för en andlig diktatur får en inre tyrann som råder och söndrar i det andliga svärmeriets kaos. Sigmund Freud skulle kallat många lagiska kristnas själsliga tillstånd för "överjagets tyranni".

Det dåliga samvetets terror är en alternativ beskrivning. I överandliga och lagiska kristna rörelser klarar sig de samvetslösa bäst – ironiskt nog! De kan härja fritt och utan självkritik bland mera jagsvaga individer. Sådana som är mera benägna att lyda….

… Även på det andliga området finner vi den estetiska karaktären. Trosförkunnaren är ju sällan någon lealös kälkborgare som flyter med strömmen. Hans andlighet är egentligen ganska lik Johannes förförarens. Mycket medvetet och systematiskt verkar hans estetiska karaktär för att förverkliga det projekt han vigt sitt liv åt. Det brukar heta att man vinner världen (för Kristus).

Johannes skulle aldrig kalla sig kristen eller uppfatta sig som andlig i religiös mening. Trosförkunnaren lever däremot i full visshet om att vad han är och vad han gör har gudomlig ande som drivkraft. Egot är lika stort hos båda, men den senare tror att han är andlig i sitt livsprojekt.”

---

”Ulf Ekman beskiver den troende så här:

Din ande skapades till likhet med Gud (Ef 4:24), och fick del av gudomlig natur genom Guds Ande. Detta är ditt verkliga jag." (Ekman, Ulf. Tro som övervinner världen (5. uppl.). Uppsala: Livets Ords förlag 1998, s. 35)

Den troendes jag är ande. Visst kan man säga så, men hurudan är denna ande? Är den en gudomlig varelse eller en syndares ande i gemenskap med Gud? Jag tror att många trosförkunnare är människor som lever i sin ande på samma sätt som en schizofren individ lever i sin alternativa identitet. Några rader längre ner i samma bok avslöjar Ekman indirekt den verklighet han själv av allt att döma upplever:

Du är en andlig varelse, som har en invärtes människa, vilken genom Guds Ande alltid står i kontakt med Gud själv. (Ibid., s. 36)

Står dessa övermåttan stora förkunnare för det första i kontakt med sig själva, eller är det deras invärtes alter ego som härskar över dem? Denna andra identitet som man identifierat som Guds ständiga tilltal i anden.

Råder man över sig själv som en fritt tänkande individ eller är man ledd av något bortom ens egen kontroll? Något som är bortom trots att det är inom.

Den store trosförkunnarens andetillvaro är inget val gjort på grunden av ett sant väsen, inte en ande som kommit till sig själv och blivit förklarad som ande, utan är en själisk, estetisk, i dålig mening barnslig omedelbarhet.

Anden i honom leker gud i salig okunnighet om sig själv och sin verkliga belägenhet. Sådan är Adam före omvändelsen, inte efter den.

Om han verkligen lärt känna sig själv skulle en sådan teater inte vara möjlig. Men trosförkunnelsen leder inte människan till självkännedom utan bort från den. Den måste göra så eftersom den utgår från den falska synen på frälsningen, den totala förvandlingen av anden i människan…

…Bilden av den upphöjde förkunnaren är en stor frestelse för alla predikanter. I värsta fall uppstår en sorts helgelse genom kändisskap, där uppmärksamheten blir kvittot på den egna förträffligheten.

Om man till det religiösa kändisskapet sätter den framgångsteologiska synen på den kristna identiteten skapas en individ som inte bara lever av beundrarnas respons utan också av illusionen om den inre gudomligheten.

Historiens mest kända sektledare levde utan undantag ett liv som en hyllad gud. Det är emellertid inte särkilt svårt för kristna (eller för någon tänkande människa) att avslöja sådana som Bhagwan, Jim Jones, David Berg, David Koresh eller Sai Baba.

Svårare då att se de idoler som skapats i kristna sammanhang, kändisar som under förkunnargärningens lopp glömt sin ringa person och blivit den uppburne talaren och ledaren.

Det är svårt att vara en gudomlig ande som hårt kämpande menig soldat i den stora väckelsearmén. Att vara det i egenskap av omsvärmad predikant kan vara betydligt lättare. "Vem är jag?" frågar sig den höge aposteln i den karismatiska rörelsen. En Guds general, en utvald?

Någon som knappast gör fel – man gör ju inte fel i den höga position man tagit sig. Ingen korrigerande röst infinner sig, naturligt nog. Ingen står ju högre i rang än generalen.

Alla vill vara den store ledaren till glädje och stöd, vinna hans erkännande och kanske stiga i hierarkin. Den kristna idolen riskerar att fastna i tron på sin egen ofelbarhet. Han motsägs ju aldrig.

Riktigt så illa som i följande exempel går det sällan (även om tendensen pekar åt samma håll, som exemplet fallet Knutby lärt oss):

When you call Jesus, really you have called me. When you call me, really you have called Jesus. (Bhagwan Shree, Fear is the master, amerikansk TV-film 1987.)

I'm gonna cause you to know that you are what Jesus was… Jesus said that every human being was a God. It is written that "ye are gods". And I am a god and you are a god. And I'm a god, and I'm gonna stay a god, until you recognise that you are a god.

I shall go back into Principal and will not appear as a personality. But until I see all of you knowing who you are, I'm gonna be very much what I am – God, Almighty God. ("Father cares: the last of Jonestown", am. radioprogram om Jim Jones 1981)

I am the Son of God. (David Kroesh, Wako-sekten)

Dessa själamördare betecknar den slutliga och dödliga konsekvensen av en morbid identifikation med Gud. Det handlar om extrema galningar, men jag menar att essensen i trosförkunnelsens människosyn, till ytterlighet manifesterad i ledarens person, i princip är densamma som hos de citerade. Det handlar om en gradskillnad inte en artskillnad.

I Knutby pingstförsamling gick man längre än kanske någon annan tidigare gjort inom den moderna karismatiska kristenheten i vårt land. Den aningslösa och till sist rent av diaboliska sammanblandningen av människa och Gud resulterade i andlig, själslig och till slut även fysisk död.

