Inlägg 1 av HaFo
Många torde ha stött på de tre cirklar som ritas upp för att illustrera människans konstitution av ande, själ och kropp. Därtill fogas en bild av tabernaklet i GT. Med hedningarnas förgård, det heliga och det allra heligaste där Gud bodde.
Förgården skulle vara den fysiska kroppen. Det heliga människans själ och det allra heligaste människans ande.
Slutsatsen synes vara uppenbar. Att Gud naturligtvis bor i människans ande, när hon kommer till tro och blir född på nytt. Upplägget låter bestickande logiskt.
Dessutom görs det lätt en koppling i tanken att människans ande och Guds Ande är av likartad substans på något sätt, så att det därigenom är Guds naturliga boplats i människan.
Läggs denna tankebyggnad tillsammans med trosförkunnelsens lärotes, att människan är en ande, har en själ och bor i en kropp, där anden är hennes egentliga personlighet, så blir denna tankeförvillelse havande.
Byggs det så på med nästa trossats, att människan får en helt ny ande, som är skapad till likhet med Gud, så förlöses tankebyggnaden till en fullmogen villfarelse.
I trosförkunnelsen är det inte Guds egen Ande, som bor i människans egen ande. Det är Gud som i pånyttfödelsen ger människan en helt ny egen ande, som är skapad till likhet med Gud. En helt ny människa. som aldrig har funnits förut blir till. Med Guds alla attribut deponerade i sig. Färdiga att förlösas.
--
Guds egen Ande kommunicerar i denna lära nu enbart med denna människans egna helt nya ande, skapad till likhet med Gud.
Denna människans nya ande, ska ta kontrollen över själ och kropp. Sinnet ska förnyas av Guds uppenbarelsekunskap, som förmedlas till och deponeras i människans egna ande.
Denna Guds kunskap ska talas ut och bli till skapareord för att förverkliga de visioner Gud lägger ner i människans egen ande.
---
När det då också kopplas på en ockult utövning av denna tro, med rötterna i Christian Scince och New Thought, där människan inifrån sig själv ska förlösa den gudomlighet som sägs finnas deponerad i hennes egen ande.
Genom att visualisera, bekänna, tala ut orden och visionen och skapa fram med sina egna ord, det hon vill se förverkligat. Så har förförelsen blivit total.
Men det fungerar ju, säger någon. Självklart fungerar det. Den tekniken att på olika sätt förlösa sin egen inneboende gudomliga gnista och kraft, har genom tiderna fungerat i icke kristna sammanhang. Just därför att det inte har med kristen tro att göra, utan förlöser ockulta krafter.
Att något fungerar och ger resultat, säger ingenting om källan. När denna teknik används i kristna sammanhang blir källan till ockulta plagiat av Guds verk.
------
Detta är något helt annat, än när Guds Ande lägger ner ett "Rhema", ett levande ord eller vision i tanken, känslan och sinnet. Till en överväldigande vetskap, visshet och övertygelse om Guds vilja och hur vi ska tala eller agera.
---
Har någon hört följande uttryck och bara tagit för givet att det är sanna påståenden?
"Det är människans ande som blir född på nytt, inte hennes själ och kropp. Hennes ande är hennes lykta. Den nya födelsen är andlig. Själen och kroppen kan inte födas på nytt. Den som är född av Gud kan inte synda. När och om jag syndar så är det inte min pånyttfödda ande som syndar."
Tror att dessa påståenden uppkommit på grund av en fixering vid människans konstitution och hennes egen ande. Där även personligheten på ett felaktigt sätt knyts till hennes ande.
Guds liv, Guds Ande, Guds natur och Guds personlighet och människans egen livsande, som här i tiden gör henne till en egen levande personlighet av själ och kropp. Där enheten och helheten av allt vad den naturliga människan är och uttrycker, utgör hennes personlighet.
De måste här i tiden ses som åtskilda, även om människan i pånyttfödelsen får del av Gudomlig natur, är förenad med honom och i evigheten blir fullt väsens och naturlik Gud till hela sin varelse. Gör man inte denna distinktion, så finns redan en öppning för förvillelsen i trosförkunnelsen.
----
Bilden med tabernaklet handlar inte om människans konstitution. Är inte tabernaklet bild av hur Gud bygger sin församling här i tiden ända in i evigheten?
De som saknar livet i Gud, men hör Ordet dras in i hedningarnas förgård. In i det heliga har de kommit som blivit lierade med Gud här i tiden.. In i det allra heligaste kommer den troende i evighetens värld
När Jesus dog på korset visade Gud att vägen in i det allra heligaste till Hans gemenskap var öppen. Den eviga gemenskapen med Gud. Till full jämlikhet i väsen och natur i evighetens värld. Till detta mål har man i trosförkunnelsen redan kommit i sin egen ande här i tiden.
Inte visade Gud att nu var vägen öppen för Honom in i det allra heligaste av människan, hennes egen ande! Tror inte denna förebild har att göra med människans konstitution överhuvudtaget och var Gud bor i människan.
Forts inlägg av HaFo
Inlägg 2 av HaFo
Var står det att det är människans egen ande som blir född på nytt och att det är Guds instängda boplats i människan?
