Sätter här in allvarsorde från Sigfrid, kring avfallet i kristenheten idag, som han satte in på "Israel i frälsningshistorien 2". Kanske är det värt en egen rubrik här, hur ser avfallet ut?:

Sigfrid:

"De Kristna ska vara ju andliga stenar i ett Guds Tempel Men nu håller det på ske detta att dessa stenar förförs och ett utbyte av ande i hjärtan sker.

Tex i Sverige och Finland sker nu en mycket alarmerande utveckling. Visst , avfall har ju skett i "alla tider" , men nu samlar det sig till en störtflod av mörker som väller in i församlingarna Under sken av att vara äkta. Få är de röster som ropar och varnar och om någon varnar så betraktas denne mest som ett slags underlig person och bakåtsträvare.

Frikyrkligheten håller nu på att krossas och förföras. Berusningens kalk, är uträckt, för att drickas. Detta är nu er tid ni oförnuftiga Herdar !!! Och mera skall det komma , värre blir det ännu !!

Ni oförnuftiga herdar , ni som sliter sönder de starka och förför dem , och sedan använder dessa som lydiga instrument i er verksamhet , Ni oförnuftiga som överger de svaga när ni förfört dem , ni som inte bryr er om de offer som ligger "blödande , nakna , hudlösa" och försvarslösa , dessa Jesu små som är sårade i hjärtat på grund av er verksamhet !!

Ve över er ni oförnuftiga herdar som bedriver "andlig abort" i era församlingar , ve över er , ni herdar som dräper de nyfödda "babykristna"

"Och Herren sade till mig: 'Tag dig nu redskap såsom en oförnuftig herde; ty se jag vill låta en herde uppstå i landet, som icke vårdar sig om de får som håller på att förgås, icke uppsöker det förskingrade, icke heller helar det sargade, icke sörjer för det som är helbrägda, utan allenast äter köttet av det feta och river sönder klövarna på dem.'

Ve över denne ovärdige herde som övergiver sin hjord! Må ett svärd träffa hans arm och hans högra öga! Må hans arm alldeles förtvina och hans högra öga förmörkas i grund!" (Sakarja 11:1-4 & 15-17)

Ja drick ur berusningens kalk till botten , alla ni frikyrkoledare och alla ni herdar som har ingått ett förbund med döden Ragla på i er själiska fylla och berusa er av mörkrets vin på era sjuka konferenser och möten där ni upphöjer en falsk ande , där ni tillber en falsk Jesus , möten där Satan själv står i centrum och påverkar era sinnen och samveten, så ni blir lydiga kanaler för mörkret .

Ni oförnuftiga herdar, ni som är brännmärkta i era egna samveten, dubbelt ve er, för ni brännmärker andras samveten också. Ve er, ni som förför Jesu får, som han har köpt med sitt eget dyrbara blod.

Ve er ni herdar och ledare, ni som förför och fördärvar. Drick upp , ragla , spy och fall omkull i era egna spyor. Ligg där tills ni nyktrar till och omvänder er, Ni som håller på att förgifta Guds församling med Satans vedervärdighet . Trasiga, sönderslitna själar irrar omkring på grund av er feghet och er underkastelse under mörkret. Ve er, för er dag kommer. Ve er ni oförnuftiga herdar som är berusade av mörkret !!!"

SLB

---

HaFo - kommentar:

Detta är allvarsord, som nästan bränner ända in i benmärgen. Det är knappast poppulära ord. Utan ord, som säkert kan utlösa de mest aggressiva reaktioner mot den som vågar uttala sådana ord. Likväl tror jag, att de beklagligt nog, är sanna, befogade och välbehövliga.

En del kommer säkert att betrakta Sigfrid som lite galen, vilsen, överdrivande och inte här framför ngt. som är speciellt angeläget att lyssna till, mitt i "den väckelsvåg" som drar fram, där "städer och nationer intas för Guds rike".

Så har det varit genom hela den bibliska historien. Att de som framför en varning från Gud, inte blivit speciellt poppulära, utan mer likt man betrakatade Noa, för lite udda, annorlunda och en särling, som det inte var så mycket att bry sig om. Ngn. som man i bästa fall bara log lite överseende med.