Människosläktet uppvisar en häpnadsväckande dåraktighet när den store ledaren uppträder på scenen – politisk eller religiös spelar ingen roll.

Det tycks också som om förmågan att förföra folket beror på i hur hög grad ledaren har förfört sig själv. Hur bra han spelar och själv tror på rollen som alla sanningars förmedlare och uttolkare.

Idolen behöver ha sig själv som idol. Han eller hon måste dyrka sin egen gudomlighet för att på så sätt få andra att dyrka den. Bilden av den store är det viktiga, inte vad eller vem personen egentligen är.”

Forts. utdrag och citat från Anders Bergkvists artikel ”Kejsarens nya kläder 2”

Inlägg 4 med utdrag och citat från Anders Bergkvists artikel ”Kejsarens nya kläder 2”

”Den kristna församlingen riskerar i alla tider att anta främmande läror och impulser och blanda dem med evangelium. Varje epok har sina tidstypiska avgudar och andliga gift.

På Luthers tid, i det monistiska Europa, där praktiskt taget all kristen andlighet stod under påvens auktoritet, var det kanske inte så märkligt att den yttre och allenarådande auktoriteten hade monopol på nådemedel och själatröst.

Via förmedling utifrån accep-terades avlatsbrev och relikskådande som bot mot skuld och Guds vrede. Inifrån kom meriteringen för Guds rike genom den ingjutna nåden och dess förtjänster.

Martin Luther personligen var alltför samvetsgrann att finna ro genom något av dessa romerska erbjudanden. Hans väg var att misslycka sig fram till den Allsmäktige själv. Det dög inte med mindre än Gud själv.

Från gärningarnas gottgörelse och den inre nådens gottgörelse för synden drevs Luther att gå utanför sig själv för att finna sann förlåtelse och rättfärdighet. Han gjorde detta som en person som kapitulerat inför lagens krav, djupt medveten om stengrundens orubbliga syndanatur i hans inre.

Extra nos (utanför oss) blev honnörsordet och Han som Anden vittnar om inom oss, är utanför oss, för att Han kunna ta gestalt inom oss. Suveränt verkar Han efter sin egen vilja.”

”Nutida karismatiker och härlighetsteologer har mycket gemensamt med den romersk- katolska kyrkan på 1500-talet.

Dagens yttre medlare mellan Gud och människa är den smorde förkunnaren. Han eller hon har inte bara himmelrikets nycklar i sin hand utan utgör med sin blotta närvaro närmast ett slags sakrament för den som lyssnar.

Allra tydligast blir den sakramentala funktionen i förbönen, där den smorde predikanten med teatraliska åtbörder nådefullt rör vid beundrarskaran som en efter en faller i marken.

Den inre förmedlaren kallas inte längre gratia infusa, så som hos katolikerna, men till sitt väsen och sin funktion är den egentligen dess direkta motsvarighet.

Jag talar naturligtvis om den nya naturen, den rättfärdiga anden. Om lagen anklagar finns trösten i en ny identitet. Ju starkare man lyckas uppleva denna identitet desto mer tröst får man.

Meriteringen består i upplevandet som sådant. Man ska känna sig kristen och helst visa för Gud och världen att "här vandrar en härligt frälst". Den starka andliga upplevelsen är karismatikerns främsta vittnesbörd. Den har vetorätt gentemot både ordet och traditionen.

Avsteget från en i sann mening ortodox bekännelse till Jesus Kristus brukar nästan alltid börja med en förvrängd kristologi. Man gör Jesus till antingen en överjordisk icke-människa utan kontakt med oss syndare, eller till blott en människa, en medbroder bland många.

I båda fallen blir Hans roll som medlare mellan Gud och människa så småningom helt undanträngd av Hans förebildande roll. I förra fallet blir Jesus ikonen, avguden, idolen, det ouppnåeliga objektet för vårt avguderi. I andra fallet blir Jesus en bra människa – den bäste – att efterfölja så gott man förmår.

Koranen uttrycker Sonens identitet så här:

Änglarna sade: "Maria! Gud tillkännager för dig det glada budskapet [evangelium! (min anm.)] om ett ord från Honom vars namn skall vara Kristus Jesus, Marias son, ärad och lovprisad i denna värld och i det kommande livet och en av dem som skall vara i Guds närhet. Han skall tala till människorna i vaggan och i mogen ålder och han skall vara en av de rättfärdiga."

(Koranen 3:45, från utg. Koranen / översatt från arabiskan av K.V. Zetterstéen ; [med anmärkningar av Christopher Toll] Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1989.)

För muslimen är Jesus både den store Profeten och samtidigt en av oss andra, "en av de rättfärdiga". I den kristna tron är Han Gud Allsmäktig och vanlig människa samtidigt. Den människa som ensam är rättfärdig. Den helige Ande gör Honom inte till idol i något av dessa avseenden.

Men faktum är att varken den romerska katolicismen eller trosförkunnelsen har gjort någon uppseendeväckande förvrängning av kristologin.

Katolska kyrkan vilar fortfarande på de tre stora trosbekännelsetexterna från antiken. De credon som för återstoden av Kyrkans tidsålder avgjort denna teologiska huvudsak efter strider på liv och död med dåtidens ledande heretiker.

Trosförkunnelsen (jag tänker på den svenska grenen) kan inte heller anklagas för att ha gjort Jesus Kristus till något annat än vad Bibeln säger att Han är.

Men trots att den grundläggande läran om Sonen är oantastlig finns det helt avgörande avvikelser från bibelns kristna lära hos både romersk-katolska teologer och trosförkunnare…

… Avsteget i katolikernas frälsningslära handlar om tron på att arvsyndens natur tas bort genom dopet och att den ersätts av en nådens natur som blir ingjuten i den döpte. I trosförkunnarnas fall handlar det också om ett naturbyte.

De förra liksom de senare underskattar grovt Adams syndighet, eftersom köttet står maktlöst inför lagens och djävulens domar, hur mycket förvandling som än må ha skett i den invärtes naturen.

