Inlägg 1

I en artikel i DAGEN och med rubriken Den som kysser ikonen kysser Kristus, så försöker Peter Halldorf legalisera katolicismens förförelsekonster på detta område.

Klistrar in artikeln och ger så efter en del kommentarer i inlägg 2.
---

”Avgudadyrkan eller tillbedjan? Peter Halldorf skriver om de målade bilderna som genom alla tider väckt starka känslor.

Ägnar ni er inte åt av-gudadyrkan? Det har hänt att jag fått samma Fråga som Johannes av Damaskus på 700-talet. Bruket av ikoner i gudstjänsten och andakten ledde till att han drog på sig anklagelser om idoldyrkan.

Johannes föddes under senare hälften av 600-talet, en generation efter att Jerusalem fallit i muslimernas händer. Liksom sin far och farfar Innehade han en tjänst som sekreterare åt kalifen i Damaskus.

Men dragningen till ett odelat liv i Kristi efterföljelse fick honom att söka sig till det berömda klostret Mar Saba i den judiska öknen, en mil öster om Betlehem.

Det århundrade under vilket Johannes levde härjades av uppslitande Strider om ikonens vara eller icke vara i kyrkan. Inom islam, liksom i judisk tro, avvisades allt bruk av heliga bilder.

När kyrkan kom under muslimskt styre färgade aversionen mot ikonerna av sig på åtskilliga kristna, vilket ledde till en växande kritik mot bruket av bilder.

’All skönhet försvann ur kyrkorna’, berättar ett vittne om den förstörelsekampanj som med startpunkt år 730 iscensattes av några kejsare i Konstantinopel. I Guds namn, och med lojala biskopars bistånd,
bestämde de sig för att rensa ut alla heliga bilder ur kyrkorummen och de troendes bönekammare.

De var nära att lyckas i sitt uppsåt. Konstnärer och ikonvänner blev martyrer. Ikoner slets ned och brändes, heliga bilder målades över med grundfärg.

En blodig bildstorm - ikonoklasm - drog genom kyrkan under fältropet: avgudadyrkan!


De varmaste ikonvännerna fanns bland munkarna. Ikonen stod i bönens Tjänst och bönen var munkarnas primära kallelse. Deras antal i den östliga delen av kristenheten vid denna tid har uppskattats till 100000.

Två fromma kvinnor kom till sist att rädda den heliga bilden åt kyrkan. Irene och Theodora hade bägge varit gifta med kejsare, men hade modet att stå fast vid sin tro och avvisa den väg som deras män hade förespråkat.

Kejsarinnan Irene var den som sammankallade till vad som skulle bli det sjunde ekumeniska konciliet, år 787 i Nicaea, som hölls till ikonens försvar och återupprättelse i kyrkan.

Efter en tid kom ett bakslag och ikonmotståndarna fick återigen övertaget i kyrkan. Fram till 843, ett märkesår i ortodox tradition, då ikonens plats i kyrkan beseglades för gott under kejsarinnan Theodora.

Första söndagen i Stora Fastan firas varje år denna triumf i alla ortodoxa Kyrkor under ottot ’ortodoxins seger’. Ikonens seger var Evangeliets seger.

I samband med den ikonklastiska striden under 700- och 800-talet trädde några av den odelade kyrkans främsta teologer fram, Johannes av Damaskus
var en av dem.

Hans kamp för ikonen handlade om att, som han uttryckte det, ’sträcka ut en hand åt den sanning som är hotad.’

Försvaret av ikonen rörde sig om långt mer än konst, estetik och pedagogik. Det var en fråga om teologi. För ikonvännerna var kritiken mot ikonen ett angrepp på själva hjärtat i den kristna tron.

Hade Gud blivit verklig människa eller var allt tal i den vägen bara en illusion?

Ordet ikon kommer av grekiskans eikon, som förekommer ett antal gånger I Nya testamentet liksom i den grekiska översättningen av Gamla testamentet, Septuaginta. Människan är skapad till Guds ikon, säger Moseboken. Jesus beskrivs som ”den osynlige Gudens ikon” . Ordet ikon översätts i vår Bibel med avbild.

I Kristus upphävs det gammaltestamentliga bildförbudet. I Jesus är Gud avbildad. ’Den som har sett mig har sett Fadern.’ Ikonen kränker inte
bildförbudet. Den visar tvärtom på dess enda möjliga konsekvens, såvida det är sant att Gud blivit verklig människa.

Just därför att Gud är osynlig och inte kan avbildas, blir hans människoblivande den händelse som gör det möjligt att avbilda honom. ”Utan bilden är kristendomen inte längre någon kristendom”, säger teologen Leonid Ouspensky.

Först gav Gud människan sitt ord, Lagen. Sedan gav Gud människan sin bild, Jesus.

Den Osynlige har blivit synlig! Den fördolde har avtäckt sitt ansikte. Gud, som är ande och utan form, har antagit en kropp och förenat sig med materien.

Med Johannes ord i prologen till sitt evangelium: ’Ingen har någonsin sett Gud. Den ende Sonen, själv Gud, och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss. På denna bekännelse målas och vördas ikonen.

Tron på Guds sanna människoblivande - inkarnationen - bildar utgångspunkt för allt i kyrkans tro och bön. Om detta är ikonen en symbol. Men den är ingen idol avgud).

Från förstabörjan ställde denna bekännelse allt på ända. Chockerande För en jude. Skrattretande för en grek. Ingen av de stora religionerna är så fysisk som den kristna tron.

Åtskilliga religioner ger gudomlig status åt människor, men ingen annan religion bekänner en Gud som blivit människa.

Synen är ’det ädlaste sinnet’, säger Johannes av Damaskus. Ögonen ser mer än vad öronen hör.

Ordet som blev kött gör kristendomen till en religion, där det viktigaste uttrycket för att känna Gud är att ’skåda’. Vi lär känna Gud genom att se in i en människas ansikte. Ikonen ställer fram det ansiktet för våra ögon. Den vittnar om Gud uppenbarad i köttet.


Den som ser in i Jesu ansikte ser en människa, ’i allt lik sina Bröder’. Och hon ser in i den levande Gudens ansikte. I Jesus är de två Naturerna förenade utan att någon av dem mister sin särart. Med Paulus ord:

I Kristus ’har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning.’

Frågan om relationen mellan mänskligt och gudomligt i Jesu person kom Att bli föremål för lång och ingående bearbetning i den tidiga kyrkan.

Ivern att förklara det oförklarliga, att dra ner Kristus hemligheten på en begriplig nivå, gav återkommande upphov till förvanskningar av tron.

Dessa kunde låta sympatiska och fick därför många anhängare. De tycktes ju ge en rimlig förklaring av Jesu förhållande till Gud.

Men mysteriet låter sig inte förklaras. Dess uppgift är att förklara Våra liv. Kristen tro syftar till transfigurering, ett dop i ljus. Av det
skälet behöver tron skyddas mot klåfingrighet.

Två viktiga distinktioner görs av Johannes av Damaskus för att ikonen Inte ska missförstås eller missbrukas. Han skiljer dels mellan avbild och
urbild, dels mellan vördnad och tillbedjan.

Tillbedjan får endast riktas till urbilden, den levande Guden. Men avbilden ska vördas, eftersom den vittnar om urbilden. Ett ord, en bild, skapelsens skönhet, en självut-givande handling, en genomlyst människa - allt som väcker tacksamhet till Gud står i helig-hetens tjänst och är värt vördnad.

Paulus skriver: ’Allt som Gud har skapat är bra och ingenting behöver vrakas, om det tas emot med tacksägelse; det blir rent genom Guds ord och genom bön.’


I Johannes försvar av ikonerna stod inkarnationen hela tiden i förgrunden. Ikonen ger relief åt bekännelsen att den oberörbare har blivit berörbar,
den oskapade har fått en kropp.

I generationen efter Johannes kom distinktionen mellan avbilden och urbilden att formuleras med ännu större precision av en av det tidiga 800-talets lärare i kyrkan, Thedoros av Studion, som förestod ett kloster i närheten av Konstatinopel.

Till kritikerna, som menade att ikonvännerna betraktade bilden som gudomlig, säger Theodoros: Ikonen är genom själva sin natur något annat
Än den eller det som avbildas på ikonen. På samma sätt som skuggan av en person är något annat än personen. Det är två skilda ting.

Kristus är en sak, hans bild en annan. Om man hävdar något annat vore det ju inte längre en bild utan Kristus själv.

Ikonen är alltså inte identisk med Kristus, och likväl får den sin identitet genom sin relation till honom. Som exempel hämtar Theodoros bland annat ett ord från Andra Moseboken. ’Du skall också göra två
keruber av hamrat guld’, säger Gud till Mose. Han säger inte: ’du ska göra två bilder av keruber’.

Bilden riktar uppmärksamhet, inte till sig själv, utan mot den eller det som den föreställer. I den meningen äger avbilden sin identitet i urbilden, utan att vara identiskt med denna.

På samma sätt som en skugga är oskiljaktig från den kropp som kastar skuggan, är bilden förenad med originalet. Den som ser på en ikon och säger 'Där är Kristus', menar inte att bilden är Kristus. Den kallas
Kristus därför att den får sin identitet genom sitt förhållande till honom.

När David dansade inför arken, var det Gud han dansade inför - inte den materia av vilken arken var tillverkad. Så är det också med ikonen.

Den som kysser ikonen kysser Kristus. Den som ber inför ikonen vänder sig till urbilden, inte till avbilden.

Inte för att den målade träplattan är Gud. Lika lite som bibeltexten är Gud för den som kysser sin bibel. Att tro det vore avguda-dyrkan!

När den troende säger att Bibeln är Guds ord menar hon inte att bibelboken eller pergamentrullen är identisk med Kristus. Men den äger sin identitet
i honom. Därför vördar den troende den heliga Skrift, såsom Gud själv.

Den vördnad hon riktar mot boken hänförs till honom som boken förkunnar.

På samma sätt som den vördnad hon riktar mot bilden hänförs till den som bilden föreställer. Honom vars strålglans framträder i ikonen - och i var och en som låter sig uppfyllas av Anden!

Peter Halldorf
Predikant och författare

Forts.

Inlägg 2

HaFo – kommentar:

Peter gör först en slags historisk resume´, där de som försökt efterfölja ”bildförbudet” i GT är förförare, medan de som försvarat ikonbilderna, är Guds martyrer som slutligen vann seger för evangeliet:

”Ikonens seger var Evangeliets seger.” Säger Peter.

HaFo:

Det är alltså inte urbilden Kristus, som är evangeliets seger, utan dess avbildade Ikon, som är evangeliets seger!!

Ikonen för Peter är så viktig, så han säger att:

”För ikonvännerna var kritiken mot ikonen ett angrepp på själva hjärtat i den kristna tron.”

HaFo:

Enligt Peter, så angriper de som ifrågasätter Ikonernas betydelse, ”själva hjärtat i den kristna tron”. Alltså gör de som ifrågasätter Ikonernas betydelse, en förnekelse av vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset.

Det verkar vara precis vad han faktiskt menar, när han fortsätter:

”Hade Gud blivit verklig människa eller var allt tal i den vägen bara en illusion?”

HaFo:

Att ifrågasätta Ikonernas betydelse skulle alltså enligt Peter, vara att ifrågasätta om Gud blivit människa!!
---

Peter fortsätter så i sin manipulation till att försvara den katolska synen på och betydelsen av Ikonerna:

”I Kristus upphävs det gammaltestamentliga bildförbudet. I Jesus är Gud avbildad.”

HaFo:

Av vilken anledning skulle ”bildförbudet”, i den bemärkelsen som en Ikon faktiskt utger sig för att vara en avbild av Gud, med en speciell relation till Gud, där man möter Gud själv i denna bild, ha blivit upphävt i Kristus?

Jesus är inte bara Gud ”avbildad”. Han är Gud. Visserligen försöker Peter längre fram tvista in de sanningarna i förförelsen, men bara väver in de sanningarna kring vem Jesus ÄR, till ett försvar, för att se på Ikonerna som avbilder av urbilden Kristus, som därigenom har en relation med Kristus.

Det är hur än Peter vill vrida och vända det, inget annat än magi och ockultism. Inte så märkligt att han vill gå i försvar för det, när han redan anammat och vidareför katolicismens villfarelser i lära liv och utövning.
---

Peter fortsätter sin manipulering:

”Ikonen kränker inte bildförbudet. Den visar tvärtom på dess enda möjliga konsekvens, såvida det är sant att Gud blivit verklig människa. Just därför att Gud är osynlig och inte kan avbildas, blir hans människoblivande den händelse som gör det möjligt att avbilda honom.”

HaFo:

Så illslugt! De som förnekar betydelsen av Ikonernas betydelse, skulle alltså förneka att Gud blivit ”verklig människa”.

Guds människoblivande i Jesus Kristus, där Gud och människa är förenade, gör det inte möjligt att avbilda Honom, utan innebär att vi med våra hjärtan, sinnen och allt vårt förstånd kan vända oss till den nu uppståndne och levande Frälsaren, utan att gå via några mellanhänder som Helgon, Maria, reliker eller Ikoner!
---

Peter:

”Först gav Gud människan sitt ord, Lagen. Sedan gav Gud människan sin bild, Jesus.”

HaFo:

Jesus är inte bilden av Gud, utan är Gud och Gud och människa förenade i sin person. Därför kan vi utan några som helst mellanhänder vända oss direkt till Honom.
---

Peter fortsätter sin manipulation med att försöka framstå som Skriftrogen:

”Med Johannes ord i prologen till sitt evangelium: ’Ingen har någonsin sett Gud. Den ende Sonen, själv Gud, och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss’. På denna bekännelse målas och vördas ikonen.

HaFo:

Så illslugt igen. Den som inte vill hålla med i den senare meningen, ”På denna bekännelse målas och vördas ikonen”, skulle då alltså förneka Guds Ord: ’Ingen har någonsin sett Gud. Den ende Sonen, själv Gud, och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss’

Är det ingen mer än jag som får kalla kårar, över hur en förförelse kan läggas upp och detta till synes styrkt av Guds Ord!!
---

Peter fortsätter med manipuleringen utifrån att Gud blev kött (vilket varje sann kristen håller med om), men här för Peter, betyder det att vi ska se Honom i Ikonen:

”Ordet som blev kött gör kristendomen till en religion, där det viktigaste uttrycket för att känna Gud är att ’skåda’. Vi lär känna Gud genom att se in i en människas ansikte. Ikonen ställer fram det ansiktet för våra ögon. Den vittnar om Gud uppenbarad i köttet.”

HaFo:

Enligt Peters manipulativa ordvändningar, så ska vi alltså här lära känna Gud, genom att se in i Hans avbildade ansikte inför våra ansikten i Ikonen.
---

Peter fortsätter den duperande och manipulativa texten vidare:

”Tillbedjan får endast riktas till urbilden, den levande Guden. Men avbilden ska vördas, eftersom den vittnar om urbilden. Ett ord, en bild, skapelsens skönhet, en självut-givande handling, en genomlyst människa - allt som väcker tacksamhet till Gud står i helig-hetens tjänst och är värt vördnad. Paulus skriver: ’Allt som Gud har skapat är bra och ingenting
behöver vrakas, om det tas emot med tacksägelse; det blir rent genom Guds ord och genom bön’.”