Men jag vill uppmana alla kristna ledare som skulle här råka få del av Sigfrids inlägg. Ta det på allvar. Och låt oss alla ställa oss frågan:

Hur ser avfallet ut idag? När, var hur framträder det? Är vi själva i all vår välvilja en del av avfallet?

Ett avfall som Bibeln säger måste ske, innan antikrist ska kunna träda fram i synligt måtto.

Fråga Er alla andliga ledare, huruvida Ni i Er verksamhet, är med till att förbereda avfallet och är med till att förbereda människors sinnen och hjärtan för antikrists andes plagiat av Guds verk. Och kanske kallar ett verk av antikrists ande, för ett verk av Gud.

Förförelsen måste komma säger Jesus. Men ve den människa igenom vilken den kommer, säger Han!

Hur ser förförelsen på den andliga arenan ut idag? Är alla så upptagna av att "vinna världen", så de inte längre bryr sig om det är med sanning eller förförelse som man når framgång och ökar medlemsstatistiken?

Stanna upp andliga ledare och fråga Er, om ifall Ni är med att bygga avfallet i ändtiden, eller om Ni är med bland dem som fortfarande för människor till den sanne Jesus Kristus, med ett sant oförfalskat evangelium, som inte är uppblandat av förförelserna i antikrists verksamhet, som ger sig tillkänna idag i bl.a. katolicismen, trosförkunnelsen och en del Messianska grupper.

HaFo

Hej igen

Här är ett av Frank Mangs
brev till Nordens Kristna

http://www.frankmangscenter.fi/?ART=89&UM=5

Jag såg en väg - Frank Mangs första brev

”Det hände en ganska tidig morgon för en del år sedan. Utan att tända
lampan drog jag upp rullgardinen och slog mig ned vid skrivbordet. Ute
var det grådager. Egentligen tänkte jag inte på någonting. Utan fanns
bara till och lyssnade till det stilla böneljudet från mitt väsens
innersta. Då hände det. Helt plötsligt såg mitt inre öga en väg. Inte en
körväg och inte heller en stig. Det var närmast någonting som liknande
en bättre promenadväg på några meters bredd. Nej, det var ingen andesyn.
Jag var inte i trans eller hänryckning, utan alldeles klarvaken. Och
ändå såg jag vägen så tydligt och klart att jag närhelst jag vill
alltjämnt kan se hela bilden framför mig. Jag ser den just nu. Jag såg
att vägen började vid en trång port och visste att den slutade i
härlighetens värld. Men av det målet såg jag ingenting. Jag såg bara
porten och början av vägen. Och längs vägens mitt låg en strimma av
ljus, som tycktes komma från en ändlös ljuskälla av ett slag som jag
aldrig skådat. På vägens båda sidor var det kolmörker.

Vägen hade inga ***** och inga staket. Men gränsen utmärktes av det
konturlösa område, som fanns där ljuset och mörkret möttes. Gränsen var
suddig. Jag såg människor som gick på vägen. Både män och kvinnor, unga
och gamla. De gick inte i grupper. De gick inte ens par om par och i
bredd. Utan alla en och en. Och det berodde därpå att den Herre, som
lockat dem in på vägen, hade sagt: ”Om någon lyssnar till min röst och
upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med
honom och han med mig.”

”Någon !” ”Jag med honom och han med mig.” Det där betyder att det i
Kristi sanna efterföljds innersta finns ett rum, som reserverat endast
för honom. Och dit ingen annan varken kan eller får komma. De där
människorna var klädda i vita kläder. Bländande vita kläder, som stund
efter stund fick sin renhet förnyad. Inte därför att de bad om och
hungrade efter sekundlig renhet, utan därför att de vandrade mitt på
vägen. Rakt under strimman av det övernaturliga ljuset. Reningen i Jesu
blod var en konstant pågående process.
Och jag såg deras ansikten. Det var ljus över dem också. Fast många av
dem var märkta av både ålder, sorg och sjukdom. Och det skenet var både
en återspegling av det inre ljuset och en utstrålning av det ljus de bar
inom sig. Gärna hade jag med mina ögon velat följa dessa människors
vandring ända hem. Med jag fick inte. Jag var tvungen att vända blicken
mot vägens början och den trånga porten. Och där såg jag en stor mängd
som stannat.