Man underskattar dessutom köttets benägenhet att uppfinna egna religiösa system och beteenden för att överskyla det obotliga naturliga tillståndet.

Det finns skenbart lyckade lösningar på skuldens problem. En sådan är att man tystar samvetets röst med religiösa åthävor eller en illusorisk identifikation, en inre helighet. Den som lyckas alltför mycket med detta har troligen samtidigt lyckats tysta sitt samvete och därmed stillat sin ångest.”

---

”Att lära känna sig själv inifrån, lyssna på sin inre röst och samvetet, "låta sitt inre döma om vad rättast är" som Jesus uppmanar till, är enda vägen till självförståelse. Frågan är bara vad den inre rösten styrs av. I en totalitär kontext tar ofta propaganda och dogmer över jagets plats. Den inre rösten blir överröstad av den enda sanna lärans megafoner.

Jag inbillar mig inte att världen utanför en diktatur eller sluten sekt erbjuder gemene man oinskränkt tankefrihet.

Skillnaden är att man slipper sofistikerad tankecensur i det demokratiskt styrda samhället. I ett sunt kristet sammanhang är det också relativt fritt att välja vad man anammar och vill tro på.

Inom det totalitära systemet tror man sig ofta vara en självständig tänkare i högre grad än utanför. Man lever ju i Sanningen till skillnad från de blinda utanför. Men allt man tänker är filtrerat genom ett ideologiskt överjag, en religiös eller politisk själens övervakare. Som en sådan tankens övervakare tror jag att trosförkunnelsens förment nya skapelse fungerar.

Vad är min egen mening till skillnad från den nya andens mening? Är jag ett med den nya anden eller står jag fri från den?

I intervjuer med förkunnare kan man höra svar som "Bibeln säger", "Gud har sagt" eller "som kristen tycker jag att…". I stället för vad många som lyssnar vill veta: Vad tycker DU?”

Forts. utdrag och citat från Anders Bergkvists artikel ”Kejsarens nya kläder 2”

Inlägg 5 med utdrag och citat från Anders Bergkvists artikel ”Kejsarens nya kläder 2”

”I vitt skilda religiösa sammanhang besvaras en bön om förlåtelse faktiskt så radikalt som att "du är gudomlig". För en gudom kan väl per definition inte ha någon skuld! Denna avlösning (för att bruka detta ålderdomliga ord) är legio i nyandliga lärosystem men förekommer också, fast mera förtäckt, i kristna grupperingar.

Den del av kristenheten jag avser vill jag läromässigt placera under rubriken härlighetsteologi. Den får som sagt inte associeras med enbart uttalat framgångsteologiska kretsar, utan finner sina bekännare i hög grad även inom den mera traditionella frikyrkligheten, till och med i delar av Svenska kyrkan. Till exempel inom OAS-rörelsen.

Det är den ena sidan, den karismatiska och ibland framgångsteologiska delen av kristenheten. Se den karismatiske! Han som i Jesu namn lever av sitt eget inre ljus, sina religiösa känslors avgud. Hans nya natur är hans hjälp och stöd, hans ära och härlighet i tid och evighet. Men med det försåtliga tillägget ’i Jesu namn’, som det ju måste sägas om man ska bli tagen på allvar av kristenheten i stort.

Å andra sidan har vi den liberala falang som vi framför allt ser inom Svenska kyrkan. Den är knappast härlighetsteologisk i överandlig och svärmisk mening men väl i psykologisk.

När framgångsteologen hyllar människan är hon en konungslig storhet i den närmast avgudadyrkade pånyttfödelsens namn. När liberalteologen gör detsamma är människan storartad genom sin blotta födelse. De stridande parterna är egentligen mycket nära varandra utan att vilja kännas vid det.

Det moderna paradigmets människa anses inte vara en i grunden ond och därmed förlorad varelse som hon är i den klassiska kristna förkunnelsen. Det finns en mycket människocentrerad lära om förlåtelsen i både karismatisk och liberalteologisk språkdräkt.

Skuldproblemet löses i bägge lägren med hjälp av en positiv självbild. Inte som förr, genom Guds nåd och förlåtelse.

Jagets immanenta krafter tros kunna hela den jagcentrerades skada. Det gäller lika mycket förflackad lutherdom som karismatisk bekännelsetrohet.

Den senare är bekännelsetrogen på sitt alldeles egna sätt. Man kan kalla det för trohet mot den religiösa upplevelsen.

Men hur ska ny, numera religiös, inkrökthet kunna bota inkröktheten över huvud taget? Ska samma drivkraft som vållade syndafallet bota syndafallets skada? Bli gudomlig i sin ande för att på så sätt frälsas från ormens lögn om att vi ’ska bli såsom Gud’!

Ingen är ett så tacksamt byte för djävulen som den inbilske kristne. Ingen egocentricitet blir så stor och så eländigt påfrestande som den religiösa människans. Hon som ju är självcentrerad med Guds sanktion.”

---

”Jag menar att trosförkunnelsens lära över huvud taget inte förmår lyfta någon ur oskuldens och andelöshetens tillvaro. Det handlar egentligen om en högst världslig och ytlig andlighet.

Man lever i barnslig förtröstan på sina inre möjligheter och sin oförvitlighet som pånyttfödd och undgår så den djupaste ångesten. Det heter att man lever ’andens nya liv’.

Här kan man också kosta på sig att strunta i hur man som vanlig samhällsmedborgare beter sig mot sina medmänniskor. Självsvåldet hos trosrörelsens bekännare är omvittnat. Att som vanlig människa ta hänsyn till omgivningen är bland många i den kretsen ett passerat stadium.

Självcentrering, stumhet i samvetet, förakt för omgivningen, fixering vid ledarpersoner, jagande efter upplevelser, etc. Är inte allt detta höjden av världslighet? Adams ytliga köttsliga tillvaro uppförstorad och samtidigt draperad i religiös förklädnad.”