HaFo:

Peter aktar sig för att säga att man ska tillbe Ikonen. Det vore för uppenbart vilset. Men ändå står för honom, Ikonen ”i helighetens tjänst” och är ngt som Gud skapat och är ”rent genom Guds ord och genom bön” och värd ”vördnad”, genom sin relation med Kristus som dennes avbild.

---

Den manipulativa förförelsen fortsätter:

”I Johannes försvar av ikonerna stod inkarnationen hela tiden i förgrunden.

Ikonen ger relief åt bekännelsen att den oberörbare har blivit berörbar, den oskapade har fått en kropp.”

HaFo:

Försvaret av Ikonerna, är alltså detsamma som att försvara inkarnationen och att bekänna att Gud blivit berörbar och fått en kropp

Den manipulativa förförelsen fortsätter:

”Till kritikerna, som menade att ikonvännerna betraktade bilden som gudomlig, säger Theodoros: Ikonen är genom själva sin natur något annat
Än den eller det som avbildas på ikonen. På samma sätt som skuggan av en person är något annat än personen. Det är två skilda ting.

Kristus är en sak, hans bild en annan. Om man hävdar något annat vore det ju inte längre en bild utan Kristus själv.

Ikonen är alltså inte identisk med Kristus, och likväl får den sin identitet genom sin relation till honom.”

HaFo:

Vilka kringelikrokar med ordvändningar, så att det ska se ut som man står för kristen tro, medan det egentligen handlar om ngt helt annat!

Ikonen har alltså, enligt Peter, som ett slags levande väsen en relation till Kristus. Det är här, mitt i alla vackra ord, inte frågan om ngt annat än magi och ockultism!!

Manipulationen fortsätter, så att man inte ska se vad som egentligen sägs:

”Bilden riktar uppmärksamhet, inte till sig själv, utan mot den eller det som den föreställer. I den meningen äger avbilden sin identitet i urbilden, utan att vara identiskt med denna.

På samma sätt som en skugga är oskiljaktig från den kropp som kastar skuggan, är bilden förenad med originalet. Den som ser på en ikon och säger ”Där är Kristus”, menar inte att bilden är Kristus. Den kallas
Kristus därför att den får sin identitet genom sitt förhållande till honom.”

HaFo:

Återigen har Ikonen, nästan som på ett levande magiskt sätt, en identitet en relation och förhållande med Kristus själv. Är det ingen mer än jag som reagerar på den förförelse som ligger i en sådan framställning?

Den slutkonsekvens som artikeln syftar till kommer väl klarast fram i uttrycket:

”Den som kysser ikonen kysser Kristus.”

HaFo:

Här blir det uppenbart hur magin och ockultismen ligger där och att vända sig till Ikonen faktiskt är detsamma som att vända sig till Kristus själv.

Men det blir ju för uppenbart förföriskt, så då görs ett krystat försök till förklaring igen:

”Den som ber inför ikonen vänder sig till urbilden, inte till avbilden.”

HaFo:

Här är man nu framme vid att be inför Ikonen, men man ska komma ihåg att man vänder sig till urbilden och inte till avbilden.

Märk vänner, att vi behöver inte stå inför några ikoner för att tillbe Jesus. Vi kan med våra hjärtan och sinnen vända oss till Honom, utan några mellanhänder eller avbilder!

Manipuleringen fortsätter med ett försök att göra tillbedjan inför en Ikon, som detsamma som att vörda Bibeln:

”Inte för att den målade träplattan är Gud. Lika lite som bibeltexten är Gud för den som kysser sin bibel. Att tro det vore avguda-dyrkan!”

HaFo:

Här görs nu allt för att man inte i denna framlagda förförelse, ska kunna uppfatta det som den ”avguda – dyrkan”, som det faktiskt ändå rent praktiskt är frågan om.

Jämförelsen med Ikonen och Bibeln fortsätter:

”När den troende säger att Bibeln är Guds ord menar hon inte att bibelboken eller pergamentrullen är identisk med Kristus.

Men den äger sin identitet i honom. Därför vördar den troende den heliga Skrift, såsom Gud själv.

Den vördnad hon riktar mot boken hänförs till honom som boken förkunnar.

På samma sätt som den vördnad hon riktar mot bilden hänförs till den som bilden föreställer. Honom vars strålglans framträder i ikonen - och i var och en som låter sig uppfyllas av Anden!”

HaFo:

Varken en Ikon eller Bibeln ska ses som ngt som har sin identitet med Kristus, genom vare sig skrift på papper eller avbild på ngt magiskt sätt, som att tron på och vördnaden av dem, Bibeln eller Ikonen i sig själv skulle ha ngn betydelse.

Det som har betydelse, är om man får tag på och umgängelse med den som Skriften talar om. Den levande uppståndne Frälsaren. Fördenskull behövs ingen speciell vördnad till orden i sig på papperet eller dess pärmar och utseende.

Lika lite som det behövs ngn speciell vördnad till en Ikon, som säges i sig själv ha en relation och identitet i Kristus. Det är ju ett sammelsurium, som det är märkligt att DAGEN vill låna sig till, för att framföra en sådan villfarelse.

Och som bejakar Peters avslutningsord, om att det är de, som ser strålglansen i Ikonen, som är de som låtit sig uppfyllas av Anden. Det är vad han egentligen säger.

Suck, var är de kristna ledarna som inte reagerar!!??

HaFo

En reaktion till Halldorfs artikel från Kenneth, kom in i DAGEN med ett svar från Peter som jag även återger här. Följt av en liten HaFo - kommentar.
---
"Halldorf, ikoner och avgudadyrkan

Att Peter Halldorf fått frågan om han ägnar sig åt avgudadyrkan förvånar mig inte. Inte mot bakgrund av hans märkliga artikel i Dagen den 2 november under rubriken ”Den som kysser ikonen kysser Kristus.”

Kyssa Kristus? Det för tankarna till ett välkänt förräderi - Judaskyssen. Frågan är om inte Halldorfs ikonartikel också kan vara en form av förräderi.

Förräderi inte bara mot evangelisk kristen förkunnelse utan också mot de bibeltexter som på något sätt berör ikoner - bilder.

Halldorf själv klarar kanske av att göra en distinktion mellan den levande Kristus och den ikon han tycks mena vara ett hjälpmedel att nalkas Kristus.

Men risken är överhängande att många som tar del av hans ord inte gör så. Att bilden/ikonen därigenom blir just det Halldorf förnekar att den är - en avgud.

Genom ett långsökt resonemang försöker Halldorf förklara att det bildförbud som finns i Mose lag ogiltigförklarats genom Jesu människoblivande.

Att Jesus är den osynlige Gudens avbild är ju helt rätt. Men redan i själva skapelsen talas om mannen och kvinnan som Guds avbild.

Redan där fanns alltså en gudsbild och ändå uttrycker Moselagen ett starkt förbud mot att ”göra sig” en bild av Gud.

När Halldorf försöker komma undan Gamla testamentets bildförbud och menar att det upphävts genom Kristus bygger han inte på Nya Testamentets texter utan på medeltida munkar och kejsarinnor.

Argumentationen gör nog ont bland alla de kristna som inte anammat grekisk-ortodoxt tänkande. De som fortfarande tror att Bibeln och inte en långt yngre kyrklig tradition utgör rättesnöre och vägledning för den kristna församlingen.

Mitt ifrågasättande av Halldorfs ikonartikel gäller alltså i huvudsak:

1) Han tycks lyfta fram ikonen som en väg att närma sig Kristus.

2) Han ger större tyngd åt medeltida munkar än åt Skriften.

Är inte detta en farlig väg, en väg som leder vilse och kanske borde benämnas förräderi? Jag är mycket förvånad över att Dagen publicerade artikeln utan någon kommentar.

KENNETH HERMANSSON, RELIGIONSLÄRARE, ÖSTERSUND"

---
Svar från Halldorf:

"Allt som öppnar våra ögon står i Andens tjänst

Nej, det var inte medeltida munkar som började använda ikoner i kyrkan. Forskningen bekräftar hur den kristna konsten har sin upprinnelse i de fresker och Kristusbilder som hittats i de gamla katakomberna, de äldsta daterade till tidigt 100-talet.

Men behöver vi verkligen ikoner för att komma nära Gud? Räcker det inte med det enkla evangeliet, tron att Jesus är mitt ibland oss? Frågan är fel ställd.

Det som skymmer evangeliet finns all anledning att städa ut. Men allt som kastar ett större ljus över hemligheten och rikedomen med Kristus berikar och fördjupar tron.

Allt som öppnar våra ögon till att skåda det ”inget öga sett” står i Andens tjänst.

I princip behöver vi dock ingenting för att tillbe Gud. Vad Gud söker är människor som tillber honom i ande och sanning. Vi behöver varken särskilda platser eller tider, varken bibel eller bild, för att be. ”Det är Anden som ger liv”, säger Jesus med eftertryck.

Och likväl behöver vi, i vår skumögdhet, all den hjälp vi kan få för att bli seende. Så som den Heliga Skrift levandegör evangeliet för örat, målar de heliga bilderna trons Kristus för ögat.

Skulle det vara förräderi att förkunna Kristus för andra sinnen än örat eller uttrycka sin kärlek till honom på annat sätt än med ord?

Då får vi nog ta farväl av konsten i alla dess former i kyrkliga miljöer.

Peter Halldorf
---

HaFo - kommentar:

Skönt att det i vart fall finns, fortfarande kvar en del människor, som reagerar på vad Halldorf här försöker göra med sina sinnrika ordvändningar:

Att legalisera katolicismens utövning av att tillbe Kristus framför en ikon, där ikonen skule "ha en rtelation med Kristus, som hans avbild".

Därmed legaliserar han egentligen magi och ockultism, men är väldigt skicklig på att förska dribbla bort detta faktum.

En fråga som ställs om inte detta är magi och ockultism, ngt helt onödigt för att tillbe Jesus, så menar Halldorf att "frågan är fel ställd".

Han går här så långt att han t.o.m. menar att ikonbilden står här, i den Helige Andes tjänst för att uppenbara Kristus för våra sinnen.

Nog bör väl ändå även fler än Kenneth, som här ovan reagerade, bland kristna ledare, finnas de som reagerar mot vad Halldorf här är på väg att manipulera in i kristenheten!!!

Eller är det så illa ställt idag, att man inte längre reagerar mot vad man för kanske bara 10 år sedan genast skulle ha reagerat emot i kristna ledares smmanhang.

I och för sig kanske inte så märkligt när man alltmer, börjat ge efter för antikrists andes narrspel, i bl.a katolicismen och trosförkunnelsen och gärna i enhetns namn, "så att världen kan tro", alltmer anammar förförelsen och leder människor in i avfallet, som måste ske innan antikrist kan träda fram.

HaFo

Hej igen

Jag hade tänkt ha en paus men jag vill
kommentera det här med ikoner

Citat av Hafo

"Lika lite som det behövs ngn speciell vördnad till en Ikon,
som säges i sig själv ha en relation och identitet i Kristus.
Det är ju ett sammelsurium, som det är märkligt att
DAGEN vill låna sig till, för att framföra en sådan villfarelse.
Och som bejakar Peters avslutningsord, om att det är de,
som ser strålglansen i Ikonen, som är de som låtit sig
uppfyllas av Anden. Det är vad han egentligen säger.
Suck, var är de kristna ledarna som inte reagerar!!??"

"Det är de, som ser strålglansen i Ikonen, som är de
som låtit sig uppfyllas av Anden"

Ja , vad är det egentligen för slags ande man blir
uppfylld av om man ser strålglansen i Ikonen ?

Jag skulle nog passa mig , väldigt väldigt noga för att
komma i närheten av en som hävdar att han/hon
blivit uppfylld av anden av att se strålglansen i en Ikon---

Återigen , vad är det egentligen för slags ande man blir
uppfylld av om man ser strålglansen i Ikonen ?

2 Kor 11

3. Men jag fruktar att såsom ormen i sin illfundighet bedrog Eva,
så skola till äventyrs också edra sinnen fördärvas och dragas
ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus.
4. Om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den vi hava
predikat, eller om I undfån ett annat slags ande, än den I förut
haven undfått, eller ett annat slags evangelium, än det I förut
haven mottagit, då fördragen I ju sådant alltför väl.

Håller med dig Harry

"Suck, var är de kristna ledarna som inte reagerar!!??"

Nog måste det väl ändå finnas någon som ännu är
åtminstone lite "nykter" ännu ? eller ?
Är Pingtsrörelsen nu så pass förödd att sånt
här får passera utan dess mera reaktion ?

Vad skulle Levi Pethrus ha sagt ?
Jag kastar ut frågan på nytt
Vad skulle Levi Pethrus ha sagt ?

I 1 Kor 1 skriver Paulus så här

17. Ty Kristus har icke sänt mig till att döpa, utan till att
förkunna evangelium, och detta icke med en visdom som består i
ord, för att Kristi kors icke skall berövas sin kraft.
18. Ty talet om korset är visserligen en dårskap för dem som gå
förlorade, men för oss som bliva frälsta är det en Guds kraft.
19. Det är ju skrivet:
»Jag skall göra de visas vishet om intet,
och de förståndigas förstånd skall jag slå ned.»

20. Ja, var äro de visa? Var äro de skriftlärda? Var äro denna
tidsålders klyftiga män? Har icke Gud gjort denna världens
visdom till dårskap?
21.Jo, eftersom världen icke genom sin visdom lärde känna Gud i
hans visdom, behagade det Gud att genom den dårskap han lät
predikas frälsa dem som tro.
22.Ty judarna begära tecken, och grekerna åstunda visdom,
23.vi åter predika en korsfäst Kristus, en som för judarna är en
stötesten och för hedningarna en dårskap,
24.men som för de kallade, vare sig judar eller greker, är en
Kristus som är Guds kraft och Guds visdom.
25.Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är
starkare än människor.

I vers Romarbrevet 16 - 17 talar Paulus
först om evangeliet

16. Ty jag blyges icke för evangelium; ty det är en Guds kraft till
frälsning för var och en som tror, först och främst för juden,
så ock för greken.
17. Rättfärdighet från Gud uppenbaras nämligen däri, av tro till
tro; så är ock skrivet: »Den rättfärdige skall leva av tro.»

Sedan går han tillrätta med denna dårskap
som bilddyrkan är !!!
Han kallar dem faktiskt för dårar när de
börjar med att använda sig av beläten----

21. Ty fastän de hade lärt känna Gud, prisade och tackade de honom
dock icke såsom Gud, utan förföllo till fåfängliga tankar; och
så blevo deras oförståndiga hjärtan förmörkade.
22. När de berömde sig av att vara visa, blevo de dårar
23. och bytte bort den oförgänglige Gudens härlighet mot beläten,
som voro avbilder av förgängliga människor, ja ock av fåglar
och fyrfotadjur och krälande djur.

Rom 1

16. Ty jag blyges icke för evangelium; ty det är en Guds kraft till
frälsning för var och en som tror, först och främst för juden,
så ock för greken.
17. Rättfärdighet från Gud uppenbaras nämligen däri, av tro till
tro; så är ock skrivet: »Den rättfärdige skall leva av tro.»

