Herren gav oss sitt Ord, för att vi inte skall gå vilse.

Varför är det så viktigt, att uppmana de troende att hålla Guds Ord och inte avvika varken "till vänster eller till höger"?
Jo, allting handlar om att vi måste uppfylla vår del av förbundet med Herren.

"Enhetens vänner" eller "ekumenikens förespråkare" - det spelar ingen roll vad man kallar sig, det viktigaste är att HÅLLA FÖRBUNDET - som bygger på NÅD och SANNING.

Det står ingenstans i hela Skriften, att vi skall "tumma på" sanningen och endast predika "kärlek"!
TRO handlar nämligen om TROFASTHET.

Och när sanningen i Ordet belyser hjärtats innandömen, avslöjar synden, renar oss så att vi kan vända om - då finns det inget utrymme för oss att vara kyrkopolitiskt korrekta!
..

Varför denna förviring bland de troende i Sverige idag?

Det handlar om avgudadyrkan - helt enkelt. Man är inte vaken nog, att skilja på Herdens röst och predikantens egna tankar. Så fort man låter en ledare bestämma över sitt andliga liv - då ersätter man Herren med "kött".

Människor i kyrkorna kommer för att "öppna sig" för Guds Ord och för Herrens Ande. Men om någon ledare börjar blanda ihop begrepppen, då blir det oerhört lätt att man låter sig manipuleras.

(Detta fenomen med manipulation förekommer överallt: tom. vissa bloggar (som aletheia) inför censur av Guds eget Ord! Inlägg som var/är skarpa mot avgudadyrkan "modereras bort". "Saltet mister sin sälta" rätt snabbt...och villfarelse får utrymme att sprida sig.)

Vidare dock: till skillnad från mysticismen är Guds Ord en fast grund att stå på.

Medan mystikern "svävar i luften", talar om "bön" och "upplevelser" vilt skilda från den UPPENBARADE sanningen i Ordet, så åligger det den troende I FÖRBUNDET med Herren att stämma av alt som sägs med de nedskrivna, profetiska utsagorna.

Kyrkopolitiskt inkorrekt alltså, för Herrens profetiska tilltal utmanar alltid den religiösa eliten.

5Mos.13:1
"Om en profet eller en som har drömmar uppstår bland dig, och han utlovar åt dig något tecken eller under,
13:2 och sedan det tecken eller under, verkligen inträffar, varom han talade med dig, i det att han sade: "Låt oss efterfölja och tjäna andra gudar, som ni icke känner",

13:3 så skall du ändå icke höra på den profetens ord eller på den drömmaren, ty HERREN, eder Gud, sätter eder därmed allenast på prov, för att förnimma om ni älskar HERREN, eder Gud, av allt edert hjärta och av all eder själ."
..

Frågan här är enkel: är dagens profetiska (=ekumeniska) röster från Herren?

Enligt 5:e Mosebok är svaret: NEJ!

Man förleder till avgudadyrkan.
..

Dagen skriver om Peter Halldorf:
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=149156

- "Det som händer är både främmande och nära"
"Gudsmöten eller helgondyrkan, god ekumenik eller främmande läror? Omdömena är många och motstridiga om det som sker på Nya slottet Bjärka-Säby.
Men få är oberörda. Bjärka-Säby är ett begrepp man måste ta ställning till i svensk kristenhet i dag."

Nästa citat:
..."- Trots att jag är uppvuxen i en tradition där kyrkoåret är viktigt hade jag inte förstått det med hjärta och själ så som jag gjorde på Bjärka. Visst är det bra att lära sig saker, men viktigast är ju att man blir förankrad i Gud.[...]

Martin citerar talesättet "som man ber, så tror man", och menar att en ny liturgi påverkar ens teologiska tänkande. Han tycker det är viktigt att det ställs frågor, till exempel när det gäller synen på nattvarden.
- Det är ju inte tal om en symbolisk nattvardssyn här. Mitt i ett pingstsammanhang uttalar man "jag bekänner till mitt sista andetag att detta är den kropp som Maria mottog"!
...

Bedrövligt! Men: det är inte viktigast att "vara förankrad i Gud" utan det är att vara helt och hållet förankrad I GUDS ORD!
Det är ORDET, det nedskrivna, som man skall åtlyda!

Så vart är vi på väg? >>> Svar: till Rom.

Där väntar påven med att erbjuda "eros" blandad med "agape":

Citat ur Signum 2006 nr.2:

"Kärleken i centrum i påvens första encyklika"
Jeanrond, Werner

"Benedictus XVI:s första encyklika är en befrielse för alla tänkande katoliker anser Werner G. Jeanrond, professor i systematisk teologi vid Lunds universitet.