De hade stannat redan innan de gått in genom porten och kommit in på
vägen. Och det märkliga var att många av dem tycktes vara glada. De var
glada därför att de trodde sig vara på vägen. Fast de aldrig hade gått
in genom den sanna omvändelsens trånga port. Och kanske det värsta var
att mitt bland dem rörde sig gestalter i prästrock och pastorsdräkt och
evangelistmundering. Nej, det värsta var att jag såg skuggan av min egen
bild i den där hopen. Ty vi har fuskat, vi som är kallade att vara
levande organ för Livet från Gud. Vi har blivit religiösa pratmakare
istället för att vara fungerande organ för Livet.

Vi har garanterat människor deras salighet därför att de en gång blivit
döpta till Kristus. Vi har garanterat att sökande själar blivit födda av
Anden, fast de bara blivit födda av mänsklig påverkan. Vi har sagt att
de är Guds barn bara därför att de är ”snälla”. Vi har blivit religiösa
kvacksalvare, som i förtid intalat andliga sökare att de är födda av
Gud. Fast de bara är väckta. Och vi har ibland genom just detta avbrutit
den andliga födelseprocessen. Resultatet har blivit att det i dag finns
massor av människor, som tror sig vara på väg till himlen fast de inte
är det. Men Jesus sade ju att det skulle komma att bli så i denna
tidsålders afton:”Så skall det var med himmelriket som när tio jungfrur
gick ut för att möta brudgummen. Men fem av dem var oförståndiga, de tog
ingen olja med sig.”.

Ingen olja! Ingen ande! Och inget fungerande andeliv. Bara formerna och
skenet. Namnet och bekännelsen. Och de trodde att detta var nog.

Men jag såg mer. Jag såg människor som gått in genom porten, upplevt nya
födelsens under och kommit in på vägen, men som sedan gjort vägen till
någonting annat än det den var ämnad att vara. De har stannat och gjort
vägen till en rastplats i stället för att låta den var en färdväg. De
hade stannat, inte när det gäller ålder och tid. Men de hade stannat när
det gäller andlig utveckling och tillväxt. De hade stannat och börjat
leva på minnen. Och andra hade bara stannat. Och somnat. Alla hade de
glömt orden från Paulus: ”Men låt oss fortsätta på den väg som har fört
oss hit” (Fil 3:16)

Och de hade blivit döva och blinda inför den stora apostelns vittnesbörd
om sin andliga syn på sig själv: ”För hans skull har allt det andra
förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna
Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger
utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger
åt den som tror. Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans
uppståndelse och dela hans lidanden. Tro inte att jag redan har nått
detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa
det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp” (Fil 3:8-12)

Han som blivit gripen av Kristus vände ryggen till både framgången och
de heliga erfarenheterna i det flydda och jagade framåt för att på ett
mäktigare sätt lära känna Kristus i kraften av hans uppståndelse. Och
hemligheten till denna heliga passion var inte enbart den att han en
gång blivit gripen av Kristus, utan att den levande Kristus behöll
greppet om honom. Ty där det greppet slappnat, där tar man det med ro.
Man sover och drömmer ljuvliga drömmar. Religiösa drömmar. Där Paulus
var behärskad av den andliga fattigdomen är dessa människor behärskde av
den laodikeiska och fariseiska förnöjsamheten: ”Jag saknar ingenting”
(Upp 3:17)

Men jag såg mer. Jag såg människorna som dragit sig ut ur det
övernaturliga ljuset som låg över vägens mitt. De hade dragit sig in i
den grådager som fanns på vägens båda sidor. Grådagen, där synen på både
synden och saligheten var höljd i dunkel. Allt var dimmigt och grått och
overkligt. Och den grå overkligheten gjorde att sådant som var en total
omöjlighet på vägens mitt nu blev leksaker för både sinnet och talet och
handlingarna. Och hur underligt det än låter så blev de ting, som fanns
i mörkret på sidan av vägen föremål för deras intresse. Likt Guds gamla
Israel under ökenvandringen greps de av lystnad till Egyptens
köttgrytor, som de en gång hade lämnat.

Lystnaden blev inte bara ett visat intresse. Lystnaden växte till åtrå.
En hunger som fångade deras tankar och känslor. Lade beslag på deras
drömmar och fantasier. Och gjorde att de i verklighet befann sig på
sidan av vägen, trots att de skenbart fanns kvar på den. Sedan hände det
kusliga. Sakta som skuggor gled de bort ifrån den väg, som saknar både
staket och ****** Bort ifrån den väg, som de en gång under tårar och
böner sökt sig in på. Bort från det levande hoppet och in i
hopplösheten. En hopplöshet som de själva inte kände av.
Ty de var döda.
De hade förlorat förmågan att uppleva en andlig kris.