18. Ty Guds vrede uppenbarar sig från himmelen över all ogudaktighet
och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet
undertrycka sanningen.
19. Vad man kan känna om Gud är nämligen uppenbart bland dem; Gud
har ju uppenbarat det för dem.
20. Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava
ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna
förstås genom hans verk. Så äro de då utan ursäkt.
21. Ty fastän de hade lärt känna Gud, prisade och tackade de honom
dock icke såsom Gud, utan förföllo till fåfängliga tankar; och
så blevo deras oförståndiga hjärtan förmörkade.
22. När de berömde sig av att vara visa, blevo de dårar
23. och bytte bort den oförgänglige Gudens härlighet mot beläten,
som voro avbilder av förgängliga människor, ja ock av fåglar
och fyrfotadjur och krälande djur.
24. Därför prisgav Gud dem i deras hjärtans begärelser åt orenhet,
så att de med varandra skändade sina kroppar.
25. De hade ju bytt bort Guds sanning mot lögn och tagit sig för att
dyrka och tjäna det skapade framför Skaparen, honom som är
högtlovad i evighet, amen.
26. Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar: deras
kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt;
27. sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med
kvinnan och upptändes i lusta till varandra och bedrevo
styggelse, man med man.
Så fingo de på sig själva uppbära sin
villas tillbörliga lön.
28. Och eftersom de icke hade aktat det något värt att taga vara på
sin kunskap om Gud, gav Gud dem till pris åt ett ovärdigt
sinnelag, till att bedriva otillbörliga ting.
29. Så hava de blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet,
ondska, girighet, elakhet; de äro fulla av avund, mordlust,
trätlystnad, svek, vrångsinthet;
30. de äro örontasslare, förtalare, styggelser för Gud,
våldsverkare, övermodiga, stortaliga, illfundiga, olydiga mot
sina föräldrar,
31. oförståndiga, trolösa, utan kärlek till sina egna, utan
barmhärtighet mot andra.
32. Och fastän de väl veta vad Gud har stadgat såsom rätt, att
nämligen de som handla så förtjäna döden, är det dem icke nog
att själva så göra, de giva ock sitt bifall åt andra som handla
likaså.


SLB

Saxar in en debattartikel i DAGEN kring ämnet:

"Ikonfrågan rymmer mer än ikoner

Är vi som frikyrka beredda att göra en vändning i vår kunskapssyn och historiesyn? Det får konsekvenser för hur vi ska göra när vi firar gudstjänst, synen på nattvarden, synen på ledarskap i allmänhet och på kvinnliga ledare i synnerhet, synen på församlingen.

Ett samtal om ikoner har väckts efter Peter Halldorfs artikel i Dagen den 2 november under rubriken ”Den som kysser ikonen kysser Kristus”. Halldorf gör en genomgång av en av kyrkohistoriens allra mest brinnande frågor.

Han menar att de som kämpade för att man skulle få göra ikoner hade rätt i denna strid. Låt mig här ställa några frågor för att försöka skapa grund för ett gott samtal.

Inom den protestantiska delen av kyrkan har man historiskt tagit ställning mot ikoner. Denna slutsats har man dragit utifrån en förståelse av Bibelns undervisning i ämnet. Halldorf gör sin bedömning främst utifrån vad en del av kyrkan i historien har kommit fram till.

Halldorf nämner också bibelsammanhang som stöd för sin syn, främst i Gamla testamentet. Men just här framkommer en restriktiv syn på bilder, det som kallas ett bildförbud.

Undervisningen står med i alla de mest grundläggande lagsammanhangen i Moseböckerna, som till exempel de tio budorden. Dessutom ges det inom dessa samlingar en mycket framträdande plats rent retoriskt. Ovanpå detta kommer just bildförbudet i profetböckerna att inta en mycket central del i deras budskap.

Inget kan väcka en sådan vrede hos profeten som bildmakarna. Det är inte konst i sig de reagerar mot, utan gudabilder. Gud är den ende Guden och inte möjlig att fånga i en bild. Att försöka är att förminska Gud. Att försöka är att häda.

Den stora frågan väcks när man kommer till Nya testamentet. Förändras bildförbudet i och med Kristus? Halldorf menar ja. Finns det någon text i NT som antyder att användandet av gudabilder nu är tillåtet?

Är det inte snarare så att eftersom vi tror att Kristus faktisk är Guds son och ”min Herre och min Gud” så visar vi det bland annat genom att inte avbilda honom? Allra minst avbilder som används i bön och tillbedjan. Detta visar att vi känner Gud, eftersom vi då håller hans bud.

Om det finns bilder av Kristus i katakomber som har daterats till tidigt 100-tal, som Peter Halldorf nämner i sitt svar på en insändare i Dagen den 9 november, är detta då normerande för kyrkan?

Hur vet jag att detta var av Gud sanktionerade bilder och att ett tidigare förbud nu skulle kunna vara upphävt?

Jag har varit på Bjärka-Säby på retreat och är glad för möjligheten att komma avsides för bön och tillbedjan, inre arbete och vila som detta ger.

Peter Halldorfs artiklar genom Dagen och Petrus har jag ofta uppskattat. Men några har också gjort mig lite konfunderad. Orsaken är den argumentation som används, som också möter oss i retreatverksamheten i den form den fått på Bjärka-Säby.

Kyrkohistorien ges en annan dignitet än vi är vana vid, särskilt tiden före delningen på 1000-talet. Detta synliggörs i gudstjänstlivet där man på Bjärka-Säby ibland kan höra följande sägas:

”Första läsningen hämtar vi från Matteus 28:18-20…” och senare: ”Andra läsningen hämtar vi från Johannes av korset som skriver…”

Är detta ett sätt att synliggöra att man inte håller med om reformationens ledord om ”Skriften allena” utan snarare jämställer Skrift med Tradition?

I så fall har man då antagit en katolsk eller ortodox syn på teologins grund? Detta är mycket viktiga frågor för frikyrkan att diskutera. Det får konsekvenser för hur vi ska göra när vi firar gudstjänst, synen på nattvarden, synen på ledarskap i allmänhet och på kvinnliga ledare i synnerhet, synen på församlingen, och icke minst:

synen på inkarnationen och hur vi får en relation med Gud.

Om vi ska gå på Peter Halldorfs linje, måste vi tänka om oerhört radikalt. Det skulle troligtvis vara mycket bra för ekumeniken. Men är vi som frikyrka beredda att göra en sådan vändning i vår kunskapssyn och historiesyn?

ØYVIND THOLVSEN pastor i Evangeliska Frikyrkan"
---
HaFo - kommentar:

Bra att det i vart fall finns ngn pastor som reagerar. Svaret på hans slutliga fråga:

"Men är vi som frikyrka beredda att göra en sådan vändning i vår kunskapssyn och historiesyn?"

Borde från allt ledarskap bli ett rungade nej, till att bejaka magi och ockultism inom kristenheten. Vilket detta är frågon om.

Oavsett hur Halldorf än vill vrida orden, för att legalisera denna utövning av bön inför Ikoner, som att de skulle stå i ett speciellt förhållande och relation med Kristus och går Andens tjänst att förklara Kristus.

HaFo

Saxar in en artikel ur DAGEN, som stämmer in på ämnet här.

"Två mirakler blev cypriotisk stornyhet

Två mirakel är förstasidesstoff på Cypern. Miraklerna uppges ha skett i en kyrka i Nicosia sedan ett relikskrin med skallen av helgonet Johannes Chrysostomos förts dit från klostret Mount Athos i Grekland.

NICOSIA. I det första miraklet blev en kvinna, som brutit benet veckan innan, botad när hon kysste skrinet. Hon kände hur värken försvann och kunde ta bort gipset och själv köra därifrån. Hennes son hade kört henne dit.

Det andra miraklet gällde en ung pojke på 16 år. Han hade varit förlamad i ena sidan efter en olycka och fått sjukgymnastik utan resultat. När han kysste skrinet började han kunna röra handen. Därefter släppte förlamningen i resten av kroppen.

Både tidningar och TV ägnade stort utrymme åt miraklen och intervjuade både pojken och kvinnan och folk i deras omgivning som kunde garantera att det var sant.

TV visade hur pojken kom glatt gående ut ur sin skola bärande på sina böcker som om han alltid varit frisk. Den grekiskortodoxa kyrkan på Cypern har en stark ställning.

Mer än 70 procent av cyprioterna är religiösa. De flesta av dem tror helt och fullt på mirakel. När helgonskrin eller berömda ikoner förs till Cypern köar folk i timmar för att få kyssa det heliga föremålet.

Johannes Chrysostomos, vilket betyder guldmun, var ett av de första och mest berömda helgonen. Han levde 349 till 407 och var ärkebiskop i Konstantinopel. Hans kvarlevor plundrades av korsfararna och fördes till Rom.

Men påven Johannes Paulus II lämnade tillbaka dem till den grekiskortodoxa kyrkan 2004. Skrinet förs tillbaka till Mount Athos från Cypern i nästa vecka efter att ha visats i flera kyrkor på ön."
---
HaFo:komentar:

"Fienden ska förvilla jämväl de utvalda genom tecken och under"

Det är här vad vi har att göra med. Magi och ocultism, "trolldomssynd", som här leder vilse. Likaväl som "när man kysser ikonen så kysser man Kristus" och försvarstal för det leder vilse.

HaFo

Klistrar in en insändare från DAGEN.
---

"Synen på traditionen avgör

Jag är glad över att Öyvind Tholvsen i Dagen 14 november lyfter fram grundfrågan angående det kristna bruket av ikoner.

Jag tillhör den kommunitet som firar gudstjänsterna på Nya Slottet Bjärka-Säby.

Tholvsen menar att vi i gudstjänsterna på Bjärka-Säby likställer texter från skriften med texter från traditionen. Det stämmer inte.

Vi följer den praxis som finns i Luthers alla kyrkor genom att efter skriftläsning säga 'Så lyder Herrens ord - Gud vi tackar Dig', något som vi inte gör efter exempelvis en läsning från Augustinus.

Därmed görs en tydlig distinktion mellan skrift och tradition.

Att läsa andra texter i gudstjänsten är inte heller främmande för luthersk tradition då man läst ur en postilla strax efter skriftläsningen då ingen predikant funnits att tillgå.

I vårt gudstjänstrum har vi ikoner. Några kysser dem, andra inte. Jag hör till dem som inte gör det.

Skillnaden mellan oss består inte i att den första gruppen följer traditionen och den senare skriften. Skillnaden är däremot att vi följer olika traditioner.

Tholvsen avslöjar sin traditionstillhörighet genom att mena att Martin Luthers ord 'skriften allena' är normerande för kyrkan. Därmed noterar jag att även Tholvsen ger traditionen en stor dignitet i frågan om ikoner.

Han skriver i sitt debattinlägg: 'Inom den protestantiska delen av kyrkan har man historiskt sätt tagit ställning mot ikoner.'

Han menar att vi på Bjärka-Säby inte bör bruka ikoner eftersom den protestantiska traditionen inte tillåter det. Därmed är grundfrågan inte vilken relation skriften har till traditionen utan hur de olika traditionerna förhåller sig till varandra.

En relevant fråga för oss att ställa på Nya Slottet Bjärka-Säby eftersom platsen är en ekumenisk miljö där olika traditioner möts.

Jag är glad om den frågan kunde lyftas fram. För det är som Tholvsen mycket riktigt påpekar synen på traditionen påverkar hur vi ser på nattvarden, ledarskap och församlingens liv överhuvudtaget.

Vi måste på allvar fundera över hur vi förvaltar vårt egna frikyrkliga arv men också andras arv.

Om jag skulle se någon av mina vänner kyssa de ikoner vi har på väggarna skulle jag inte klandra dem för jag vet att de då skulle gör det av kärlek till Jesus.

Om det i slutändan skulle visa sig att bruket av ikoner är en hädelse så vet jag att den synden är dem förlåten eftersom skriften säger 'kärleken gör att många synder blir förlåtna'. För deras kärlek beundrar jag dem.

I väntan på svar och hjälp i frågan om bruket av ikoner kysser jag, liksom mina syskon i kommuniteten, den bibel som vi läser ur fyra gånger per dag i sammantaget åttio minuter i våra gudstjänster. Eftersom vi håller skriften högt, liksom även Öyvind Tholvsen gör.

ELEONORE GUSTAFSSON BJÄRKA-SÄBY"
---

HaFo Kommentar:

Eleonore menar, att "Öyvind Tholvsen i Dagen 14 november lyfter fram grundfrågan angående det kristna bruket av ikoner."

Men att hon inte alls, uppmärksammat den
"grundfråga", som Öyvind pekade på "bildförbudet" i Skriften, framgårt när hon skriver:

"Han menar att vi på Bjärka-Säby inte bör bruka ikoner eftersom den protestantiska traditionen inte tillåter det. Därmed är grundfrågan inte vilken relation skriften har till traditionen utan hur de olika traditionerna förhåller sig till varandra."

Eleonore verkar överhuvudtaget inte ha förstått allvaret bakom bruket acv Ikoner, när man likt Halldorfs förklaring till att "den som kysser ikonen kysser Kristus".

Där han menar att det finns en relation mellan avbilden och Kristus själv.

Detta är inget mindre än magi och ockultism. Och det är därför, som man inte ska under en sådan förespegling kyssa ikonen och be inför dess bild, som om man då skulle komma Jesus närmare om man vördar avbilden.

Strunt i alla traditioner härvidlag från olika håll. Inse bara helt enkelt och naturligt att börjar man tro och mena att en ikon, har en relation med Kristus, som gör att man inför dess bild kommer Kristus närmare och att en ikon "står i Andens tjänst".

Då har man hamnat på det magiska och ockulta området, som också är orsaken till Skriftens "bildförbud", så att man inte ska hamna i liknande ockultism, som här ges uttryck för.

Eleonore:

"Om jag skulle se någon av mina vänner kyssa de ikoner vi har på väggarna skulle jag inte klandra dem för jag vet att de då skulle göra det av kärlek till Jesus."

HaFo:

Att kyssa en ikon och utöva ockultism, är alltså något som människor gör av kärlek till Jesus, enligt Eleonore.

Medan Skriften säger, att "älskar ni mig, så håller ni mitt ord". Och Guds Ord är att vi inte ska göra oss avbilder, som dessutom här säges ha i sig själv en relation med Kristus och stå i Andens tjänst. Man kommer därmed även på kolltionskurs med Skriftens Ord om att inte befatta sig med trolldomssynd.

Sen kan man då sen undra lite över, när denna närbesläktade "magiska uppfattning" överförs till att "kyssa Bibeln":

"I väntan på svar och hjälp i frågan om bruket av ikoner kysser jag, liksom mina syskon i kommuniteten, den bibel som vi läser ur fyra gånger per dag i sammantaget åttio minuter i våra gudstjänster. Eftersom vi håller skriften högt, liksom även Öyvind Tholvsen gör."

HaFo:

Visst ska vi hålla fast vid det Skriftens Ord, som är Guds ord till mänskligheten.

Men det är inte bokstäverna och Bibelns sidor och pärmar i sig som är heliga, så att det skulle fylla en funktion att kyssa Bibeln.