”Det är för övrigt ett outgrundligt mysterium hur ande-själ-kropp hänger samman. Indelningen av människan i olika väsensavdelningar kan, som vi ska gå in på närmare nedan, leda till att somliga betraktar en definierad del av den troende människan som rättfärdig medan de två (?) andra delarna inte är det. Frukten av ett sådant tänkande blir i många fall kaos och splittring i människan.”

”Istället för väsen och naturer bör vi tala om akter eller förhållningssätt. Syndens förhållningssätt är lika med: "de tror inte på mig [Jesus]", medan rättfärdighetens förhållningssätt är motsatsen: vi tror på Honom och håller Honom för vår rättfärdighet.

Bägge dessa förhållningssätt leder självklart till en personlighetsförvandling, en attitydförändring och korrigering av vår livs inriktning. Synden skapar skuld och förkastelsedom, medan Guds rättfärdiggörelsedom skapar befrielse av samvetet och en kärlek till Gud och människor.

Det är tron på Guds handling i frälsningen som får denna frikännande domsakt att träda i kraft. Tron på den handlandes godhet är givetvis själva grundförutsättningen för att vi ska kunna tro att Han handlar benådande och befriande…

… Adams synd var en handling, inte en kosmisk omvandlingsprocess. Våra synder är handlingar, inte olika tillstånd av syndighet. Guds tillräknade nåd skapar inte en ny natur, det frikänner hela människan – utanpå och inuti.

Vi har som hela personer, till ande själ och kropp, handlat ont mot Gud och människor, och Han har handlat och handlar i nåd mot oss, dvs. mot hela vår person.

Jag vet att den helige Ande kommer in i oss när detta tillräknande har skett, när vi har kapitulerat för vår synd och ogudaktighet; men Andens inneboende är aldrig i denna tiden grunden för vår rättfärdighet.

Man bör också tänka på att Anden faktiskt är Gud, och att Han är oändligt stor fortfarande när Han bor i en människa. Därför får vi inte föreställa oss Andens inneboende som ett slags inkapslande av en förkrympt gudomsnatur i vårt inre, ty "vinden (Anden) blåser vart den (Han) vill...".

Om sanningen beträffande vår rättfärdighet vittnar ju den Ande som Han låtit ta sin boning i oss på detta sätt:

’...[sanningen] ifråga om rättfärdighet, ty jag går till Fadern, och ni ser mig icke mer;’ (Johannes 16: 10)

Och i samma kapitel, versen innan, angående sanningen om synd: ’...ifråga om synd, ty de tror icke på mig;’


Således är rättfärdigheten en person: Jesus Kristus på Faderns högra sida. Därmed är den inte något som uppstått i oss som en ny ande eller ny natur.

Forts. utdrag och citat från Anders Bergkvists artikel ”Kejsarens nya kläder 2”

Inlägg 6 med utdrag och citat från Anders Bergkvists artikel ”Kejsarens nya kläder 2”

”Trosförkunnarna säger ju att man blir ’född på nytt i sin ande’, och att denna ande i människan får en ny natur.

Om man istället i linje med resonemanget ovan tänker sig människans ande såsom ett förhållningssätt, en samvetets röst, ja till och med som en medvetenhet om skuld. Hur går det i så fall med den enligt Livets Ords lära pånyttfödda människan?…

…Istället för en väckt människa med en levandegjort friskt och syndamedvetet samvete har vi nu fått en "oskyldig" person med ett döende – och i värsta fall till slut helt dött – samvete! Vi har i det allra värsta fallet fått en märklig varelse som påstår sig vara en gud och som inte tar notis om sina onda handlingar mera än en förhärdad eller rent av demoniserad person gör.

Denna person har inget syndamedvetande kvar utan har istället fått ett – som man uttrycker det – ’rättfärdighetsmedvetande’. Ett gott samvete i äkta mening är däremot ett samvete som både kan döma den egna personen synder och syndighet (oförmåga att frälsa sig själv), och som också kan ta emot Guds frikännande dom över sig själv.

Det friska samvetet dömer alltså ut sin egen rättfärdighet till hundra procent, samtidigt som det kan ta in sanningen om Kristi fullkomliga rättfärdighet till hundra procent.

Väckelse i sann och traditionell betydelse verkar i riktning mot förkrosselse och så att man blir "fattig i anden". Paulus blev väckt genom en total tillintetgörelse. Det syndamedvetande som då uppstod i hans samvete (i hans ande!) stannade kvar hos honom livet ut.

’Jag är den främste av alla syndare’, förklarar han i ett av sina sista brev (1 Tim. 1:15). En bekännelse av en man på drygt sextio år, som i sin ungdom varit närmast (eller helt?) "syndfri" och "oförvitlig" i sin förvisso andelösa nitälskan för Gud.

Han blev fattig i anden av att möta den man som han förföljt. Han fick ett friskt samvete och en väckt ande som talade om för honom att han var förlorad.

Enligt våra dagars härlighetsteologiska föreställningar borde väl Paulus på sin ålders höst snarast ha förkunnat att han (hans ande) blivit av med allt dåligt samvete för sitt förflutna och helt uppgått i en överväldigande medvetenhet om sin egen nya naturs totala renhet.

Men jag menar att hans uttalande här visar att han ännu mycket mer än när han kom till tro på Jesus blivit fattig i anden. han kunde därför ännu mycket glädja sig åt den fullständigt oförtjänta nåd som blivit honom skänkt av Gud.

Nu finns det förvisso bibelställen som beskriver en inre tillväxt och ett stärkande av den inre människan hos den troende. Efesierbrevet 3:16-17:

’..att ni genom hans Ande växer till i kraft till er invärtes människa och att Kristus genom tron må bo i era hjärtan och att ni må vara rotade och grundade i kärleken.’

Likaså i 2 Korintierbrevet 4:16:

’..om också vår utvärtes människa förgås, så förnyas likväl vår invärtes människa dag efter dag.’

Och en liknande passage i Galaterbrevet 4:19:

’Ni, mina barn, som jag nu åter med vånda måste föda till livet, intill dess att Kristus har tagit gestalt i er.’