Sedan jag sett allt detta sjönk jag sakta ned på knä och brast i gråt.
Jag önskade att jag varit minst ett halvsekel yngre än vad jag är. Och
haft möjligheten att på ett bättre sätt än vad jag gjort, satsa mitt
yttersta för att Guds Helige Ande skulle få frihet att bruka mig på ett
bättre sätt än vad han nu kunnat.

Hej igen

Laodicea , ändtid , ja hur
ser avfallet ut när det
gäller Laodicea ?
Vad är det som är fel där ?

Jag sätter in en länk till en sida som beskiver
det här med den Laocidenska ljumheten

http://lbk.cc/biblicum/19731108.HTM

Jag citerar sedan av Frank Mangs om hur
han såg på ändtiden

Citat :
"Men vi skall inte vänta att en hel församling eller ett helt
kyrkosamfund blir det organ som Herren i tidens afton kan bruka för den
sista födelseperioden. Väntar vi på det, så väntar vi någonting mer än
vår frälsare har tro för. Ty då han talade till församlingen i Laodikeia
så fanns där inga tecken på att han väntade sig att hela församlingen
skulle öppna för det fungerande livet. Han hade bara tro för att någon
enskild medlem skulle göra det. Och därför sa han ”Om någon hör min röst
och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och äta med honom och Han
med mig” (Upp 3:20)

Jag med honom och han med mig. Vi två har en festmåltid. Ja, ära vare
Gud! Det finns möjlighet att fira fest ensam med Jesus. Och att helt
privat uppleva den rikedom som ligger i att vara uppfylld av Guds helige
Ande. Det här betyder inte att du blir en religiös enstöring. Ty du har
ju en levande gemenskap med alla andra som öppnar och ger Gud frihet att
handla. Det betyder heller inte att du kritisk och vrång mot dem som
inte öppnar och tar emot. Ty de är ju dina bröder och systrar. Du har
ett hjärta för dem, ber för dem och är öppen för varje kontakt med dem.
Och så håller du dig hårt till ödmjukheten. Så hårt att du inte ens i
din tanke och fantasi gör någon som helst jämförelse mellan din och
andras andliga position. Du finns bara till. Fängslad av Jesus"

Johannes' uppenbarelse, 3 Kapitlet

14. Och skriv till Laodiceas församlings ängel: »Så säger han som är
Amen[1], den trovärdiga och sannfärdiga vittnet, begynnelsen
till Guds skapelse:
15. Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag
skulle önska att du vore antingen kall eller varm.
16. Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag
utspy dig ur min mun.
17. Du säger ju: 'Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och
behöver intet'; och du vet icke att du just är eländig och
ömkansvärd och fattig och blind och naken.
18. Så råder jag dig då att du köper av mig guld som är luttrat i
eld, för att du skall bliva rik, och att du köper vita kläder
till att kläda dig i, för att din nakenhets skam icke skall
bliva uppenbar, och att du köper ögonsalva till att smörja dina
ögon med, för att du skall kunna se.
19. 'Alla som jag älskar, dem tuktar och agar jag.' Så gör nu
bättring med all flit.
20. Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min
röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och
hålla måltid med honom och han med mig.
21. Den som vinner seger, honom skall jag låta sitta med mig på min
tron, likasom jag själv har vunnit seger och satt mig med min
Fader på hans tron.
22. Den som har öra, han höre vad Anden säger till församlingarna.

Kraft att föda – Frank Mangs andra brev

I Jesajas bok möter vi orden ”Fostren har kommit fram till födseln, men
kraft att föda finns inte” (Jes 37:3). Du ser bilden av den havande
kvinnan. Hon är inne i fyrtionde veckan av sitt havandeskap. Tung och
otymplig. Tiden är inne då någonting borde ske. En mor och far väntar på
sitt barn. Och barnet väntar på att få komma ut i frihet och börja leva
sitt eget liv.