Det bara snarare, när den här magiska, ockulta synen och utövandet, som blivit så vanligt, inte bara i katolicismen, utan även olika Lutheranska sammanslutningar, där orden i sig själv på papper är Kristi person.

Det är den person, Kristi person, som Skriften pekar på och när vi får Andens ljus över ordet in i våra hjärtan, våra sinnen och vårt förstånd, blir till ett levande ord, alltså Kristus själv som levande person, som vi ska ha en kärleksrelation med.

Det är inte orden i sig på papper, som är levande och heliga i sig själv som ord på papper.

De blir levande och heliga först i ett människohjärta, när Andens ljus lyser in i hjärtat över ordens betydelse, och människan börjar se vem Han utifrån Skriften ÄR och vilken betydelse offret av Kristi persons kropp och blod på korset har.

Det är Han själv som i sin uppståndne levande person är helig och som vi med våra hjärtan umgås med. Och detta ska inte förvanskas och hopblandas med magiskt ockult trams!

HaFo

Klistar in DAGENS ledare av dess chefsredaktör Elisabeth Sandlund.
---
"På väg mot flerspråkighet i samtalet med Gud

"Kanske finns det också en djupare tanke med att vara öppen för att det som vid första anblicken känns främmande i själva verket kan tillföra nya dimensioner och fördjupa relationen till Gud."

En artikel om ikoner av Peter Halldorf på Dagens kultursida för några veckor sedan blev startskottet för en livlig diskussion. Att det skulle bli debatt var inte oväntat. Och det är glädjande att många av inläggen vidgar frågeställningen till att handla om behovet av och riskerna med inlån av andras traditioner.

Sista ordet är inte sagt. Debattredaktörens e-postlåda är välfylld. Och externa skribenters synpunkter kommer att kompletteras med redaktionens egna artiklar, som i sin tur kommer att ge upphov till nya inlägg. Det är precis som det ska vara i en fråga där det inte finns något facit som ger besked i svart-vitt.

Min egen utgångspunkt är måhända naiv. Hur skulle den kunna vara annorlunda med tanke på att jag har en relativt kort tid i kyrkan och saknar all formell teologisk utbildning?

I den andra vågskålen ligger att jag under mina drygt åtta år som kristen redan från början vistats i miljöer där traditioner brutits mot varandra. Rumpnissarnas fråga i Ronja Rövardotter: ”Voffor gör di på detta viset?” har jag haft anledning att ställa mig många gånger. Och ofta har svaret varit spännande och lett till en avslappnad attityd.

Så var det inte från början. Bara någon timme efter att jag i augusti 1999 tagit emot Jesus Kristus som Frälsare och Herre i S:ta Clara kyrka hamnade jag på ett bönemöte inför höstupptakten i samma kyrka. Gruppen var inte så stor.

Några satt, några stod, ett par stycken spelade gitarr, alla sjöng och inte så få hade händerna i vädret. Jag blev både fascinerad och förskräckt: ”I Svenska kyrkan? Var har jag hamnat? Så kommer jag aldrig att göra!”.

Den typen av Bragelöften ska man akta sig för att utfärda. De brukar inte gå att hålla särskilt länge. Att vara kristen är ju bland annat att ständigt bli överraskad, av Gud och också av sig själv.

Kanske finns det också en djupare tanke med att vara öppen för att det som vid första anblicken känns främmande i själva verket kan tillföra nya dimensioner och fördjupa relationen till Gud.

Den amerikanske pastorn och författaren Gordon MacDonald identifierar i sin bok ”Forma din tro för verkligheten” sex olika läggningar eller ”språk” hos dem som vill vara ”kristusefterföljare”.

Esteten trivs med högtidlighet och liturgi, empirikern letar sig till karismatiska sammanhang, aktivisten vill arbeta med diakonala projekt eller evangelisation, den kontemplativt lagde söker stillhet och tystnad, forskarnaturen vill ha textutläggning och analys och relationisten finner sig bäst till rätta i samtal i mindre grupper.

Den ende som till fulländning kunde tala med sin Far i himlen på alla dessa sex språk var naturligtvis Jesus själv. Och vill vi efterlikna honom, resonerar MacDonald, behöver vi träna oss på att inte hålla fast vid den eller de former som är hemtama utan våga närma oss också de språk som vi aldrig tror att vi skulle kunna lära oss uppskatta, än mindre tala.

Det är ett sätt att se på skilda traditioner inom kristenheten. Det förminskar inte värdet av det som ger den egna rörelsen sin särprägel men det hjälper till att vidga blickfältet och att öka förståelsen för andra kristna sammanhang.

Och möjligen avdramatiserar det också inte bara inlån av äldre traditioner utan också förnyelse av uttryckssätten.

Diskussionen om ikonerna och deras roll är intressant och behöver få fortsätta ett bra tag till, inte bara i Dagens spalter.

I bästa fall kan den leda till nya insikter som innebär att nya broar byggs. Det vore sorgligt om den fick motsatt effekt, att klyftorna fördjupades och broar revs.

För trots allt finns det sådant som är viktigare att fokusera på för svensk kristenhet: Hur släcker vi törsten hos dem som står utanför kyrkorna? Eller för att vara mer konkret: Hur tar vi till vara den chans som den instundande advents- och juletiden ger att nå ut med det centrala kristna budskapet?

Elisabeth Sandlund"
---
HaFo - kommentar:

Elisabeth tycks här mena att stå inför ikoner och bedja, därför att ikonen har en relatin med Gud, där ikonen står i Andens tjänst till att levandegöra Kristus, skulle vara en "väg mot flerspråkighet i samtalet med Gud" och "kan tillföra nya dimensioner och fördjupa relationen till Gud."

Det är ju inte frågan om man ska "vara öppen för att det som vid första anblicken känns främmande", eller inte.

Med dessa ord så gör ju Elisabeth klart, att en människa som ifrågasätter, vad det egentligen handlar om, en ikondyrkan, som en slags medlare mellan Kristus och den troende bedjaren, inte är "öppen".


"Kanske finns det också en djupare tanke med att vara öppen för att det som vid första anblicken känns främmande i själva verket kan tillföra nya dimensioner och fördjupa relationen till Gud."

Elisabeth:

"Och det är glädjande att många av inläggen vidgar frågeställningen till att handla om behovet av och riskerna med inlån av andras traditioner."

HaFo:

Detta handlar om mycket mer än, "att handla om behovet av och riskerna med inlån av andras traditioner."

Det handlar om ifall vi ska dra in magi och ockultism i vår Gudstjänstutövning!!!

Elisabeth gör så en utläggning om olika former och beteenden i Gudstjänsten och undrar om inte denna fråga om ikoner blir i vägen för enagelisation och attt sprida evangeliet.

Det är ju inte bara "olika former", som detta handlar om med ikoner.

Det handlar om vi i vår Gudstjänstutövning ska begagna oss av magi och ockultism.

Det är knappast "evangelisation" och "spridande av evangeliet", att bejaka katolicismens syn på ikoner.

Det är trvärtom att bejaka och släppa in villfarelsens andemakter i sin verksamhet och Gudstjänstutövning.

Är det vad DAGENS chef - redaktör villuppmuntra?

HaFo

Bibeln handlar om TVÅ VÄGAR - BARA två - vandringsvägar:

...1) den ena vägen beskriver en VANDRING I Anden (dvs. i den Helige Ande, i Israels Heliges egen Ande i enlighet med Ordet genom att den troende HÅLLER FÖRBUNDET)

...2) och den andra vägen beskriver en VANDRING "I KÖTTET" (dvs. den gamla skapelsens väg - de gamle Adams upproriska "dräkt" - OLYDNADENS VÄG).
......

Således infinner sig den avgörande frågan:

VAR STÅR DET SKRIVET, att man skall "kyssa en avbild (ikon)"????

Som jag har fattat Herrens Ord, så får vi absolut inte göra oss NÅGRA avbilder!

Ännu mindre..."kyssa dem"...

Om en människa - och då menar jag inte någon troende alls - tittar på vad religiöst folk håller på med, så kan vederbörande få en uppfattning, att han har att göra med ett förvirrat sällskap (som en bekant uttryckte det) - av "fromma" dårar...

Tiden är inne - enligt Herren - att varje troende BETALAR ETT PRIS genom att TROGET HÅLLA HANS BUD, HANS FÖRBUND!

Uppb.2:1 "Skriv till Efesus' församlings ängel:
"Så säger han som håller de sju stjärnorna i sin högra hand, han som går omkring bland de sju gyllene ljusstakarna:

2:2 Jag känner dina gärningar och ditt arbete och din ståndaktighet, och jag vet att du icke kan lida onda människor; du har prövat dem som säga sig vara apostlar, men icke äro det, och har funnit dem vara lögnare.

2:3 Och du är ståndaktig och har burit mycket för mitt namns skull och har icke förtröttats.

2:4 Men jag har det emot dig, att du har övergivit din första kärlek.

2:5 Betänk då varifrån du har fallit, och bättra dig, och gör åter sådana gärningar som du gjorde under din första tid. Varom icke, så skall jag komma över dig och skall flytta din ljusstake från dess plats, såframt du icke gör bättring.

2:6 Men den berömmelsen har du, att du hatar nikolaiternas gärningar, som också jag hatar.
-
2:7 Den som har öra, han höre vad Anden säger till församlingarna. Den som vinner seger, åt honom skall jag giva att äta av livets träd, som står i Guds (= JHWH:s) paradis."
....
....

Herren SER vad vi håller på med! Han VET!

Vi har fått ett val - om vi inte lyssnar till Herrens Ord utan låter oss förledas av LÖGNARE, så hamnar vi i full förvirring.

Den onde kommer att skratta åt alla de troende, som inte begriper bättre och håller sig till Ordets KLARA undervisning!
Och i denna undervisning står det ingenting om att "kyssa ikoner" eller andra avgudabilder...
>>>

5Mos.18:9 "När du kommer in i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig, skall du icke lära dig att göra efter hedningarnas styggelser.

18:10 Hos dig må icke finnas någon som låter sin son eller dotter gå genom eld, eller som befattar sig med trolldom eller teckentydning eller svartkonst eller häxeri,

18:11 ingen som förehar besvärjelsekonster, ingen som frågar andar, eller som är en spåman, eller som söker råd hos de döda.

18:12 Ty en styggelse för Herren är var och en som gör sådant, och för sådana styggelsers skull fördriver HERREN, din Gud, dem för dig.

18:13 Du skall vara ostrafflig inför HERREN, din Gud.

18:14 Hedningarna som du nu fördriver lyssna väl till sådana som öva teckentydning och trolldom, men dig har HERREN, din Gud, icke tillstatt sådant.

18:15 En profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är mig lik, skall HERREN, din Gud, låta uppstå åt dig; honom skolen I lyssna till.

18:16 Det skall bliva alldeles såsom du begärde av HERREN, din Gud, vid Horeb, den dag då I voren där församlade och du sade: "Låt mig icke vidare höra HERRENS, min Guds, röst, och låt mig slippa att längre se denna stora eld, på det att jag icke må dö."
.....
.....

"Låt ingen bedra oss!"...med hednastyggelser!
....

Vandra i Anden, eller i köttet, om de två alternativen skriver Elisabeth, och det är en kärnfråga.

Den som är fylld av Anden har inget behov av ritualer, därför att Anden i henne inte har det;
och hon gör endast vad Anden säger -och gör,
som JESUS gjorde och lärde.

Hennes Gudsdyrkan antar inga yttre former; den uppfyller henne! Den mättar henne! Gud bor i hennes innersta och flödar som en ström - levande vatten, som JESUS kallar den - inom henne -och ut från henne.

Det är lika stor skillnad som mellan natt och dag; att vara lärare i hur Andens liv fungerar, och att vara uppfylld av Anden. Det är lika stor skillnad mellan de två verkligheterna, som skillnaden mellan att undervisa om profeter och att vara en. Eller att undervisa om olika helbrägdagörelsens gåvor, och vara utrustad med dem, eller någon av dem.

Teorier kan man alltid läsa sig till, men först när teorierna också blir verklighet kan någonting ske. Och Gud är ingen teoretiker, utan alltigenom praktisk! En konstruktör visserligen,
men med syftet att bygga!

En Ordets görare m.a.o.

Det torde vara få män som kysser fruns porträtt när de är tillsammans. Och JESUS bor i, jag uppfyller, den som tror på Honom.

Där finns inga avstånd, skilda rum, m.a.o.

Köttslig religiositet behöver ritualer,
som ger ett yttre sken,
medan Andens kristendom behöver
Anden och Ordet.

Peter Halldorf har skrivit ett långt inlägg i Dagen, som försvar för sina teser, att Guds rike måste hämtas, eller kompletteras, hos "ökenfäderna" och alltså inte direkt - eller får sitt hela svar - i Guds Ord/Bibeln = apostlarnas och profeternas gundvalar, med KRISTUS JESUS Själv som "hörnsten";

som under Andens ljus är en Guds uppenbarelsebok om Gud, Hans frälsningsplan i JESUS KRISTUS och om Hans fullkomliga vilja, i alla övriga avseenden.

--

Har en "känsla" av, att ju mer Peter Halldorfs bygge i ifrågasätts, ju oftare måste han ut och på olika sätt försöka stödja upp sitt korthusbygge. Hans senaste inlägg i Dagen, är ett sådant exempel.

Faktum är, att om man börjar peta på hans byggnad, faller den ihop; då den är ett människoverk alltigenom.

Och därför också måste stödjas och stadfästas av sin byggherre; om denne nämligen vill ha sin byggnad - sitt villoverk - kvar.

Det kan ju också komma en Guds storm över den, och då får ju byggaren vara glad om han överlever. Ett dåligt bygge kan ju falla över byggaren själv; och krossa denne.

Men så illa skall vi inte tro
att det behöver bli.

Det är inte ikoner, dödas benrester, relikskrin, mariaböner och rökelser, eller upptäckter av döda, utombibliska s.k. kyrkofäder, som den flämtande lågan inom Pingst behöver,

utan ett dop - eller en förnyelse - i den Helige Ande -och Eld.

I en insändare i DAGEN den 15/1 går Barbro Hegardt till försvar för ikoner.

Hon skriver avslutningsvis:

"Vilka är vi att döma ut denna möjlighet för oss människor att nå kontakt med Gud - och för Gud att nå oss? För miljoner människor är ikonen en älskad Gudsnärvaro."
---

HaFo - kommentar:

Kan det klarare uttryckas vilken ockultism som ligger i ikondyrkan!?

Ikonen i sig själv ger en Gudsnärvaro och möjlighet för Gud och människor att få kontakt med varandra.

Det är inget annat än klart ett uttryck för ockultism, i klass med att tillbe stenar och kristaller inom New Age.

Hur är det möjligt att uttrycka sig om ikoner på detta sätt utan att själv inse vad det egentligen är vad man säger.

Uppmaning: vänd Er direkt till den uppståndne levande Frälsaren, utan några som helst mellanhänder. Vänd Er till Jesus, som är närvarande i sitt namn, Jesu namn i den Heliga Andes gestalt och närvaro.

Anden direkt, utifrån en helhet av Ordet, utan mellanhänder som ikoner etc. - är den som ska måla Kristus för våra hjärtan och sinnen och inte av människor målade bilder på Jesus eller Maria.