Genom sin koncentration på det mest grundläggande i den kristna tron ger encyklikan möjligheter till vidare reflektioner över människans situation i världen av idag och de utmaningar hon ställs inför, framför allt trons konkreta uttryck i samhällslivet.
[...]
Även om encyklikan aldrig nämner Nygren vid namn, så refererar påvens val av begreppsapparat tydligt till Nygren och hans efterföljare.
Medan Nygren utan vidare avvisar eros-kärleken, accepterar Benedictus eros som en nödvändig ingrediens i all kärlek, även i Guds egen kärlek (nr 7).

5 Den mänskliga eros är emellertid alltid i behov av rening. ”Rening och växande mognad behövs; och dessa genomgår också försakelsens väg.
Fjärran från att förkasta eller ’förgifta’ eros, så läker dessa den [eros] och återställer dess sanna värdighet” (nr 5).

Endast i Gud är eros och agape ett: ”Guds eros för människan är alltså fullständig agape” (nr 10).

Påven framlägger en kärleksteologi som inkluderar både kropp och begär, och han utvecklar ramarna för hur de ska kunna växa."
..
Så långt påven.

Och det är denna "nya kärleksteologi" som många dras till idag. Platons tankar går före Guds eget Ord.

Det kräver uthållighet i förbundet med Herren, att inte låta sig besmittas av denna kyrkopolitiskt korrekta hållning gentemot Vatikanen, som predikar avfall från Herren genom att samtidigt påstå sig tala i Hans Namn!

"Dra ut från henne, mitt folk!"...i stället, och bli kyrkopolitiskt inkorrekt!

Tiden är kort.
..

Det är beklagligt att DAGEN ger ett så positivt och ”bekräftande” reportage av Halldorfs verksamhet. Utan egentligen det minsta ifrågasättande i en verklig prövning av den ”smygkatolicism”, som här sker.

Det är beklagligt med vad Ekman och Halldorf nu förmedlar av koppling och samspel mellan katolicismen och trosförkunnelsen och ska i enhetens namn föra denna "satans ockulta, demoniska blandning" in i kristenheten. Till dess förförelse och ingång in under avfallet, som kommer att hälsa antikrist välkommen som Kristus.

Och till detta skeende verkar Pingst i stort sett med armarna i kors, bejaka och välkomna skeendet. För att inte "tappa marknadsandelar", utan vara med i "vad Gud gör idag", "vara ett så att världen kan tro" (tro på vad? Blandningen och häxbryden från katolicismen och trosförkunnelsen tillsammans!), vara med och "vinna världen för Kristus".

Ingen vinns av budskapet om en annan Jesus, ett annat evangelium lanserad av en annan ande, som det handlar om i blandningen av trosförkunnelsen och katolicismen som nu sker!

Jesus har redan "vunnit världen" och vår uppgift är att föra ut budskapet om vem Han ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset.

Han "drar alla till sig", i en sann proklamation av vem Han ÄR och en sann fokusering av betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset (med allt vad dessa ord i sanning innebär!).

Och inte genom en organiserad enhet av villfarelse. Anden bakom förförelsen, drar människor till en tro på antikrists ande, som kommer att göra, att de som följer den anden, en dag kommer att vara redo att hälsa antikrist välkommen som Kristus.

HaFo

Jag vet inte om detta hamnar under rätt rubrik, men jag klistrar här in enintressant insändare ur Dagen.
Hälsningar,
Karin

Välj inte mellan kyrkofäderna - men lär av dem som gått före
Textstorlek Publicerad: 2008-02-06 06:00

Det ökande intresset för den tidiga kristenhetens litteratur oroar vissa. Teologie doktor Göran Lennartsson menar att kyrkofäderna är en brokig skara som inte fungerar riktningsgivande och som måste utvärderas utifrån Skriften (Dagen den 29 januari). Idealet är en entydighet som ska återfinnas i urkristendomen, och som ska gestaltas så att Jesus och Paulus känner sig hemma.
Det som förvånar är inte bristen på kunskap om aktuell historisk forskning utan historielösheten. Som om tiden och den kristna trons uttryck kunde frysas ned, bli stillastående. Om Jesus eller Paulus skulle haft svårt att känna igen sig i 400-talets liturgi har de självfallet än svårare i dagens svenska gudstjänster. Kyrkan är en del av historien, av språklig och kulturell utveckling, social och politisk förändring. Vore den inte det vore den en död ideologi och inte mänskligt liv. Kristendom som sådan finns bara som en teoretisk konstruktion. Det som finns och har funnits sedan Jesu tid är kristna människor som utgör en gemenskap, kyrkan, där de för vidare och ger en mångfald uttryck för den tradition de tagit emot. Det finns bara denna rika tradition med dess bibelläsning och bibelbruk att vägledas av.