Men jag vill kommentera dessa tre citat med ett annat paulusord, ur Galaterbrevet:

’..och nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig; och det liv, som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig.’ (2: 20)

Det är en annan person, Guds Sons Ande, Kristus, som gör att den invärtes människan växer till. Under denna process förkrymper egot i samma utsträckning. Då uppstår också en äkta och sund andens fattigdom. Kristus växer till inom mig och jag blir liten.

Paulus säger också att han lever ett liv i köttet. Jag tror att köttet inkluderar hela människan och att den enda skillnaden mellan troende och icke troende består i att den troende är i förbund med Jesus Kristus. Den troende är en syndare som Guds Ande bor i.

Den icke troende är en syndare som saknar medvetenhet om sin synd. Bägge är "tiggare" men det är bara den ena av dem som förstått detta. Däremot finns det ett "köttets sinne", en inriktning som både den troende och den icketroende kan ha.

Att leva utifrån sin ’gudomliga nya andenatur’ är, som jag ser det, att leva enligt köttets och egots sinne.”

Forts. utdrag och citat från Anders Bergkvists artikel ”Kejsarens nya kläder 2”

Inlägg 7 med utdrag och citat från Anders Bergkvists artikel ”Kejsarens nya kläder 2”

”På vilket väsentligt sätt skiljer sig för övrigt Livets Ords (med allierade) frälsningslära från hinduismens – "människan är Gud" – eller från västerlandets motsvarighet, New Age-andan i vår tid?

Inom nyandligheten talar man ju om att människan måste bortse från sin ondska (den finns egentligen inte) och istället fokusera på sina inre gudomliga möjligheter, hitta sin sanna natur av kärlek och upphöjdhet.

Inom New Age-kretsar används ju till råga på allt Jesus Kristus (precis som i de flesta villoläror) i form av ett så kallat ’Kristusmedvetande’, en Kristusidentitet av gudomligt slag.

Är det därför i praktiken någon skillnad mellan framgångsteologins frälsnings- och människosyn och New Age-rörelsens? Efter bokstaven befinner sig den förra läran i den kristna traditionen, men i andlig mening - var hör den i praktiken egentligen hemma?

Hur som helst är ju den fräckhet, självsvåldighet, likgiltighet för andras lidanden och, inte minst, det enorma högmod som trosrörelsens deltagare visar upp bevis nog för mig personligen att Livets Ords förkunnelse helt verkar sakna den Ande som är av Gud.

Observera att jag inte talar om varje enskild individ i dessa kretsar! Jag tror och hoppas att det finns flera sanningssökande och helhjärtade kristna i de förvillade miljöerna än på många andra håll.

Jag menar för övrigt inte heller att jag själv skulle vara en mera helhjärtad och äkta kristen än någon inom Livets Ord!

Just därför behöver de stöd och tolkningshjälp för att orka kliva ut ur förvillelsens kretsar och läror.

Guds Ande kan inte komma in och vittna om Jesus och Hans rättfärdighet i de här kretsarna, just på grund av att man i sig själva har förklarat sig oskyldiga, rättfärdiga och till naturen och identiteten gudomliga.

Det är i alla fall vad denna läras rötter förkunnar. Jag vill återigen understryka att jag talar om förkunnelsen och den andliga miljön – jag talar inte om varje enskild persons förhållande till Gud.

Det förekommer ju också att en del människor förblir relativt oskadade av det gift som sprids i de här kristna utmarkerna. Många som befinner sig i denna miljö tar egentligen inte in särskilt mycket av det läromässiga giftet – därtill är de kanske alltför ytliga.

Sådana "estetiska kristna" är ju betecknande nog de som slipper lindrigast undan. De tar det hela med en nypa salt. Kanske de till och med är beskyddade av Gud just därigenom?

Man kan faktiskt säga (med K:s terminologi) att den livetsordare vilken (eventuellt) en gång varit "förklarad som ande", i kraft av ett äkta syndamedvetande och hänvändelse till Gud, senare på grund av den förvända frälsningsläran åter blivit andelös och så att säga "oskyldig".

Det falska rättfärdighetsmedvetandet har gjort honom eller henne stum i sitt samvete, självsäkert syndfri i sin självbild.”

---

”För att återknyta till inledningen om begreppet ande, vill jag bara som sammanfattning säga att min uppfattning är att det är fullständigt ointressant att ta reda på vad eller var ’min ande’ eventuellt är.

Jag behöver ta hela min person i beaktande och ställa fram mig sådan jag är inför Gud – skyldig, oren, full av brister, upprorisk, egenrättfärdig, högmodig, etc. Detta är att vara ande.

Den ’själiska’ människan kommer inte inför den Allsmäktige. Varför gör hon inte det? Jo, eftersom hon anser sig vara oskyldig och inte blivit väckt ur sin andliga slummer. Hon är, kan man säga, fortfarande en ’gud’, med sin egen rättfärdighet, sin egen ära som enda mål, och sitt eget egocentriska livs slav.

Hon har en attityd av självtillräcklighet, syndfrihet och förment oskuld. Hon är rätt igenom köttslig – inte på grund av brist på en förfinande och upphöjande "andlighet" – utan på grund av att hon saknar samvetets röst och därmed Guds dom över sin ondska.

Satan lovade Adam och Eva att de skulle "bli som Gud", och är det inte precis detta löfte som uppfylls genom att människor i väldigt skiftande andliga sammanhang (både direkt heretiska och förment kristna) inbillar sig vara av gudomlig natur, upphöjda över vanliga dödliga stackares nivå?

Detta åstadkoms av den Högmodige, av djävulen själv. Men eftersom man tror att det är Gud som påbjudit detta och kallar det som i själva verket är mörker för ljus, hur djupt blir då inte mörkret?

Ja, om det nu är ont, enligt alla observationer som jag och många andra gjort, och om vittnesbördet från så kallade avhoppare är entydigt negativt, varför då i sanningens namn fortsätta att kalla Livets Ord för Guds verk?

Är det ens i någon liten mån Guds verk? I så fall, varför är människor som är påverkade eller indränkta av den ande som verkar i rörelsen så påfallande långt borta från det som kan kallas en sund personlighetsutveckling?