HaFo

Jag håller med er.

Kyrkofäderna var fostrade av nyplatoniker - Origenes lärofader var Plotinos, som utvecklade vidare Platons filosofi.

De andra kyrkofäderna blandade in gnostiska läror med Bibelns undervisning och då är det uppenbart, att budskapet är "förgiftat".

1Mos.26:15
"Och alla de brunnar som hans faders tjänare hade grävt i hans fader Abrahams tid, dem hade filistéerna kastat igen och fyllt med grus."
....

Jer.2:13
"Ty mitt folk har begått en dubbel synd: mig har de övergivit, en källa med friskt vatten, och de har gjort sig brunnar, usla brunnar, som icke håller vatten."
.......

I samma ögonblick som en människa beder i något annat namn, än Jesu Namn, har den människan avfallit från den bibliska tron: från kristendomen och därmed från Gud själv.

I Bibeln står det, att i inget annat namn - än Jesu Namn - finns frälsning och att inget annat namn är givet till oss människor, i vilket vi kan komma inför Fadern, det vill säga inför Gud.

Att blanda in andra namn i våra böner (som t.ex. Maria, döda påvar och andra s.k. helgon) är att komma på ett villospår, ett spår som inte leder till Fadern, utan till okulta makter.

Det katolicismen indirekt säger, är att det inte räcker att komma i Jesu Namn, det måste till någonting mer, något som liksom plussar på inför Fadern och ökar vår möjligheter att få bönesvar.

När det sedan gäller så kallade heliga ting, som ikoner, relikskrin och andra döda föremål, är problemen med dem inte att de finns, utan att de kallas heliga, då ingen är helig utom Gud.

Guds rike gränser går där gränsen mellan lydnad och olydnad går. Gudsriket hålls samman genom lydnad och slutar där lydnaden för Guds Ord upphör.

Det som ligger utanför är fientligt territorium. Det är sanningen som håller lögnen på avstånd, som ljuset alltid håller mörkret utanför sin ljuskrets. Ljuset i det här fallet är Guds Ord.

Det har varit ett stort uppslaget reportage i Dagen om Peter Halldorf och hans läror, och gudstjänstutövning.

Som en god katolik slingar sig också Peter vad gäller betydelsen av alla ikoner, reliker och annat liknande.

Men en sak är fullständigt klar, att om allt detta bråte och narrspel inte hade - för Peter - en andlig betydelse, namn av andlighet, skulle han aldrig syssla med dessa övningar: ge tid och pengar och kraft åt sådant som saknade all betydelse för förhållandet till Gud.

Han är en villolärare av verkligt genomäkta slag; som börjat - nu i NT-tid - plocka fram sådant som, till vissa delar, var aktuellt i GT-tid.

Skuggbilder med andra ord.

Det märkliga är, att t.o.m. pingströrelsen ledare låter sig förledas av detta uppenbara narrspel: här är det verkligen frågan om "kejsarens nya kläder", problemet är bara nu, att det verkar inte finnas något "barn" med tillräckligt rena och klara barnaögon bland ledarna, som kan hjälpa Peter att avslöja falsariet: öppna hans ögon.

Och säga åt honom att ta av sig narrkåpan, fängesledräkten, och "komma ut" som vanlig människa igen; en vanlig enkel människa i Jesu Kristi efterföljd, och ingenting annat.

JESUS är vägen till Gud och ingen -och ingenting annat. Peter kan slänga ikonerna och rökelsekaren och den fotsida dräkten där de hör hemma: på avskrädeshögen tillsmmans med de sopor som Paulus en gång gjorde sig av med just där:

sedan han mött JESUS och blivit fylld med Den helige Ande och fått ljus över Guds Ord, då behövde han inget mer och det behöver inte vi och inte Peter Halldorf heller.

Kan ingen hjälpa honom, att putta ikull det religiösa korthusen han byggt upp omkring sig?

Galaterna hade börjat med yttre övningar, fallit ur nåden, för att behaga Gud. Och det är ju att indirekt säga att Jesu offerdöd på korset inte räcker. Det måste till någonting mer: katolicismens många tillägg till Bibeln, Guds Ord, t.ex.

I galaternas fall handlade det om GT-tidens omskärelsecermoni, Paulus föreslog då, att de som bland dem spred den förvirrande läran skulle - när de ändå hade kniven framme - skära av sig "alltihop", i stället för att vilseleda andra!

Peter Halldorf kunde stänga in sig där på Bjärka Säby och där utöva sin mystisism, om den nu är så viktig för honom, utan att vilseleda andra. Det räcker ju och bli över, att en enda gått vilse.

För det har han.

Grundläggande fakta, hämtade från Bibeln, Guds Ord, från "det som står skrivet":

1. Gud och Människan levde tillsammans i Edens lustgård.

2. Ormen trädde in på arenan, och fick Människan att lämna lydnaden för Gud, vad Gud hade sagt, för att i stället lyssna på honom. Och livsförbindelsen med Gud bröts för Människan.

3. Gud lovade Ormen att dennes makt och inflytande över Människan skulle brytas genom att en Människoson, kvinnans säd, skulle söndertrampa hans huvud: det vill säga ledarskap.

4. Hela GT vittnar om denne kommande Frälsare, ur Davids ätt. Och den Gudstjänstordning som Gud genom Mose föranstaltade om, pekade framåt mot den kommande, slutgiltiga lösningen på Människans skilsmässa från Gud och vilade helt och hållet på avfällighetsgrunden.

5. JESUS kom och banade "en ny och levande väg" direkt till Fadern, till Gud och Skaparen: upprättade Människans barnaskapsförhållande till Gud. Och en ny grund för Gudsgemenskapen. Denna väg går via Golgata, genom Jesu Kristi blod.

Om Sig Själv vittnade JESUS när Han började Sin tjänst: "Jag är vägen, sanningen och livet, ingen kommer till Fadern utom genom mig".

6. Det Peter Halldorf och hans efterföljare nu gör, är att indirekt hävda - genom sina gärningar förkunna - att det inte räcker att komma inför Fadern blott och bart i Jesu Namn på Blodets grund, det måste till någonting ytterligare: ikoner, rökelsekar, särskilda kläder, cermonier och diverse processioner m.m.

Och det pingstledarna och andra samfundsledare i vårt land gör, är att hjälpa honom att sprida denna villfarelse.

För att inte säga katolicismen som radar upp mängder av andra namn att tillbedja/vörda, som de ju försöker få det till, med den bibelstridiga Maria i spetsen som förebedjerska inför Jesus och med döda påvar och andra döda i släptåg och med relikskrin och andra okulta inslag i läran.

Det Peter Halldorf gjort och gör, är att han skapat något slags kristendomens "heliga kor" i form av förgängliga bilder, förgänglig rökelse och religiösa beteendemönster, som han heligförklarat och det gör att även vettiga, gamla kristna - ledare och andra - står och skrapar med foten, och vördsamnt bugar inför eländet, om än något försiktigt och avvaktande på vissa håll.

Men ingen verkar våga säga ifrån, åtminstone inte offentligt. Varför?! Denna samling religiöst skräp - falsarium - är väl ändå lätt att genomskåda, avslöja.

Vad som skulle behövas är en ordentlig saneringsslakt inom den svenska kristenheten av alla dessa avvarter - sjukdomar - som inte har någonting med Biblisk kristendom att göra.

Och den kunde lämpligen börja på Bjärka Säby, hos Peter Halldorf, varifrån villogiftet fått spridning ut över landet.

Men Sverige är också mitt land, och svenska folket är också mitt folk, och de skall inte ha detta villogift som andlig mat, åtminstone inte till den grad och omfattning som min medverkan kan förhindra det!

Svenska folket - som är mitt folk - är värda att få en ren kristendom; den kristendom som JESUS lämnade efter Sig till Sina lärjungar och som dessa sedan förde vidare dels i sin förkunnelse men också i det nedtecknade ordet, sina efterlämnade skrifter.

De skrifterna och den praktik som där står beskriven duger åt Peter Halldorf och åt oss alla: Det är därtill de är efterlämnade, för att efterföljas och efterlevas genom Den heliga Andes kraft.

Och hur Anden uppenbarar Sig står också skrivet i Guds Ord. Gud har inte lämnat den frågan till något slags allmänhetens gissning: det vill Han att vi skall veta och förstå, bl.a. för att vi inte skall kunna vilseföras av "främmande läror", utan avslöja dem fastmer.

Och det Peter Halldorf och katolicismen i övrigt håller på med, är i allra hösta grad främmande i förhållande till vad Bibeln lär:

Jesu och Hans apostlars och profeters lära. Det är dit, upp på den vägen kristenheten i Sverige skall om den vill bli till vårt lands välsignelse och räddning.

Det sker inte genom en mix av sanning och lögn, av Guds Ord och lögnläror. Guldet behöver onekligen renas innan det blir användbart, i enlighet med Mal. kap 3 och 4.

Det vi bör fråga oss, är om JESUS ställs fram som den centragestalt Han - enligt Bibeln - är i Guds frälsningsverk -och plan och som enda vägen till Gud,
och som alla profeterna bär vittnesbörd om,

genom bön till döda s.k. helgon, med en obiblisk mariagestalt i centrum, ikoner och relikskrin med döda helgonben och en påve på sin tron, klädd i fotsida kläder och med någon sorts treuddad "krona" på sin hjässa?!

Bidrar detta till att JESUS upphöjs!

Och av vilken anledning skulle Han behöva allt detta, för att befästa den position Fadern gett Honom; när Han av Honom är given all makt i himlen och på jorden? Och lovsjungs av alla varelser i den himmelska världen!

Är inte allt detta bråte till för att skymma vår blick på Honom som den enda vägen till Gud, och enda vägen till bönesvar - från Gud - för oss Människor på jorden? Bed i mitt Namn, sa JESUS, och ni skall få vad ni ber om.

Det är ju genom Hans blod vi behagar Gud, och kan komma inför Honom. Hans blod talar oss till godo och ingenting annat: ett felfritt blod från ett felfritt offerlamm, Guds eget offerlamm, som kommit från själva himlen och öppnat dörren till himlen, till Fadershuset.

Det är exempelvis inte våra rökelser som behagar Gud, utan Jesu Kristi Guds Sons blod: vår renhet inför Gud med andra ord: "De övervunno honom (Ormen) i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt eget vittnesbörds ord (om sin tro på JESUS)"

Detta är enda vägen till Gud.

Kristendomens stora hemlighet är att JESUS KRISTUS genom tron bor i de troendes hjärtan, genom Den helige Ande, redan här nere på jorden.

Vi behöver därför inte fara upp i höjden, för att hämta Honom ned, eller ner i djupet för att Hämta Honom upp: Han bor redan i oss som tror på Honom,

och inte heller fara till Bjärka Säby
för att träffa Honom där!

Det står skrivet: "Gud bor i helighet i höjden, men också hos den som har ett ödmjukt och förkrossat hjärta".

Kol. 1:27 "Ty för dem (hedningarna) ville Gud kungöra hur rik på härlighet den är bland hedningarna, denna hemlighet,

vilken är Kristus i er, vårt härlighetshopp"

Det är således inte med hjälp, stöd, eller via ikoner, reliker, rökelser, bön till människor, vare sig levande eller döda, eller iklädda särskilda kläder eller mössor, eller bön till en påhittad, diktad, mariagestalt,

som Guds härlighet flyttar ned hit ned till jorden:
utan det är genom Hans Ande - Den helige Ande - som för alltid bor i de människor som tagit emot JESUS KRISTUS Guds son.

Guds Ande har tagit sin boning i oss som tror, det är den stora händelsen och hemligheten. Gud bor inte på jorden i hus byggda av Människohand, Han bor i de hus Han Själv byggt: nämligen i Människans tälthus.

Och kanalen till Gud går därför inte via Peter Halldorfs "skräpkammare", eller katolicismens, utan direkt till Gud i Jesu Namn!

Den GT prästerliga förlåten har rämnat, en gång för alla och skall inte byggas upp igen med allsköns bråte som inte hör hemma i Nya testamentets lära, om den upprättade relationen mellan Gud och Hans avbild Människan.

Den finns enbart i form av en direktkontakt mellan de två. Det är ju detta som är hela idén med Jesu försoningsverk på Golgata kors; att den genom Ormens förförelse brutna förbindelsen mellan Gud och Människa skulle upprättas igen.

Och lovad vara Herren, det har redan skett: det är fullbordat! Och därför behövs inga tillägg eller s.k. hjälpmedel, som ju egentligen är stjälpmedel, som fördunklar vår andliga syn och fördummar oss som Människor.

Min väg till Gud, eller kanal, går inte via präster, pastorer, församlingsledare, samfundsledare, Pingst ffs-ledare, eller andra människor nu levande eller döda,

eller via påven i Rom, döda eller levande påvar, eller katolicismens obibliska mariagestalt, eller andra s.k. helgon, deras benrester, ikoner eller annat,

inte heller via Peter Halldorff och hans mässor, rökelser, radband eller ikoner, eller den lokal han utövar sina mässor i,

Min väg till Gud går via en direktförbindelse med Honom i Jesu Namn: på grund av min egen barnatro på Honom, JESUS, och ingen och ingenting annat.

Det Namnet har för mig öppnat vägen:direktförbindelse med Gud Själv! Och jag tänker inte låta något bråte, från Peter Halldorf, påvar eller andra, hindra den vägen.


BARNATRO

Barnatro, som de
alltför vuxna

inte känner:

om JESUS,
syndarens vän

som är mer än gods,
familj och vänner

och Vägen hem.

Inlägg 1

Klistrar in välbehövliga synpunkter från 2 insändare från DAGEN idag och ger sen en HaFo – kommentar.
----
Insändare 1

Räcker inte friheten i Kristus längre?

Artiklarna om det som pågår på Bjärka Säby har fått mig att tänka på vad Paulus säger till galaterna. Behöver vi tillägga religiösa riter till vårt liv i Kristus? "Ni dåraktiga galater, vem har förhäxat er, ni som har fått Jesus Kristus framställd för era ögon som korsfäst?

Endast det vill jag veta: tog ni emot Anden genom att hålla lagen eller genom att lyssna i tro? Är ni så dåraktiga? Ni som började i Anden, skall ni nu sluta i köttet? Har ni lidit så mycket förgäves, ja helt förgäves? Han som gör underverk ibland er, gör han det för att ni håller lagen eller för att ni lyssnar i tro liksom Abraham?

Han trodde Gud och det räknades till rättfärdighet. Därför skall ni veta att de som håller sig till tron de är Abrahams barn."
---
Det påminner också om när arierna kom till Indien cirka tusen år före Kristus och hade med sig den vediska religionen - en föregångare till hinduismen. Prästerna utarbetade ett komplicerat rituellt system för deras gudstillbedjan som var för svårt för gemene man att själv utföra.

Folket blev beroende av prästerskapet för sina religiösa riter och genom detta så satte sig brahminerna i den översta klassen i kastsystemet och fick makt över människor. Samma sak med de ortodoxa och katolska kyrkorna. Folket förbjöds att själva läsa gudsordet. Predikningarna skedde på kyrkslaviska och latin. Människorna blev beroende av prästerna.
---
Att lyfta fram kyrkofäderna är i sig inget fel, tvärtom, det är mycket bra att Peter Halldorf har börjat göra dem kända.