I sin bok " The Myth of Christian Beginnings" skriver Robert Wilken träffande: "You can?t go home"(Ingen väg hem). Försöken att kopiera en nytestamentlig församlingsordning eller gudstjänst, en paulinsk eller johanneisk teologi, blir bara speglingar av den egna tidens synsätt. Liv kan inte kopieras. Ingen skapar sig själv, ingen är tidlös, vare sig i urkyrkan eller idag.
Att vi skulle tänka och leva som en av kyrkofäderna är naturligtvis befängt. Om inte insikt om historien får oss att avstå, hjälper bristen på enhetlighet dem emellan. Vi kan berikas av deras vittnesbörd och berättelserna om dem, vi kan fördjupa vår insikt om trons villkor, vi kan få hjälp att orientera i en splittrad tid. Men vi får inga enkla lösningar eller pekpinnar.

Att kristendomen efterhand helleniserades och blev mindre bibliskt förankrad är en 1800-talsuppfattning som varit seglivad, trots att forskningen helt underminerat den. Jesus och apostlarna levde i en starkt helleniserad värld. Paulus undervisade och skrev på grekiska, och var präglad av sin tids grekiska filosofi och retorik. Det finns helt enkelt ingen icke-hellenistisk urkristendom. De första kristna var helleniserade judar.
Justinus martyren och Tertullianus var inte mer judiska och mindre hellenistiska än Gregorios av Nyssa eller Augustinus, som skrev flera hundra år senare. Tvärtom innebär den framväxande kristna traditionen snarare en avhellenisering efterhand som kristen kultur växte fram. Fortgående teologisk reflektion och utvecklandet av former för gudstjänst skapar efterhand en mer tydlig och specifikt kristen identitet. Detta är egentligen ganska självklart: det tar tid att växa upp.
Missförståndet om helleniseringen hör samman med en ohållbar uppfattning om en enda tydlig, sammanhållen och på något sätt fullfjädrad urkristendom. Den historiska verkligheten är helt annorlunda. Urkristendomen präglades av olösta frågor och grundläggande motsättningar om hur vittnesbörden om Jesu liv, död och uppståndelse skulle förstås, uttryckas och firas. De kristna i början av 100-talet hade ingen gemensam samling evangelier eller brev, ingen enhetlig tolkning av kristen tro. Budskapet spreds på olika sätt i olika riktningar och man undrade om man skulle följa Paulus eller Apollos. Omvärldens, både judarnas och hedningarnas, utmaningar samt utbytet mellan församlingarna formade Nya testamentet, en gemensam trosbekännelse och en likartad ordning för gudstjänst och församlingsliv.

Men det mest oroande med Lennartssons artikel är inte den bristande förståelsen av historien utan tanken att just vi, just nu, sitter med facit och kan utvärdera kyrkofäderna, kan bedöma vad som är rätt. Som om vi förstod Skriften bättre än de. Som om vi 2000 år senare stod närmare Paulus och Johannes än de som levde på 300-talet. Lite självinsikt visar att vi läser Bibeln på vårt sätt. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att en pingstvän lyfter fram karismatiskt ledarskap och jordisk eskatologi som måttstock, eller att man i dag betonar synen på judiska bruk. Och det är inget fel i det.
Det allvarliga är när lyssnande ersätts av dömande, och när den egna rörelsen anses vara det enda riktiga, vara urkristendom i vår tid. Att döma andra är ingen kristen dygd och det blir inte bättre av att de man dömer är döda. Att i dagens välmående svenska kristenhet sitta och döma den tidiga kristenhetens lärare och martyrer, vars kamp inte var lika bekväm som vår, och finna att de inte alltid förvaltar det apostoliska arvet är förmätet. Det blir inte bättre av att hänvisa till brist på insikt och andlig sundhet.

Vem ska vi följa? Studiet av kyrkofäderna går inte ut på att finna en enkel lära utan att anstränga sig för att lära känna kristna från en helt annan tid, kristna vars vittnesbörd spelat en avgörande roll för att kristen tro förts vidare till oss. Det handlar om att finna material som hjälper oss förstå kristna ur andra traditioner i vår samtid, att fördjupa kristen enhet, men också själv befrias när man kört fast i begränsade och kanske kraftlösa uttryck för tron. Lika lite som vi kan välja Petrus eller Paulus, Matteus eller Johannes kan vi välja de latinska eller de grekiska fäderna.
Vi har inget annat val än att söka den helige Andes ledning, enskilt och gemensamt. För det sökandet finns ett rikt material i det som de som gått före lämnat efter sig. Att materialet från kyrkofäderna är särskilt rikt är knappast förvånande. Det växte fram i svåra prövningar och har burit och hållit i århundraden.