Födslovärkarna har börjat och det gör ont – gruvligt ont – i den kropp
som skall föda. Det gör så ont att kvinnan skriker högt. Medan hennes
make är blek av ångest och barnmorskan inte vet sig något levande råd.
Ty fostret har väl kommit fram till födseln, men kraft att föda finns
inte. Krystvärkarna förvandlas till krampryckningar. Fosterljuden blir
allt svagare och till sist upphör de fullständigt. Fostret har dött. Och
hon som var på väg att bli mor, blir en levande likkista för sitt
livlösa barn. Sedan dör även hon. Allt av en enda orsak: Kraft att föda
fanns inte. De två sänks i mullen i samma kista.

Jag skall inte försöka gå in på eller beskriva den situation som denhär
bilden hade bakom sig på Hiskias och Jesajas tid. Men då jag för en
stund sedan vaknade till en ny dag och det här bibelordet och den här
bilden kom till mig, föddes automatiskt denna fråga: Är det bara ett
vist tillstånd en gång i Guds gamla Israel denna bild beskriver? Har den
kanske någonting att säga till oss idag? Till nordanlandets innebyggare
och kristna.

Vi läser och hör om hur Gud går fram och gör under i andra delar av
världen. Och i själva atmosfären ligger en viss aning om att någonting
är på gång även här. Motståndet mot Kristus och de kristna är inte vad
det var i mina unga år. Man talar öppet om religiösa ting där de förut
var tabu. Människor som inte är mogna att avlägga en bekännelse om
nyfödd och frälsande Kristustro, talar ändå öppet om att de bär på en
dold hunger efter någonting annat och mer än vad livet utan Kristus ger
dem. De söker. Och de tänker i tysthet bönetankar. De söker något och de
söker någon. Fostren är fullgångna men...

Det egendomliga är att dess nyväckta sökare och frågare inte till någon
större procent söker sig till våra kyrkor. Till de samlingslokaler som
en gång var sannskyldiga andliga förlossningsanstalter. Där hördes det
rop från dem som höll på att föda och skri från dem som föddes. Kraft
att föda fanns. Det är underligt att inte fler frågare söker fram till
våra religiösa ledare – till män och kvinnor som frimodigt påstår att
funnit svaret och svaren. Vägen och sanningen och livet. Meningen med
tillvaron och ett hägrande mål för sin färd. Ja, det är underligt. Kan
detta bero på att de inte tror på att vi funnit verkligheten fast vi
säger att vi gjort det? De tror mer på vad de ser – och inte ser – än på
vad de hör.

Kan orsaken till att de sökande går förbi våra kyrkdörrar vara den, att
det inte innanför dörrarna finns den levande och varma atmosfären? Och
den levande och varma gemenskap, som deras andliga lungor så intensivt
åtrår att få inandas? Kan orsaken vara att de finner ord som stiger
mycket högre än den verkliga kraften? Den nyskapande kraften. Den
frigörande kraften. Den kraft som lyfter och smälter. Kan orsaken vara
den att de möter mer sken än verklighet? Mer former och fraser än
verkligt innehåll och rikedom? Ja, jag bara frågar och undrar. Och har
ingenting emot att mina frågor och mitt undrande verkar så, att även
andra börjar undra. På allvar.

Men ett påstående vill jag med absolut bestämdhet göra. Och jag gör det
med en mer än 70-årig bakgrund som förkunnare av Kristi evangelium.
Atmosfären i våra kyrkor och sammankomster, i vår gemenskap och våra
kristna hem har en otrolig betydelse. Den andliga väckelsens viktigaste
villkor är den levande och nyskapande atmosfären. Detta oförklarliga
något, som inte syns och som inte kan analyseras, varken av mekaniska
instrument eller av människohjärnor. Detta ofattbara något, som slår
emot kyrkobesökaren då han träder in genom dörren till helgedomen. som
lockar honom att lyssna och som i hans innersta skapar en helig törst
eter att få dricka in den verklighet, som finns bakom detta något som
”ligger i luften”.