Men vi måste komma ihåg att redan apostlarna hade en kamp mot villolärare av olika slag bland annat gnostikerna. Egypten och Babylonien var två stora centra för religionsblandningar.

I den miljön i Egypten befann sig de så kallade ökenfäderna.Författaren Ray Yungen nämner om ökenfäderna i Egypten och citerar i sin bok "A time of departing", Lighthouse Trails Publishing, en person som praktiserar meditation att:

"Sättet att meditera och levnadsreglerna för de tidiga kristna munkarna har starka likheter med deras hinduiska och buddhistiska bröders, flera kungadömen österut ... De meditationstekniker de anammade för att finna sin Gud förutsätter att de antingen lånat dem från öst eller spontant återupptäckt dem."

En annan meditationslärare citeras i boken: "Det var en tid av stort experimenterande med andliga metoder. Många olika slag av discipliner provades, en del för hårda och extrema för människor i dag. Många olika metoder av bön skapades och utforskades av dem."

Beskrivningen av riterna på Bjärka Säby vittnar om att man omgärdar gudstjänstlivet med riter hämtade från olika religiösa traditioner. Att exempelvis kasta in vatten i ett hörn i ett rum är en rit som påminner om österländska religioner där man som ett offer till andarna kastar in vatten eller vin i ett hörn.

Peter Halldorf berättade i ett föredrag på Örebro Missionsskola för en par veckor sedan att han kommit i kontakt med en man vars namn han inte ville avslöja och vid vars fötter han suttit.

Han hade bett att få följa med honom till ökenklostren i Egypten. Och i en klostercell fick han ett andra andedop.

Vad var det som skedde i klostercellen? Vem och vad påverkade honom så att han, en pingstförkunnare förvandlades till en rökelsesvängande mystiker?

Varför ska den svenska kristenheten som länge åtnjutit friheten i Kristus nu plötsligt börja lägga sig till med riter av oklart ursprung? Räcker inte vår frihet i Kristus längre?

Gertrud Storsjö

Forts.

Inlägg 2

Insändare 2

Peter Halldorf förvillar svensk frikyrklighet

Jag har med stort intresse läst artikelserien om Bjärka Säby och Peter Halldorf men jag hade hoppats att vi hade fått veta mer om skiljelinjerna mellan den historiska kyrkan, som Halldorf i många stycken anammat, och väckelserörelserna.

När vi läser artiklarna så är det nästan enbart med människor som har en positiv inställning och känslorna tar ofta över, man talar om Halldorf som en varm och ärlig person, att man älskar honom och så vidare och det kan jag inte på något sätt ifrågasätta.

Men det som nu sker på Bjärka Säby är mer än känslor. Här finns grundläggande teologiska frågor som vi inte kommer ifrån.

Ikoner, korstecken, rökelse, mystik och klosterliv hittar vi inte i apostlarnas undervisning eller i Bibeln. Det finns inte heller i 1800-talets folkväckelse som förändrade hela Sverige och lade grunden till vårt välstånd. Det går inte att förena sakramental teologi och väckelsekristendom.

Men i dag finns det en suddig och nästan otäck gråzon, där alla får plats i svensk frikyrklighet.

Pingströrelsens Sten-Gunnar Hedin säger att vi behöver olika traditioner. Det kan så vara, men måste inte allt vila på Bibeln?

När Konstantin införde kristendomen i romerska riket på 300-talet, avföll man till stor del från den sanna tron som vi fick av apostlarna.

Man införde tillbedjan av statyer, beläten och reliker, askes hämtades från de grekiska filosoferna. Luther bröt med denna avgudadyrkan och en ny era började där tron gick före gärningar.

Så kommuniteten på Bjärka-Säby måste ses i ett större sammanhang. Östanbäcks Kloster som utger sig för att vara protestantiskt leds av katolska munkar och marknadsförs med stöd från Ulf Ekman, Peter Halldorf med flera.

Vems agenda är det som håller på att formas? Förra året ordnade Halldorf en resa med många kristna ledare till ett kloster i Rom och förra veckan uttalade han sig tillsammans med bland annat Ulf Ekman och Anders Aborelius att kallelsen till klostergemenskapen är profetisk och att det är Guds Andes verk att de kommer tillbaka efter 500 år.

Vad vi som väckelserörelse kan se av vår historia så har inte klostret någon plats alls.

Det finns inte heller något bibelställe som styrker att klosterlivet är en andlig nådegåva, visar vägen till friska källor och eller är placerad i kyrkans mitt.

Enhet verkar nu för många vara viktigare än troheten till Guds ord, i stället för teologi. Men enhet med Katolska kyrkan slutar alltid under påven. Alla kyrkor är underkyrkor som på sikt ska underordna hans ämbete som Guds ställföreträdande på jorden.

Den enhet som nu växer fram, där Bjärka Säby och Halldorf är en viktig kugge, bör därför ifrågasättas teologiskt och utan känslor.

Ska vi se en ny väckelserörelse som i grunden förändrar vårt land och folk då behöver vi bryta med influenserna från Rom, med traditionslära, sakrament och klosterliv och förkunna ett evangelium med Guds kraft och liv genom tron allena. Det är vad Sverige behöver.

Stefan Grevle

Forts

Inlägg 3

Som HaFo kommentar sätter jag in en fundering och önskan från ett mail jag fick som jag gav följande svar:

Fundering och önskan:

"Jag önskar att någon skulle skapa något slags åskådligt schema som man på punkt efter punkt skulle ställa sund Kristen tro jämsides med katolsk villfarelse"
---
HaFo:

Ja, det skulle vara väldigt önskvärt. Jag är inte helt klar över alla de villoläror, som ligger inbakade i katolicismen.

Därför har jag fokuserat på främst Mariadogmerna, där vi faktiskt får "en annan Jesus" och Maria egentligen intar frälsarens plats och även på ett sätt Andens plats som "Kyrkans moder" och Guds plats som "Guds moder".

(Påven blir Kristi ställföreträdare på jorden - egentligen Marias ställföreträdare och KK synes även vara ngt av Andens synliga verkan på jorden och den enda helt sanna moderkyrkan = sekt)

Annan allvarlig villfarelse som jag försöker peka på, är att be Maria och helgonen om hjälp i förbön (spiritism med ockulta manifestationer) och "vördnad av reliker och ikoner", där det mynnar ut i magi och ockultism, av att dessa föremål i sig, skulle vara slags ägare och bärare av Gudsgemenskap och förmedla kontakt med Gud.

Sakramentalismen kring dop och nattvard är ju också helt vilset ute. Där ceremonierna i sig själva, är pånyttfödande och förmedlare av Guds liv.

Fokus förs här bort från Kristi person och på den tro på vem Han ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset, som ceremonin pekar på och vill uppliva tron på. Och inte en magisk tro på en ceremoni i sig själv.
---
Värt att peka på är ju också en slags rättfärdiggörelselära, som egentligen verkar stå trosförkunnelsens "vi är gudar - lära" nära (?) och dess "andebyte - naturbyte – lära”.

Detta sista omspänner ju ett så stort fält att det torde vara en hel bok bara det,

Sen finns det för mig en slags "gråzon" av ytterligare saker som jag inte är helt klar över, där dessa saker som jag här nämnt, ligger insprängt då i naturligtvis rätt mycket sanning i ord, men som genom viloandarna, erhållit en ny innebörd av sanning och lögn, som i praktiken blir till en "häxbrygd", som förleder människan.

Så visst finns ett verkligt behov, av att det funnes ngn som Du säger, som kunde enkelt och kort, klart och tydligt, så det blev gripbart, av alla detaljer in i en helhetsbild, "Svart på vitt , sida vid sida , i ett schema en åskådlig analys, olika fält, punkt för punkt", visade på förförelsen i katolicismen.

Hoppas det dyker upp ngn som kunde ta sig an den uppgiften. Jag skulle då vara den förste att sätta in det på min hemsida!!

Men kanske lika angeläget i dagsläget vore, om det kom fram ngn som kunde visa på klart enkelt och kort, vad som i de bägge förförelserna i trosförkunnelsen och katolicismen, som gör att de nu kan mötas (från att ha varit antagonister).

Inte möts de på grund av ”enhetssträvan så att världen kan tro”. Man möts därför att man är behärskad av samma förvillande antikristliga ande, som är på väg att leda kristenheten fram emot det avfall Bibeln tecknar måste ske, för att antikrist ska kunna träda fram.

Sen finns det då ”psykologiska orsaker”, som leder till att människor kan bli till redskap i detta skeende.

Ekman t.ex. Även jag har ibland fått "slängar av" medlidande och förståelse för Ekman och tänkt att det kanske inte är så allvarligt, han kanske är på väg att klarna etc.

Men så framträder ngt igen i vad han säger och förmedlar, där det bara blir så uppenbart att han fullt klart är helt vilset ute och det i kallhamrad kyla, men med en charmfull, karismatisk utstrålning som duperar och manipulerar.

Hans egofixering och tillfredsställelse, av att få exponeras är ju egentligen så barnsligt naiv och påtaglig, så att var människa borde ju se igenom, att här finns andra drivkrafter bakom hans verksamhet, än att egentligen vara så värst intresserad av sanningen.

Detta naturligtvis, om den inte skulle kunna råka vara medel till att fylla hans behov och tillfredsställe av att "få vara världsapostel" och nu framstå som Guds stora sändebud till att ena kristenheten. Han kan bara nå sitt mål om han lindar in lögnen i sanning. Enbart då blir den "säljbar".

Förut sökte han samma mål av uppmärksamhet en annan väg. Han var den ende i vårt land som talade direkt från Gud om hur alla andra var helt fel ute och att Han med sin församling var "Joels arme", som skulle inta den övriga kristenheten, städer och byar och som skulle förvandla hela vårt land.

Men han har nu kört det racet till "världs ände" och når inte den vägen den uppmärksamhet han hela tiden hungrar efter.

Han blir därmed ett villigt redskap i fiendens hand, när han vill skapa sig en större arena att briljera på, till att intas av densamma andemakt,som redan var under härskande genom trosförkunnelsen, till att nu även införlivad med katolicismens förförelse, kunna verka på en större arena.

Det utnyttjar de katolicismens företrädare till ”att spela med”, och så kanske få in ”alla utbrytare” in under ”den sanna moderkyrkan” och in under Påvens styre.

Därmed läggs en oundviklig grund för att avfallet ska tränga sig fram utöver kristenheten i hela världen, när trosförkunnelsen och katolicismen blir ”legaliserad”. De är de stora draghästarna mot ”avfallet”.

Och ”lilleplutten Pingst”, blir här manipulerad och duperad till att försöka ”hänga med i vad Gud gör idag”, ”vara ett så världen kan tro” och tillsammans med alla andra, i ”tolerans, kärlek och förståelse”, ”evangelisera” och ”vinna världen för Kristus”.

Och ser inte att man egentligen, i all sin välmening blir till ett, som rörelse betraktat, redskap till att leda människor vilse, fram mot det avfall Bibeln tecknar, ska ske innan antikrist kan träda fram.

Där om må vi ropa ut, vad som händer mitt framför våra ögon, vare sig människor lyssnar eller inte!

HaFo

Hej

"Maktmänniskan i församlingen"

Angående Ulvar i fårakläder
och deras egentliga drivkraft

På wikipedia hittar jag följande
när jag googlar efter termen psykopat :
Beteende
"Robert D. Hare beskriver psykopater som
"Mänskliga rovdjur som använder charm,
manipulation, provokation och våld för att
kontrollera andra och tillfredsställa sina
egna själviska behov.
Med en brist på samvete och medkänsla
för andra, tar de kallblodigt vad de vill ha
och gör som de själva vill, och bryter
mot sociala normer och förväntningar
utan den minsta skymt av skuld-
eller ångerkänslor"

Harry !! , vad är det som du egentligen,
jag upprepar , egentligen beskriver här ??
Citat Hafo
"Men så framträder ngt igen i vad han säger och förmedlar,
där det bara blir så uppenbart att han fullt klart är helt vilset
ute och det i kallhamrad kyla, men med en charmfull,
karismatisk utstrålning som duperar och manipulerar.
Hans egofixering och tillfredsställelse, av att få exponeras
är ju egentligen så barnsligt naiv och påtaglig, så att var
människa borde ju se igenom, att här finns andra
drivkrafter bakom hans verksamhet, än att egentligen
vara så värst intresserad av sanningen"
Slut citat

# Så här skriver Edin Lövås angående
maktmänniskan i församlingen
Citat : "Judas skriver också om människor som djävulen har utsatt för
samma frestelse som Jesus, men som har fallit som djävulen själv
en gång gjorde. Om dessa människor heter det: ”De är träd utan
frukt på senhösten, dubbelt döda, uppryckta med rötterna.
De är vilda havsvågor, som kastar upp sina skändligheters skum,
de är irrande stjärnor, åt vilka det svarta mörkret
är förvarat för evigt” (Jud. 12-13).
Varför använder denne brevskrivare så drastiska bilder?
Det beror på att de människor han skriver om har fallit på
samma sätt som djävulen själv. De har gett sig hän åt det
maktrus som Jesus avvisade, när han stod med djävulen
uppe på det berg dit den onde hade fört honom.
Här befinner vi oss i skärningspunkten mellan det gudomliga
och det djävulska. Detta är syndens brännpunkt.
Maktruset är djävulens energi, hans drivkraft och enda njutning.
När människor ger sig hän åt det, är inga bilder för dramatiska,
för starka och för skarpa i beskrivningen av deras synd och belägenhet"
Slut citat

Min kommentar
# Kan man faktiskt råka ut för att få ett
totalt bortbränt samvete ?
Och vad sker då i evighetsperspektiv ?
I ett sammanhang talas om att man kan
bli brännmärkt i sitt eget samvete som
brottsling !!!!

1 Tim 4
1. Men Anden säger uttryckligen, att i kommande tider somliga skola
avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda
andars läror.
2. Så skall ske genom lögnpredikanters skrymteri, människors som i
sina egna samveten äro brännmärkta såsom brottslingar,

http://www.psykopat.se/

"En psykopat är med en enkel förklaring en
person som saknar förmågan att känna
empati med sin omgivning. En psykopat
vet vad som är rätt och fel, men tycker
att han står över de regler och normer
som finns i samhället.
Han saknar vad man normalt kallar samvete.

Psykopaten vet vad han vill och är beredd att
göra vad som helst för att få sin vilja igenom.
Psykopaten tar gärna åt sig äran när saker
går bra men ser till att andra får skulden
för misslyckanden.