Ska man kalla ett fenomen för kristendom bara för att kristna termer används, för att man använder sig av Jesu namn och läser ur Bibeln? Om dessa kriterier är bevis nog för att evangelium predikas, måste väl även Jehovas Vittnen och Mormonerna räknas som förmedlare av evangelium? De använder också Bibeln, talar om Jesus och till och med om den helige Ande.

Jag tror att den definitiva förkastelsen av denna förförelsens ande behöver komma förr eller senare. Det handlar ju om evigt liv eller evig död för många, många människor.

Men som jag var inne på tidigare är jag inte desto mindre fascinerad av tanken på att det just i de överandliga och överhettade sammanhangen finns flera uppriktiga Guds barn än i mera ljumma och självbelåtet tillbakalutade traditionella miljöer.

Det är därför en utmaning att försöka hjälpa de människor ut ur förförelsen som verkligen av hela sitt hjärta vill ha Sanningen.

De som egentligen ’har satt tro till sanningen’ och inners inne inte ’funnit behag i orättfärdigheten’ (2 Tess. 2 :12). De senare har ju Gud, enligt detta brev av Paulus, prisgivit åt att ’sätta tro till lögnen’ och därför sluka Antikrists budskap. Han som efter Satans tillskyndelse kommer med lögnens alla kraftgärningar och tecken och under.’ (2 Tess. 2: 11 resp. 9)

Liberalteologer (till exempel inom Svenska Kyrkan) och framgångsteologer löser problemet med vår medfödda ondska på likartat sätt. Egentligen hör de kanske mera ihop än de själva skulle vilja erkänna. Hos dem båda handlar det om flykt från verkligheten, om positivt tänkande istället för omvändelse.

Liberalerna förklarar glatt att "det inte är så farligt". Med humanistens mysiga livs och människosyn är deras glada uppmaning att vi ska bejaka det vi har inom oss. Vår tids moderna människa har lärt sig så mycket att hon inte har behov av någon gammal dyster medeltida eller luthersk syndakännedom.

Här tycks det som om Livets Ord möter liberalerna, eftersom de i grund och botten har samma orealistiskt optimistiska människosyn som dessa.

Livets Ord skulle aldrig drömma om att förneka vår ondska eller ’djävulens natur’ i oss, men likväl leder deras drömmerier om en helt ny människa, ren och rättfärdig, till samma lättvindiga underskattning av vårt mörker och vår förvändhet.

Man gör ett snabbt skutt över syndens problem och förkunnar glatt och frejdigt att ’nu är det klart’, nu är du en ny skapelse och allt det gamla är förgånget.

Både framgångsteologer och liberalteologer hamnar i en humanistisk och människocentrerad kristendomstolkning. De förra säger att människan blir bra (fullkomlig!) när hon blir helt förvandlad i frälsningen; de senare säger att hon är bra som hon är, kanske egentligen helt utan denna frälsning.

Forts. utdrag och citat från Anders Bergkvists artikel ”Kejsarens nya kläder 2”

Inlägg 8 med utdrag och citat från Anders Bergkvists artikel ”Kejsarens nya kläder 2”

"Jag ska till sist citera Livets Ords egen favoritdogmatiker när det gäller de frågor jag tagit upp här.

Han har troget verkat i E.W. Kenyons efterföljd på Livets Ords bibelskola allt sedan starten 1983. Jag talar om Johnny Foglander, som säger så här om den lutherska synen på rättfärdighet:

’En av de största lögnerna som har predikats genom århundradena, är den, att den troende både är syndare och rättfärdig. Den har hållit tusentals kvar under lagiskhet och religiositet, istället för att ge frigörelse i Kristus.’

’Det betyder [rättfärdiggörelsen], att vi inte bara är juridiskt fria, utan att vi också är rättfärdiga i vår natur.’

(Foglander, Johnny. Rättfärdighet, nåd eller förtjänst (1. uppl.). Uppsala: Livets Ords förlag 1992, s 66 resp. 67)
---
Att vara rättfärdig i sin natur, i sitt jagmedvetande och utifrån sig själv, är inte detta precis motsatsen till rättfärdighet genom tro?

Om man får denna jaguppfattning att så att säga fungera till fullo har man troligen också tillintetgjort den ångest som alltid hör till en levande ande. Man har blivit andelös, med Kierkegaards ord.

När man har förklarat sig oskyldig som ett barn på grundval av sin egen natur, har man har således egentligen frånsagt sig sin skuld genom att upphöra att vara en syndare, upphöra att vara förklarad såsom ande.

Man lever som ett oskyldigt barn, utan skuld och utan ångest i inbillningen att allt står väl till. Livsstilen kräver givetvis ett stort mått av livslögn; man kan inte leva reflekterat i ett tillstånd av oskuld.

Den andligaste kristendomen – i egna ögon andligaste –är liksom den österländskt besmittade nyandligheten egentligen den oandligaste. Detta om man i Kierkegaards efterföljd betraktar andens varande som en djup medvetenhet om dess verkliga belägenhet – den syndiga människans.

Den kristna människan är i egna ögon skyldig så länge livet varar, och detta är hennes bevis på att hon är andlig i sann mening. Inför Gud och människor ansvarar hon för allt hon gör, känner äkta ångest inför sina egna val och är beroende av andras förlåtelse och nåd: Guds och medmänniskornas…

… ’Jo, man ska alltid skämmas över sitt inre’. Över sitt inre. Hur kommer man ur denna skuldfälla? Genom att man får anledning att vara stolt över sitt inre? Däri ligger den stora förförelsens kärna: skuldnatur fördrivs med rättfärdighetsnatur. Mitt förslag är att vi slutar bekymra oss för vårt inre, vänder oss utåt mot Gud och låter Honom helga oss i vårt befintliga skick.

Helgelse i äkta meningen är endast möjlig i samverkan mellan Anden och den troende, såsom hel och tänkande människa, med synder och brister och dåligt eller gott samvete. Hur det egentligen står till med oss har vi troligen liten möjlighet att se. Därför ska vi sluta titta inåt, vare sig vi letar efter fel eller letar efter bevis för vår helighet.