Låt mig berätta! Jag hade en god vän i Finland som var läderfabrikant.
Jag bodde hos honom ibland och njöt i fulla drag av både gästfriheten
och den varma tonen i hemmet - och av våra gemensamma stunder i hans
präktiga finnbastu. Vi var där nästan dagligen. Då vi en dag satt och
goade oss på bastulaven, vände han sig till mig och sade:
- Jag vet inte om jag har berättat för dig att både jag och mina bröder
är födda just här inne i bastun.
- Nej, det har du inte talat om. Och varför blev det så?
- Jo, förstår du, bastun är den lugnaste platsen på hela gården. Och
alla hyser respekt för den. Här finns den renaste atmosfären och här kan
vi ha precis den rätta temperaturen. Hit gick min mor i hjälpkvinnans
sällskap när hennes stund var kommen. Och här var de två ensamma till
dess att det nya livet var framfött.

Som svar på den upplysningen gav jag honom några ord av förstående och
ett lysande leende, men genom min själgick iskalla rysningar. Några av
hans ord hade haft hullingar, som bet sig fast i mitt sinne. Den renaste
atmosfären! Den rätta temperaturen! Det nyfödda livet! Då jag senare kom
in i mitt rum ovanför bastun gav jag i mitt minne frihet att löpa
tillbaka genom de många åren som jag verkat som evangelist.

Den renaste atmosfären! Jag mindes stunder då atmosfären varit så ren
att ingen människa kunnat tala. Herrens härlighet hade uppfyllt
helgedomen så fullständigt att både predikare och bedjare fått lov att
tiga. Men jag mindes också andra stunder. Stunder då varken jag eller
någon annan sett minsta skymt av härligheten från Gud. Jag mindes
stunder och tider då temperaturen i sammankomster och i församlingar
varit precis sådan att nyfödda kände en behaglig värme slå emot sig, då
de trädde in i det nya livet och den nya gemenskapen. Men jag mindes
också tider och platser där kölden och likgiltigheten varit så hårda att
både sökare och nyfödda mycket snart frusit ihjäl. Såvida de inte haft
förstånd att i tid söka sig till en varmare miljö.

Jag kom håg stunder, då den nyskapande kraften varit så verksam att jag
inte hunnit med att bedja mer än en enda eller högst två bönesatser,
innan den nya födelsen var ett faktum och den nyfödde gav upp sitt
första jubelskri. Och jag kom ihåg stunder då människor mitt under
predikan eller samtalet blivit både födda av Gud och döpta i helig Ande.

Värme! Atmosfär! Nyskaparkraft! Hur skapas dessa ting? Genom helig
hängivelse. Hejdlös hängivelse. Genom öppenhet. Total öppenhet för den
tillkommande världens krafter. Genom utstrålning. Helig utstrålning från
människor, gripna av Gud. Tända av Gud. Och till överflöd uppfyllda av
Livets helige Ande. Och här räcker det inte med att enbart mannen i
predikstolen är gripen. Han måste få tala och verka i en atmosfär, som
genom bönens Ande och bedjande människor är laddad med liv och kraft.
Där den atmosfären finns, där finns också kraft att föda. Där finns det
sökare som söker. Det som de längst ner i djupet av sitt väsen ropar
efter är den Gud som är både Sanningen och Kärleken, Livet och Allmakten.

Men vi skall inte vänta att en hel församling eller ett helt
kyrkosamfund blir det organ som Herren i tidens afton kan bruka för den
sista födelseperioden. Väntar vi på det, så väntar vi någonting mer än
vår frälsare har tro för. Ty då han talade till församlingen i Laodikeia
så fanns där inga tecken på att han väntade sig att hela församlingen
skulle öppna för det fungerande livet. Han hade bara tro för att någon
enskild medlem skulle göra det. Och därför sa han ”Om någon hör min röst
och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och äta med honom och Han
med mig” (Upp 3:20)

Jag med honom och han med mig. Vi två har en festmåltid. Ja, ära vare
Gud! Det finns möjlighet att fira fest ensam med Jesus. Och att helt
privat uppleva den rikedom som ligger i att vara uppfylld av Guds helige
Ande. Det här betyder inte att du blir en religiös enstöring. Ty du har
ju en levande gemenskap med alla andra som öppnar och ger Gud frihet att
handla. Det betyder heller inte att du kritisk och vrång mot dem som
inte öppnar och tar emot. Ty de är ju dina bröder och systrar. Du har
ett hjärta för dem, ber för dem och är öppen för varje kontakt med dem.
Och så håller du dig hårt till ödmjukheten. Så hårt att du inte ens i
din tanke och fantasi gör någon som helst jämförelse mellan din och
andras andliga position. Du finns bara till. Fängslad av Jesus