Psykopaten är en farlig person att bli osams
med eftersom psykopaten kommer göra allt
som finns i hans makt för att få sin vilja igenom.
Du kan aldrig vinna mot en psykopat.
Det enda du kan göra är att isolera dig från
psykopaten.
Dvs se till att du slipper direkt
kontakt med personen"
Slut citat

# Har du Hafo läst Edin Lövås bok
Maktmänniskan i församlingen ?

Den finns utlagd på internet på
http://www.solascriptura.se/kts/edin1.html
http://www.solascriptura.se/kts/edin2.html

Lite av vad Edin Lövås skriver

15. Räkna inte med någon bättring

Lösningen är alltså inte att vänta på någon förändring eller bättring hos dessa maktmänniskor. Den kände norske psykiatern Tollak B Sirnes säger: ”De flesta kontrollerade undersökningar av vad behandlingen av psykopater har gett för resultat, visar att det finns små utsikter till avgörande förbättringar”. (Här är det viktigt att notera att Sirnes användning av psykopatbegreppet sammanfaller med beskrivningen av maktmänniskan. Övers. anm. )

Detta är fruktansvärt svårt att acceptera för många människor. Barn önskar av hela sitt hjärta att pappa ska bli snällare. Mamma väntar och hoppas. Folk ber och tror. Och hos själasörjaren ställer man tveksamt men hoppfullt frågan: ”Gud kan väl göra under?” Visst kan Gud göra under. Jesus säger till och med att om vi har tro och inte tvivlar, ska vi kunna säga till ett berg: ”Lyft dig och kasta dig i havet”, och det ska ske (Matt. 21:21). Men då krävs också ett väldigt mirakel. Så djupt, så stort och så fruktansvärt är det som vi har att göra med, att ett under på det här området knappast kan jämföras med en vanlig helbrägdagörelse. Även med en levande tro och en betydande insats i bön, fordras ett osedvanligt Guds ingripande, om det ska ske någon avgörande förbättring hos en sådan människa. Sett ur kristet perspektiv beror detta på att själva kärnan i ett sunt kristet sinne är på väg att ödeläggas eller helt trampas sönder.

En känd och aktad kristen psykiater angrep mig en gång på grund av liknande synpunkter. Det skedde offentligt. Efteråt sökte jag upp honom och var naturligtvis ytterst lyhörd för vad han hade att säga både som fackman och mogen kristen. När vi hade samtalat en stund frågade jag honom, om han kunde ge mig något exempel på att han hade kunnat märka någon förbättring hos någon maktmänniska som han hade behandlat.

Här måste det inflikas att det är ytterst få maktmäniskor som kommer under behandlling. Det beror helt på att de saknar sjukdomsinsikt. De känner sig inte sjuka. De saknar motivation, som det heter. När själasörjare säger så om en människa som de inte kunde hjälpa, beskylls de ofta för att bara komma med ursäkter. Men kräver inte till och med Gud motivation? En maktmänniska skulle bara gapa av förvåning om någon skulle komma på något så fantastiskt som att föreslå en behandling av dem. I deras ögon är det snarare de som är omgivna av hypernervösa människor. Deras äkta hälfter är halvtokiga, och deras motståndare i församlingen är förryckta idioter. Själva är de balanserade, friska och starka.

Psykiatern jag talade med satt länge och funderade innan han svarade. Jag kunde läsa i hans ansikte att han letade febrilt i minnet för att hitta något hållbart att komma med. Till slut sa han lite generat: ”Jo, en gång hade jag en man på behandling i femton år. Då tyckte jag mig se spår av viss förbättring”. Jag avslutade samtalet med några allmänna kommentarer till detta och lämnade hans kontor tämligen skakad. Femton år, och så ”spår av viss förbättring!” Det verkade som om denne annars så kloke och kunnige man fullständigt hade glömt offren. Han såg bara patienten. Hans ambition att hjälpa och förstå honom var naturligtvis lovvärd, men var fanns verklighetsförankringen? Hur hade maktmänniskans offer haft det under dessa femton år, hur annorlunda hade situationen blivit efter ”en viss förbättring”, som kanske ingen annan än läkaren kunde upptäcka? Dessutom finns det vissa maktmänniskor som lugnar ner sig på ålderns höst. Kanske patienten hade hunnit bli gammal när de femton åren hade gått.

Det råd som man kan ge, även om det låter brutalt, är alltså följande: Räkna inte med någon bättring av praktisk betydelse, och lägg upp förhållningsregler efter detta.

16. När de avslöjas

Det finns en nådegåva som kallas förmågan ”att skilja mellan andar” (1 Kor. 12:10). Sanna Herrens profeter har fått den gåvan. Därför heter det i skriften: ”Två eller tre profeter skall tala, och de andra skall pröva det som sägs” (1 Kor. 14:29). När det gäller en som är otroende, kan han bli ”avslöjad av alla”. Till och med ”hans hjärtas hemligheter uppenbaras” (1 Kor. 14:24-25). Samma sak kan ske med maktmänniskor som uppträder i församlingen. Många kan låta sig luras och fyllas av beundran för dessa människor. Men den helige Ande kan avslöja dem genom de tjänare som han har gett nådegåvan och förmågan att skilja mellan andar och avslöja falskhet. Sådana människor märker att tungotalet är falskt, att uttydningn är arrangerad och att det profetiska budskapet är konstruerat för att stödja maktmänniskans egen uppfattning, vare sig det sker medvetet eller omedvetet.

Så småningom börjar många uppleva att det är någonting som inte stämmer. De kanske inte kan klä det i ord, men de känner tomheten och falskheten i sin ande. Det beror på att dessa maktmänniskor inte bara smider sina ränker utan också är tomma. I de länder där bibeln kom till betyder regnet mycket. Utan regn ingen gröda och följaktligen ingen mat. Därför används torkan och de tomma skyarna ofta som bilder för detta tillstånd. Judas skriver om herdar som liknar moln utan regn som drivs förbi av vinden. Och aposteln Petrus använder följande beskrivning: ”Dessa människor är källor utan vatten och moln som jagas av stormvinden” (2 Petr. 2:17). Aposteln Paulus manar oss till besinning så att vi inte alltför snart sätter vår tro till människor: ”Mina älskade”, skriver han, ”tro inte alla andar utan pröva andarna om de kommer från Gud. Ty många falska profeter har gått ut i världen” (1 Joh. 4:1). I Uppenbarelseboken får en församling följande budskap: ”Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det, och du har funnit att de är lögnare” (Upp. 2:2).

I våra dagar är många alldeles för snabba att ta framgång i denna världen som bevis för äkthet. ”Han är framgångsrik, därför måste Gud vara med honom”. ”Rörelsen växer, därför måste det vara Anden som ger växten”. ”Denne undergörare måste vara Herrens utvalda redskap, för det sker mäktiga ting genom hans händer”. (Jfr. Matt 24:24).

Somliga tar till och med motståndet som en del personer och rörelser möter som tecken på äkthet. ”Allt nytt som kommer från Gud möter motstånd. Därför måste allt nytt som möter motstånd vara av Gud”. Detta är en logisk kullerbytta. Bibeln och kyrkohistorien innehåller många exempel på personer och rörelser som mötte motstånd och hade framgång, men som blev till stor olycka för Guds sak. Därför måste vi vara vakna och avslöja de falska ledarna och deras anhängare innan de har nått sina mål.
Slut citat

# Min kommentar :
Ja det är ju så det är :
"Därför måste vi vara vakna och avslöja de falska ledarna och deras anhängare innan de har nått sina mål"

Mvh SLB

En del debatterar om hur mycket man kan ställa vid Jesu sida, som relikskrin med dödas ben, ikoner, döda och levande påvar, en biblestridig Maria, rökelser, cermonier m.m. likande, utan att det blir fel, d.v.s. inte längre är kristendom.

Sanningen är att ingenting går att ställa vid Jesu sida, utan att det blir avgudar: d.v.s. gudar "jämte mig".

En bra fråga att ställa sig i det sammanhanget är: varför skulle någonting ytterligare - utöver Jesu person - behövas?!

Och vad skulle det i så fall kunna tillföra, som JESUS alltså då skulle ha saknat!?

Upp. 5:11-14 "Och i min syn fick jag höra
röster av många änglar runt omkring tronen
och omkring väsendena och de äldste;

och deras antal var tiotusen gånger
tiotusen och tusen gånger tusen.

Och de sade med hög röst: Lammet, som blev
slaktat, är värdigt motta makten, så ock
rikedom och vishet och starkhet och ära
och pris och lov.

Och allt skapat, både i himmelen
och på jorden och under jorden och
på havet, och allt vad i dem var,
hörde jag säga:

Honom som sitter på tronen och Lammet
tillhör lovet och äran och priset
och väldet i evigheternas evigheter.

Och de fyra väsenena sa Amen, och de äldste
föll ned och tillbad"


Om vi har en sådan JESUSGESTALT att tillbe och ära, varför skulle vi då kyssa påvar på handen och be till dem sedan de är döda, eller hylla ikoner eller be till andra döda s.k. helgon och till en Maria som inte över huvudtaget finns omnämd i Bibeln, och även om hon gjorde det, vad skulle hon kunna bidra med, utöver vad JESUS redan har och ÄR?!

I den syn som Johannes fick se på Patmos, sedan han fått se "himmelen öppen" finns inga döda påvar eller någon Maria - Biblisk eller obiblisk - kring eller vid "Guds och Lammets tron"!

Det är här nere på jorden det fjanteriet pågår, på vissa håll, bland katoliker och andra, och det är in i den typen av falsk tillbedjan som vårt lands kristna ledarskap är på väg att föra Jesu får.

Men vem eller vad finns att ställa vid Dens sida som köpt dem åt Gud med Sitt Eget blod, och som hela himmlen tillbeder och ärar?!

Det bråte som katolicismen och andra ställer fram här nere på jorden har bara en enda uppgift, att skymma JESUSGESTALTEN och Hans härlighet så mycket som möjligt,

och vem kan vara intresserad av
att någonting sådant sker?!

Jag vet bar en.

Vi har väl här kommit lite vid sidan av ämnesrubriken, så därför för jag över dessa senaste inläggen och startar en ny ämnesrubrik: maktmänniskan.

HaFo

Jag menade inte att S-E här var "vid sidan om ämnet", utan att Sigfrid och jag gled in på ngt annat än ämnesrubriken och att jag därför startade en ny rubrik.

Vad S-E här framför är helt adekvat till ämnesrubriken!!

HaFo

Vad som hänt är, att Påvekyrkan, det katolska lärosystemet - katolicismen - lyckas skapa "heliga kor" i landet, och utöver världen:

De indiska kossorna får inte slaktas just därför att de är heligförklarade, på samma sätt har katolicismen lyckas heligförklara sådant som Bibeln - Guds Ord - inte heligförklarat; utan tvärt om klassar som avskräde.

Och denna oheliga heligförklaring godkänner den övervägande delen av dagens kristna ledarskap, med Pingst och Uppsala livets ord i täten vad gäller Sverige, och legitimerar på så sätt dessa katolicismens "heliga kor", som absolut inte får slaktas, ja inte ens ifrågasättas.. De - ledarna - slår följe med lögnens tjänsteförättare med andra ord!

--

För att var tydlig skall jag beskriva vad jag menar med en kanske något burlesk bild; men det finns otvivelaktligen burleskare i Bibeln:

Hemma, där jag växte upp, hade vi ett utedass, där vi gjorde våra behov. Det dasset var lika "heligt" som de reliker, ikoner, amuletter, böner till avlidna m.m. liknande som Påvekyrkan heligförklarat och upphöjt.

Fördelen med dasset i jämförelse med katolicismens olika skapelser och byggnadsverk - som framförallt gjorde att det inte vilseförde någon i andligt avseende - var att det inte var heligförklarat: och därför också kunde rivas när det inte behövdes längre. Det fick med andra ord inte otillbörlig respekt!

Det är tid nu att börja slakten av "heliga kor" i det här landet, och börja i Guds hus; där de definitivt inte hör hemma!

Där skall Guds rena Offerlamm, JESUS KRISTUS, förkunnas och ingen och ingenting annat jämte Honom: och för att det skall kunna ske har Gud sänt oss Sin helige Ande, vars enda uppgift är att förhärliga Guds Son: allt ljus på Lammet med andra ord!

INTE GENOM NÅGON MÄNNISKAS STYRKA ELLER KRAFT SKALL DET SKE, UTAN GENOM MIN ANDE, SÄGER HERREN SEBAOT.

JESUS, konung i Ditt höga,
outrannsakliga majestät

som av Gud är given ära
vishet och makt

och som änglar och serafer
lovsjunger i himlen!

Ingen, utom Din helige Ande
kan föra Din talan på jorden:

representera Dig
och Dina eviga sanningar!

Ingen människa förmår det
av sig själv

Du - Guds helige Ande - måste
göra det, genom henne.

Klistrar in en insändare från DAGEN, av Henry Strålgren som jag finner tänkvärd:
---
Bjärka-Säby pekar inte i rätt riktning

Rapporterna från Nya Slottet i Bjärka Säby ställer många frågor. Man förvånas över att artikeln "Liturgi från öknen färgar gudstjänsten i Övre Salen" i Dagen den 31 januari är ett referat från en gudstjänst som leds av en pingstpastor.

Samma artikelserie fortsätter i fredagens tidning, där frågan ställs: "Varför rökelse, kåpor, radband och ikoner...?" Hjälper de oss att hitta vägen till de andliga kraft­källorna hos Gud?

Flera kända ledare inom svensk kristenhet är intervjuade och jag är övertygad om att många är överens med biskop Martin Lind som säger: "... att den här sortens koptisk liturgi är främmande för vår tradition och knappast en framtidsväg för svensk kristenhet".

Om en representant för Svenska kyrkan ger det omdömet, så menar jag också att det som händer på Nya Slottet i Bjärka Säby är mycket anmärkningsvärt.
Jag vill ropa högt: Detta är definitivt inte det vi längtar efter i pingstförsamlingarna. Detta är förspilld andlig energi. Vi längtar efter en andlig väckelse som har sitt ursprung i Apostlagärningarna.


Att vara en andlig ledare är ett stort ansvar! Dessa gudstjänster i Bjärka Säby pekar i fel riktning. Peter Halldorfs förkunnelse brukar vara mycket bibeltrogen. Varför detta sidospår? Var finner han stöd för denna liturgi i Nya testamentet? Fyller det ett andligt behov inom svensk kristenhet?

Intressant att Håkan Arenius skriver att "många verkar övertygade om att ikoner och rökelsekar hade åkt ut för länge sedan om det inte varit för Peter Halldorfs goda namn och rykte."

Peter Halldorf, vi längtar efter väckelse. Denna mysticism och koptiska liturgi må vara hur tilltalande som helst för några, men den leder oss knappast in i den djupa andliga väckelse som har sitt ursprung i Apostlagärningarna.

Vårt land upplever en djup andlig kris. Är det då tillrådligt att vi börjar med ett andligt experimenterande? Ska detta vara en modell för pingst-/ karismatiska församlingar?

Min önskan är att Nya Slottet i Bjärka Säby får bli en plats dit människor åker för att få uppleva andliga välsignelser - andlig förnyelse - enligt den modell som finns i Apostlagärningarna och Nya testamentet i sin helhet."

Fick mig ett tänkvärt mail tillskickat som jag klistrar in här:

Hittade följande mycket otäcka sak på

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=150117

Citat:

"Peter Halldorf berättade i ett föredrag på Örebro
Missionsskola för en par veckor sedan att han
kommit i kontakt med en man vars namn han
inte ville avslöja och vid vars fötter han suttit.