’För mig betyder det likväl föga, att ni – eller över huvud taget någon mänsklig domstol – sätter er till doms över mig. Ja, jag vill icke ens sätta mig till doms över mig själv.

Ty väl vet jag intet med mig, men därigenom är jag icke rättfärdigad; det är Herren, som sitter till doms över mig.’ (Rom 4:3-4)”

---

”Att studera andra människors liv genom att läsa biografier eller självbiografier över dem är intressant. Inte minst gäller det kristna förkunnares och teologers egen historia.

Det finns emellertid en avart av självbiografi som går ut på att förkunnaren hela tiden, i tal och skrift, hänvisar till sig själv. Som om hans liv skulle vara kolossalt intressant för den som lyssnar och läser.

Det handlar oftast om hur förträfflig predikanten är och att han rekommenderar åhöraren att ta efter hans exempel. Man skulle kunna kalla detta fenomen för den egenrättfärdiga andens predikan om sig själv. Istället för att hänvisa till det sanna exemplet Jesus och det som kommer av Hans Ande, hämtar man sitt budskap från det som kommer av den egna anden.

Det är logiskt att det blir så om förkunnelsen utgår ifrån läran om den gudomliggjorda anden, för den blir ju lika intressant som Guds Ande. Den som lyssnar förväntas hämta inspiration från en ande som vet mer och är heligare än hans egen. Att höra vad denna övermåttan stora ande sagt och gjort och gått igenom i livet blir lika med evangelium.

Kenneth Hagin påstod en gång att han inte haft huvudvärk på 45 år:

‘It will be 45 years in August, and I haven´t had a headache in 45 years...’, (All Faith´s Crusade, Anaheim Convention Center, Mars 1991)

Vad syftar ett sådant vittnesbörd till? Givetvis till att upphöja Hagins andliga liv och hans rena ande, den som till och med är för helig för att acceptera sjukdom.

Detta är i paritet med all traditionell helgondyrkan genom århundradena. Vissa andar är förmer än andra och förtjänar beundran, snudd på tillbedjan. En ande, medeltida så kallat helgons, eller nutida, så kallad apostels, är i katolsk respektive framgångsteologisk lära av samma väsen som Jesu ande.

Det är inte så konstigt då att man vänder sin blick mot denna mänskliga ande. Den är ju i klass med Gud! Alla uttrycker det ju inte så direkt och faktiskt ärligt som en av Livets Ords gästpredikanter genom åren:

‘And what does work inside us, brother, is that manifestation of the expression of all that God is and all that God has. And when we stand up here, brother, you're not looking at Morris Cerullo; you're looking at God. You're looking at Jesus. Oooh, hallelujah!’

(The Endtime Manifestations of the Sons of God, Morris Cerullo World Evangelism, audiotape 1)

Forts. utdrag och citat från Anders Bergkvists artikel ”Kejsarens nya kläder 2”

Inlägg 9 med utdrag och citat från Anders Bergkvists artikel ”Kejsarens nya kläder 2”

”Att finna sig själv i Gud är att fullt ut bli sig själv för första gången. Att komma till tro är att nå denna etiska brytpunkt och övergå till det eviga och absoluta. Och att veta att det är JAG som gör detta, med allt vad jag är och varit…

… Men i en läromiljö som LO:s kommer detta att brytas sönder, och individen börjar istället att fjärma sig från sig själv. Ibland ännu mer än i ett naturligt världsligt oandligt tillstånd. Varför? Ja, för att det heter att den nya anden är mitt jag. Vad händer då med mitt sanna jag?

Den tragiska vandringen med trosförkunnelsen blir för många att gå från en äkta omvändelse via falsk frälsningslära åter till ett estetiskt tillstånd. Och ett tillstånd där ytligheten accelererat till nivåer den aldrig befunnit sig på innan!

Så är till exempel den ganska naturliga och alldagliga kvinnan plötsligt överdrivet sminkad till oigenkännlighet och med en självmedvetenhet som nästan blir absurd. En främling som man inte känner igen.

Att välja sig själv är att bli medveten om sin eviga existens och sitt absoluta ansvar. Men att så gå från det omedelbara och estetiskt tillfälliga till det etiska och absoluta är inte att förlora sig uppe i det blå och upphöra att leva på jorden eller sluta att intressera sig för de små detaljerna i tillvaron, Tvärtom!...

…Så tror jag en sann omvändelse verkar; den går i och för sig inåt, men den skapar inte egocentricitet utan tvärtom öppenhet för omvärlden. Känner man sig själv behöver man inte frukta omvärlden och inte heller omvända dem man möter för att känna sig trygg i deras sällskap.

Tvärtom är det med den falska omvändelsen; den kräver hela tiden självhävdelse gentemot andra, eftersom den inte vilar i personens sanna jag utan har gjort våld på detta. Det falska jaget (den gudomliga människan) måste bekräfta sig i varje ögonblick. Omvärlden måste också hela tiden bekräfta henne…

…För att återgå till huvudfrågan: Vad är en människas ande? Här är det viktigaste att man från början och till slut skiljer mellan Gud och människa.

Det gäller inte bara innan pånyttfödelsen utan lika mycket efter den. Sammanblandningen mellan Skapare och skapad är roten till den yttersta synden och en upprepning av ursynden: ’Ni ska bli såsom Gud’…

…Och att bli medveten om sig själv med allt vad det innebär av obehagliga erkännanden och oönskade egenskaper, det kräver mod. Man måste stå stadigt på en fast grund för att våga se sig själv som den man är utan undanflykter.

En sådan sak klarar man inte av om man lever i en illusion och jagar efter sitt obefläckade jag, sin nya andliga identitet. För gör man det är alla iakttagelser av själens mörker ett hot som måste förträngas.

Här finns ytterligare en fantastisk möjlighet. Den att man kan se sig själv utifrån, som en av många andra (vanliga) människor. Som ett exemplar av många, där den egna svagheten delas av miljoner andra. Man får möjligheten att stiga ut ur sin roll som väldigt speciell och inse att man är allmänmänsklig, som folk är mest.