Karin!

Det är inte konstigt, att Samuel Rubenson försvarar kyrkofäderna - han är präst i SvK, professor i kyrkohistoria i Lund och medlem i Peter Halldorfs tidskrift "Pilgrim", där han sitter i en referensgrupp.

http://www.tidskriftenpilgrim.nu/default.asp?page=editions&subpage=staff&show=staff&id=17
......

Jesus utvalde enkla människor till sina apostlar!
Utan en massa titlar! Eller?

Samuel skriver:

"Det handlar om att finna material som hjälper oss förstå kristna ur andra traditioner i vår samtid, att fördjupa kristen enhet, men också själv befrias när man kört fast i begränsade och kanske kraftlösa uttryck för tron.

Lika lite som vi kan välja Petrus eller Paulus, Matteus eller Johannes kan vi välja de latinska eller de grekiska fäderna.

Vi har inget annat val än att söka den helige Andes ledning, enskilt och gemensamt. För det sökandet finns ett rikt material i det som de som gått före lämnat efter sig.
Att materialet från kyrkofäderna är särskilt rikt är knappast förvånande. Det växte fram i svåra prövningar och har burit och hållit i århundraden."
..

Det råder inget tvivel om saken, att kyrkofäderna brottades med svåra frågor - en del (Origenes) fastnade i Plotinos' gnostiska läror som hans lärjunge, Augustinus kämpade med filosofiska trosformuleringar osv.

MEN: ingen märker dock, att det fanns kyrkofäder som STOD UPP så gott de kunde för att bekämpa alla villoläror, vilka hotade Jesu budskap!

Tertullianus skrev spalter om kamp mot villfarelse, Ireneus likaså.

Det var Tertullianus som myntade det absolut genom tiderna mest träffsäkra begreppet:

"Vad har Athen med Jerusalem att skaffa?"
..

Många av dessa föregångare skulle enstämmigt utropa om det som pågår idag:

"TILLBAKS TILL ORDET, TILL SKRIFTERNA!"

Vad har vi att hämta från ett sammanblandad med hedendomen system??? Mera "mystika" upplevelser som avleder och förleder ännu längre bort från Herren?

Mera "ekumenik", där pratet om enheten med olika själv förvirrade trosriktningar, liknar ett drucket sällskap som inte vet VART DE ÄR PÅ VÄG?

BOTEMEDEL mot förvirring: Förbundsvillkoren är klart nedskrivna i Skriften > LYDNAD.

MEN vi vill inte lyda och därför kan inte Herren bekräfta vår vandring med sin HÄRLIGHETS ANDE!

"Det finns synd i lägret...", Karin, mystiken kan inte lösa dagens kraftlösa, irrande försök att presentera ett urvattnat och "förgiftat med avgudadyrkan" evangelium...

Möjligen kan den mystiska mystiken utan förankring i Ordet bli ett avtrubbningsredskap...

En liten "kick" som får folk att må bra...en stund.

........

Ja, inte är det upplivandet av förförelserna i katolicismen, kring ikoner, rökelse, klosterliv, bön till Maria om hjälp i förbön, lyssnande till påvens oifrågsättande när han uttalar sig i lärofrågor, dyrkan av reliker och anrop till helgon om hjälp och en "dragning mot den enda sanna moderkyrkan", som alla ska enas under, som är vad sanna kristna idag behöver.

Inte är det heller, ett sammelsurium av förening mellan trosförkunnelsens förförelse och katolicismens förförelse, som både Ekman och Halldorf idag försöker lansera in i kristen, som den på Jesus troende människan behöver.

Detta är ett led in i avfallet som säges måste ske innan antkrist ska kunna träda fram. De människor som låter sig lockas med i dessa förförelser, från Ekman, Hallorf, trosförkujnelsen och katolicismen, kommer en dag att stå där vilseförda och välkomna antikrist som Kristus.

Vad människan idag behöver se som alltid ÄR VEM jESUS är och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset (med allt vad det i Andens ljus över Ordet verkligen betyder).

Och både i katolicismen och trosförkunnelsen blir idag detta förvanskat och de kristna ledarna säger därtill bara ja och amen och välkomnar det, avfallet!

HaFo