Han hade bett att få följa med honom till
ökenklostren i Egypten. Och i en klostercell
fick han ett andra andedop."
---
Vad var det som skedde i klostercellen? Vem och vad påverkade honom så att han, en pingstförkunnare förvandlades till en rökelsesvängande mystiker?"
---
Min kommentar: ett andra andedop?

Jg tror att det egentligen handlade om ett
omdop till ormen, ett ormdop.

Alldeles som ett påverkat offer kan bli
omdöpt om en Jds fylld anhängare "bär hand
på denna oförsiktiga person", alltså, risk för ett ormdop om försvarssystemen slås ut av högspänning.

En omdöpt Peter Hlldorf

Så därför är han så pass förvillad, förvirrad.
Som du vet Harry så har jag förut varnat , varnat
för detta med att man kan bli omdöpt, med ett ormdop.

Detta har också Ulf Ekman råkat ut för enligt min
åsikt.
---

Det är fruktansvärt tragiskt att människor inte
tycks fatta att det är oerhörda risker med att röra sig i sammanhang där en "ormdopsande" är verksam

Man ska överhuvudtaget inte alls gå dit om man inte är sänd !!

Lockas man in pga andlig lystenhet ligger man
risigt till, minst sagt.

Det kan faktiskt "slå helt runt" 180 grader!

Hur?, sedan befria en som "det slagit runt
precis för" , och blivit bränd i samvetet!!

Denna omvända person har blivit mer eller
mindre immuniserad , vaccinerad mot att
kunna ta in sanningen !!

Jag bara säger, försök sedan att få en "omdöpt",
ormdöpt, människa att ta till sig sund undervisning.

Men för Gud är ju ingenting omöjligt!"

Gud vill inte ha innanför Sitt rikes gränser amuletter, ikoner, dödas ben, rökelser, radband, bön till en död obiblisk maria eller till någon annan människogestalt, död eller levande. Han vill inte ha någon form av människoupphöjelse!

Det enda Namn Han gett oss Människor genom vilket vi kan komma inför Honom, är Jesu Namn. Att Han inte vill ha det jag här räknat upp, inom Sina ägor, gränspålar, står i Guds Ord; alltså i Hans eget Ord.

Och det är väl ändå fortfarande så, att det är Han som styr över Sitt rike - ja egentligen över alla riken - och bestämmer över vad som tillhör Hans rike och Hans domäner och vad som inte gör det. De som vill ägna sig åt dessa obibliska företeelser som jag här räknat upp, får ju göra det - om de känner sig bekväma med det - men dessa ting skall inte släpas in; innanför Gudsrikets område.

Vid Sitt rikes gränser - murar - har Gud ställt väktare och Gud Själv står bakom dem; det måste alla de inse och förstå, som nu med all flit är i färd med att söka "smuggla" in sitt falska gods i avsikt att blanda upp det med sådant som Gud anbefallt skall gälla inom Hans rikes gränser. Dit in kommer inget orent; och inga människoverk.

Apg. 5:1-11.

Det finns ingenting som inte Gud står redo att göra; till försvar för Sitt rikes territorium; mot alla slags inkräktare, som främmande andar -och deras läror och de infiltrationer som pågår från det hållet: i den stund Han reser Sig upp för att göra det.

Han vill och förmår bevara Sitt rike rent från allt sådant; såväl som från synden.

Hade samtal idag med en väninna om ikoner och hon frågade mig om bilder och tavlor som avbildar Jesus. Alltså inte ikoner utan tavlor. Hon har flera tavlor av Jesus hemma och frågade mig är det fel också? Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Likadant med kors och kruxifix. Är det då fel med kors också?. Min man har ett kruxifix hemma, ett kors av metall där Jesus hänger. han har ärvt det av sin farmor. Är det fel att ha ett kors där Jesus avbildas? Likaså hade jag en liten porslinsstaty föreställande Maria (som jag ärvt av min farmor)men som jag kastat för ganska längesen. Det finns ju så många bilder, tavlor, statyer, julkrubbor som avbildar Jesus men som inte är ikoner och det finns ju i svenska kyrkan också! Undrar var man ska dra gränsen?

Välkommen till forumet Maria!

Jag tror inte problemet sitter vid, om man har en "Jesus - tavla" eller ett kors man bär etc.

Jag tror problemet uppstår, när det får den "dignitet", som bilder, ikoner reliker etc. etc. och dess betydelse som "bärare" av en Guds relation, som man vördar och anser att de förmedlar, en Gudskontakt, som detta får i katolicismen och dess utövning och som Halldorf reflekterar.

Jag menar att han "passerat en gräns" som Du efterfrågar.

Jag återger igen delar av min kommentar till hans försvar för ikoner:
---
”Ikonens seger var Evangeliets seger.” Säger Peter.

HaFo:

Det är alltså inte urbilden Kristus, som är evangeliets seger, utan dess avbildade Ikon, som är evangeliets seger!!

Ikonen för Peter är så viktig, så han säger att:

”För ikonvännerna var kritiken mot ikonen ett angrepp på själva hjärtat i den kristna tron.”

HaFo:

Enligt Peter, så angriper de som ifrågasätter Ikonernas betydelse, ”själva hjärtat i den kristna tron”. Alltså gör de som ifrågasätter Ikonernas betydelse, en förnekelse av vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset.

Det verkar vara precis vad han faktiskt menar, när han fortsätter:

”Hade Gud blivit verklig människa eller var allt tal i den vägen bara en illusion?”

HaFo:

Att ifrågasätta Ikonernas betydelse skulle alltså enligt Peter, vara att ifrågasätta om Gud blivit människa!!
---

Peter fortsätter så i sin manipulation till att försvara den katolska synen på och betydelsen av Ikonerna:

”I Kristus upphävs det gammaltestamentliga bildförbudet. I Jesus är Gud avbildad.”

HaFo:

Av vilken anledning skulle ”bildförbudet”, i den bemärkelsen som en Ikon faktiskt utger sig för att vara en avbild av Gud, med en speciell relation till Gud, där man möter Gud själv i denna bild, ha blivit upphävt i Kristus?

Jesus är inte bara Gud ”avbildad”. Han är Gud. Visserligen försöker Peter längre fram tvista in de sanningarna i förförelsen, men bara väver in de sanningarna kring vem Jesus ÄR, till ett försvar, för att se på Ikonerna som avbilder av urbilden Kristus, som därigenom har en relation med Kristus.

Det är hur än Peter vill vrida och vända det, inget annat än magi och ockultism. Inte så märkligt att han vill gå i försvar för det, när han redan anammat och vidareför katolicismens villfarelser i lära liv och utövning.
---

Peter fortsätter sin manipulering:

”Ikonen kränker inte bildförbudet. Den visar tvärtom på dess enda möjliga konsekvens, såvida det är sant att Gud blivit verklig människa. Just därför att Gud är osynlig och inte kan avbildas, blir hans människoblivande den händelse som gör det möjligt att avbilda honom.”

HaFo:

Så illslugt! De som förnekar ifrågasätter Ikonernas betydelse, skulle alltså förneka att Gud blivit ”verklig människa”.

Guds människoblivande i Jesus Kristus, där Gud och människa är förenade, gör det inte möjligt att avbilda Honom, utan innebär att vi med våra hjärtan, sinnen och allt vårt förstånd kan vända oss till den nu uppståndne och levande Frälsaren, utan att gå via några mellanhänder som Helgon, Maria, reliker eller Ikoner!
---

Peter:

”Först gav Gud människan sitt ord, Lagen. Sedan gav Gud människan sin bild, Jesus.”

HaFo:

Jesus är inte bilden av Gud, utan är Gud och Gud och människa förenade i sin person. Därför kan vi utan några som helst mellanhänder vända oss direkt till Honom.
---

Peter fortsätter sin manipulation med att försöka framstå som Skriftrogen:

”Med Johannes ord i prologen till sitt evangelium: ’Ingen har någonsin sett Gud. Den ende Sonen, själv Gud, och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss’. På denna bekännelse målas och vördas ikonen.

HaFo:

Så illslugt igen. Den som inte vill hålla med i den senare meningen, ”På denna bekännelse målas och vördas ikonen”, skulle då alltså förneka Guds Ord: ’Ingen har någonsin sett Gud. Den ende Sonen, själv Gud, och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss’

Är det ingen mer än jag som får kalla kårar, över hur en förförelse kan läggas upp och detta till synes styrkt av Guds Ord!!
---

Peter fortsätter med manipuleringen utifrån att Gud blev kött (vilket varje sann kristen håller med om), men här för Peter, betyder det att vi ska se Honom i Ikonen:

”Ordet som blev kött gör kristendomen till en religion, där det viktigaste uttrycket för att känna Gud är att ’skåda’. Vi lär känna Gud genom att se in i en människas ansikte. Ikonen ställer fram det ansiktet för våra ögon. Den vittnar om Gud uppenbarad i köttet.”

HaFo:

Enligt Peters manipulativa ordvändningar, så ska vi alltså här lära känna Gud, genom att se in i Hans avbildade ansikte inför våra ansikten i Ikonen.
---

Peter fortsätter den duperande och manipulativa texten vidare:

”Tillbedjan får endast riktas till urbilden, den levande Guden. Men avbilden ska vördas, eftersom den vittnar om urbilden.

Ett ord, en bild, skapelsens skönhet, en självut-givande handling, en genomlyst människa - allt som väcker tacksamhet till Gud står i helig-hetens tjänst och är värt vördnad. Paulus skriver: ’Allt som Gud har skapat är bra och ingenting
behöver vrakas, om det tas emot med tacksägelse; det blir rent genom Guds ord och genom bön’.”

HaFo:

Peter aktar sig för att säga att man ska tillbe Ikonen. Det vore för uppenbart vilset. Men ändå står för honom, Ikonen ”i helighetens tjänst” och är ngt som Gud skapat och är ”rent genom Guds ord och genom bön” och värd ”vördnad”, genom SIN RELATION MED KRISTUS som dennes avbild.

---

Den manipulativa förförelsen fortsätter:

”I Johannes försvar av ikonerna stod inkarnationen hela tiden i förgrunden.

Ikonen ger relief åt bekännelsen att den oberörbare har blivit berörbar, den oskapade har fått en kropp.”

HaFo:

Försvaret av Ikonerna, är alltså detsamma som att försvara inkarnationen och att bekänna att Gud blivit berörbar och fått en kropp

Den manipulativa förförelsen fortsätter:

”Till kritikerna, som menade att ikonvännerna betraktade bilden som gudomlig, säger Theodoros:

Ikonen är genom själva sin natur något annat
än den eller det som avbildas på ikonen. På samma sätt som skuggan av en person är något annat än personen. Det är två skilda ting.

Kristus är en sak, hans bild en annan. Om man hävdar något annat vore det ju inte längre en bild utan Kristus själv.

Ikonen är alltså inte identisk med Kristus, och likväl FÅR DEN SIN IDENTITET VIA SIN RELATION MED HONOM”

HaFo:

Vilka kringelikrokar med ordvändningar, så att det ska se ut som man står för kristen tro, medan det egentligen handlar om ngt helt annat!

Ikonen har alltså, enligt Peter, SOM ETT SLAGS LEVANDE VÄSEN EN RELATION TILL KRISTUS. Det är här, mitt i alla vackra ord, inte frågan om ngt annat än magi och ockultism!!

Manipulationen fortsätter, så att man inte ska se vad som egentligen sägs:

”Bilden riktar uppmärksamhet, inte till sig själv, utan mot den eller det som den föreställer. I den meningen äger avbilden sin identitet i urbilden, utan att vara identiskt med denna.

På samma sätt som en skugga är oskiljaktig från den kropp som kastar skuggan, är bilden förenad med originalet. Den som ser på en ikon och säger ”Där är Kristus”, menar inte att bilden är Kristus. Den kallas
Kristus därför att den får sin identitet genom sitt förhållande till honom.”

HaFo:

Återigen har Ikonen, nästan som på ett levande magiskt sätt, EN IDENTITET, EN RELATION MED KRISTUS SJÄLV. Är det ingen mer än jag som reagerar på den förförelse som ligger i en sådan framställning?

Den slutkonsekvens som artikeln syftar till kommer väl klarast fram i uttrycket:

”Den som kysser ikonen kysser Kristus.”

HaFo:

Här blir det uppenbart, hur magin och ockultismen ligger där och att VÄNDA SIG TILL IKIONEN FAKTISKT ÄR SOM ATT VÄNDA SIG TILL KRISTUS SJÄLV.

Men det blir ju för uppenbart förföriskt, så då görs ett krystat försök till förklaring igen:

”Den som ber inför ikonen vänder sig till urbilden, inte till avbilden.”

HaFo:

Här är man nu framme vid att be inför Ikonen, men man ska komma ihåg, att man vänder sig till urbilden och inte till avbilden.
---
Märk vänner, att vi behöver inte stå inför några ikoner för att tillbe Jesus. Vi kan med våra hjärtan och sinnen vända oss till Honom, utan några mellanhänder eller avbilder!

Manipuleringen fortsätter med ett försök att göra tillbedjan inför en Ikon, som detsamma som att vörda Bibeln:

”Inte för att den målade träplattan är Gud. Lika lite som bibeltexten är Gud för den som kysser sin bibel. Att tro det vore avguda-dyrkan!”

HaFo:

Här görs nu allt för att man inte i denna framlagda förförelse, ska kunna uppfatta det som den ”avguda – dyrkan”, som det faktiskt ändå rent praktiskt är frågan om.

Jämförelsen med Ikonen och Bibeln fortsätter:

”När den troende säger att Bibeln är Guds ord menar hon inte att bibelboken eller pergamentrullen är identisk med Kristus.

Men den äger sin identitet i honom. Därför vördar den troende den heliga Skrift, såsom Gud själv.

Den vördnad hon riktar mot boken hänförs till honom som boken förkunnar.

På samma sätt som den vördnad hon riktar mot bilden hänförs till den som bilden föreställer. Honom vars strålglans framträder i ikonen - och i var och en som låter sig uppfyllas av Anden!”

HaFo:

Varken en Ikon eller Bibeln ska ses som ngt som har sin identitet med Kristus, genom vare sig skrift på papper eller avbild på ngt magiskt sätt, som att tron på och vördnaden av dem, Bibeln eller Ikonen i sig själv skulle ha ngn betydelse.

Det som har betydelse, är om man får tag på och umgängelse med den som Skriften talar om. Den levande uppståndne Frälsaren. Fördenskull behövs ingen speciell vördnad till orden i sig på papperet eller dess pärmar och utseende.

Lika lite som det behövs ngn speciell vördnad till en Ikon, som säges i sig själv ha en relation och identitet i Kristus. Det är ju ett sammelsurium, som det är märkligt att DAGEN vill låna sig till, för att framföra en sådan villfarelse.

Och som bejakar Peters avslutningsord, om att det är de, som ser strålglansen i Ikonen, som är de som låtit sig uppfyllas av Anden. Det är vad han egentligen säger.
---

Jag tror inte alls Maria, att vad Du och Din väninna undrar över, alls ligger på ngn "nivå", som här ovan angivet, av magisk och ockultisk utövning, kring avbilder, krusifix, ikoner, reliker etc.

Det är när det hamnar i den tro och utövning som katolicismen, här reflekterat av Halldorf, som det ger upphov till onda andars spel och ockulta manifestationer.

HaFo