Det gör det lättare att våga se sina brister. Man är ju faktiskt bara ytterligare en Adam som har svårigheter med detta och detta. Inte för att slippa sitt personliga ansvar, men för att slippa sin exklusivitet och utvaldhet. Den är ändå ofta bara en illusion.

Att man vill vara speciell och utvald på ett särskilt sätt beror nästan alltid på att man upplevt sig sakna bekräftelse i livet. Vi är många som rusat in i det exklusiva efter år av självförakt och dålig självkänsla.

Här finns ingen fördömelse! Det finns en väg som leder till den självkänsla som inte längre behöver det storvulna som motvikt till upplevelsen av litenhet.

Detta är stort: att jag adopterats av himmelens och jordens skapare. Tänk på det! Det är att verkligen tänka stort – ’to think big!’. Kan man föreställa sig att Gud skulle tänka om sitt barn att hon ’måste bli något stort’?...

… Den som lever etiskt (i tro på Fadern) är saligt ointresserad av att vara speciell, utvald, helgonlik, eller över huvud taget bevisa sin rätt att vara. Vad har man att bevisa när Gud har välkomnat en? Vad för speciellt skulle behövas för att göra denna utkorelse – till människa i Gud – ännu märkvärdigare?

Här framskymtar också den syn på Adam som vi sett hos K. tidigare; Adam är inte en ickeindivid och ett andeväsen skild från alla andra, utan en människa i människohistorien, en unik person och samtidigt en allmängiltig person.

I detta ligger också sanningen om alla oss som levt efter Adam, för vi är som han, både den unika människan och den allmänna människan.

Det är därför, menar K., eftersträvansvärt att lära känna både sitt unikum och sin vanlighet. Blir man speciell på ett sådant sätt att allt annat mänskligt blir likgiltigt har man förlorat både sig själv och omvärlden…

…Om han, som vi kallar ’Anden’, förmedlar inom mig ett budskap som betyder att mitt jag fjärmar sig från verkligheten, sanningen om mig själv, vem är han i så fall?

Denne Ande skulle säga att jag blir större och större och mera lik Gud för varje dag som går. Är det inte så? Nej, det är tvärtom, och däri ligger evangeliets kärna.

Samtidigt syndare och rättfärdigförklarad. Simul iustus et peccator, båda i fullt mått, sådan är människan i sanning och ärlighet inför Gud när hon tror på Honom.

Att mitt självmedvetande byter natur, att mitt samvete byter natur, att min andning byter natur – vad betyder allt sådant? ’Natur’ – i vilken mening?

Detta betraktelsesätt är en illusion, en konstruktion med hjälp av svårtolkade begrepp för att åstadkomma en oantastlig identitet.

Och den identiteten, jaguppfattningen, skapar ett alibi att slippa allt ifrågasättande och gör all meningsfull diskussion omöjlig.

För den som ser sig själv som helt och hållet rättfärdig i sitt innersta väsen behöver aldrig gå i svaromål mot någon. Det blir ju liktydigt med att ifrågasätta Guds egen natur, Gud själv.

I den sanna pånyttfödelsen är människan som helhet intakt. Den enda och mycket stora skillnaden är att hon har gemenskap med Guds Ande.

Som individ är hon en vanlig människa som likt alla andra vanliga människor måste tänka, tala och handla som just människa – och inget mer än människa.

Det finns alltså ingen inre höghet hos henne som befriar från det mänskliga umgängets villkor.

Det finns något mycket bättre: Den levande Guden bor i henne och ger frid och frihet att bli än mera mänsklig och ödmjuk.

Ty Gud och kristen människa är ett men helt åtskilda. Han står för rättfärdigheten och högheten. Inte vi”.
---------------
Slut på utdrag och citat från Anders Bergkvist artikel ”Kejsarnas nya kläder 2”.

Gå in på ”Artiklar” i Menyn till vänster och läs gärna artikeln flera ggr. I dess helhet! Så Du verkligen får tag på vad Anders vill förmedla.

Ta sen gärna upp och samtala kring innehållet här på ”Min Åsikt”. Här finns många infallsvinklar att ventilera.

HaFo

Vill även hänvisa till två nya länkar jag satt in under "Länkar" i Menyn till vänster.

Det ena är till en blogg jag tycker är intressant och som fyller en uppgift:

http://deborah7.blogg.se/

Den andra länken är en mastodont hemsida med en granskning av katolicismen:

http://www.tidenstecken.se/kk0.htm

HaFo

Har under Artiklar i Menyn till vänster på hemsidan, satt in följande:

Katolicismen i Bibelns och historiens ljus.

Av Stig Andreasson

Sätter här in innehållsförteckningen, så kan Du sen läsa vidare under ”Artiklar” på hemsidan

http://hem.spray.se/harry.forsgren/

---
Innehåll

1. Katolicismen – en mångsidig och komplicerad
religionsform.

2. Den katolska trosgrunden.

3. Den katolska läran om den sanna kyrkan.

- Den kristna församlingens grundval.
- Kyrkofädernas vittnesbörd.
- Petrus hade ingen tanke på att bli påve.
- Petrus var varken apostlarnas hövding eller
ofelbar.
- Petrus biskopsämbete i Rom saknar historiska
bevis.
- Petrus och himmelrikets nycklar.

4. Den katolska kyrkans ursprung och historia.

- Vad historien förtäljer om påveväldets uppkomst.
- Påvarnas brokiga historia.
- Påvekyrkan – historiens största förföljarmakt.
- Osäkra och förfalskade historiska källor.
- Modern katolsk ekumenik.

5. Tron på Gud och helgondyrkan.

6. Tron på Jesus Kristus och Jungfru Maria.

7. Det katolska mässoffret och försoningen.

8. De heligas samfund och förbön för de döda.

9. Frälsningens väg enligt den katolska katekesen.

- Frälsningen förmedlas genom sakramenten.
- Är rättfärdiggörelsen genom tron en katolsk lära?

10. Att rätt bedöma utan att döma.