Är det inte Guds Ande som blir ljuset i människan? Är det människans egen ande som blir hennes ljus?
Var står det att om människan syndar så är inte hennes egen ande inbegripen i skeendet? Var står det att Gud bor uteslutande i människans egen ande?
Menar att om saker och ting inte står i Bibeln, så är det människotankar. Som låter logiska. Influerat av ett gnostiskt tänkande kring människans konstitution och motpolsställning mellan ande och materia.
Detta har följt med kristenheten under lång tid och blivit en slags taget för given sak. Som blivit till en öppning, som i trosförkunnelsen befruktas till en fullmogen villfarelse.
Det låser tanken i ett gnostiskt tänkande med olika värden på olika delar av Guds skapelse. Strikt gränsdragning mellan olika skikt i människan och motpolsställning mellan det inre och yttre i människan. Ande och materia som antagonister. Det tankesystemet härrör från Gnosticismen och handlar om ren villfarelse i botten.
Det leder till att man i Bibeltexten lägger in en strid mellan människans egen livsande (som gör henne till en levande individ och personlighet av själ och kropp) och hennes egen själ och kropp. Så att hennes egen ande blir det rena och heliga som står i strid med hennes egen själ och kropp som ses, i sig själv, som köttet och det orena.
Det ligger en makt i en tankebyggnad i detta som ska leda människan vilse. Den är också så mänskligt logiskt bekväm. Men skapar ett fäste för villfarelse. Skapar en öppning som i trosförkunnelsens lärosystem befruktas och förlöses till en helt förvrängd förförelse.
Vi behöver släppa denna låsning i tanken och studera den helhetsbild som träder fram i Bibeln. Vi behöver:
- Se att det inte är en motpolsställning mellan människans egen ande och hennes egen själ och kropp(som lever och finns till just genom sin egen livsande) det handlar om.
- Se att Guds Ande inte bor instängt i människans egen ande utan integrerat i helheten av vad människan är.
- Se att det inte är människans egen ande som är den nya skapelsen eller den nya människan.
- Se att den nya skapelsen är just den naturligt, ursprungligt skapade människans liering med Guds Ande.
- Se att människan inte, här i tiden, i sig själv, är Gudomlig, men fått del av Gudomlig natur.
- Vi behöver se att syndens natur inte är bortkapad än här i tiden, utan att den naturen finns kvar och inte är människans själ och kropp i sig själv. Men att människan är fri att leva i lieringen med Guds Ande och att Guds Ande är muren gentemot syndanaturen.
Det är alltså inte människans egen ande som är i strid med sin egen själ och kropp.
- Vi behöver se att det är syndanaturen och den nya naturen som kommit in - delaktigheten i Guds natur, Guds Ande, som är i strid med varandra.
---
Den av Gud försonade och återlösta, naturliga människan(med enheten och helheten av egen livsande som gör henne till en egen personlighet av själ och kropp), finns med och väljer vem som ska vara hennes herre och ledstjärna. Syndanaturen och orättfärdigheten eller Guds Ande, Ord och vilja.
Forts inlägg av HaHo
Inlägg 3 av HaFo
Det som idag ofta lärs ut kring ande, själ och kropp med Gud boende i människans egen ande, utgör en öppning som i trosförkunnelsen befruktas till en mycket farlig villfarelse.
Uppbyggd kring några få Bibelord, som leder till en fixering av människans egen ande(där startar självförgudningen) och en gnostisk fixering vid människans konstitution istället för att peka på det Bibeln fokuserar:
1.Människans hela natur i en enhet och helhet med en egen livsande som gör henne till en levande egen personlighet av själ och kropp. Den naturliga människans egen natur.
2.Syndanaturen som kommer in i fallet. Människan rymmer nu två naturer och är slav under syndanaturen, som inte har sitt säte i något speciellt "element" av människan, utan är integrerad i helheten. Människans egen natur plus syndanaturen.
3.Den troende blir även delaktig av en tredje natur. Guds natur. Integrerad i helheten av allt vad människan är och inte särskilt fixerat vid ett speciellt "element" av människan. Därför säger också Paulus:
"Jag lever(den naturliga människan)dock inte jag (den naturliga människan i liering med syndanaturen - gamla människan - erbjuden agera som död gentemot syndanaturen), utan nu lever Kristus i mig (den naturliga människan i liering med Guds Ande - erbjuden att vara levande gentemot Guds natur, vilja och Ord)"
---
Det Bibeln pekar på är den troendes tre naturer. Mer än hur hennes egen natur är konstruerad. Hon har:
1 Sin egen natur. 2 Syndens natur. 3 Och blivit delaktig av Guds natur.
Hon är i Jesu försoning och pånyttfödelsen, här i tiden, fri att välja vilken natur hon följer. Den naturliga människan är fri att följa och ledas av Guds Ande, Ord, och vilja. På ett mycket enkelt och naturligt sätt.
---
Näst efter försoningens förvanskning i trosförkunnelsen, är detta vad som gäller här i tiden beträffande människans konstitution i förhållande till Guds Ande och syndanaturen, den fråga som kristenheten kommer att behöva bena ut fullständigt för att bevaras rätt. För att inte vilseföras av trosförkunnelsen.
Är ingen teolog och skriver därför kring detta på ett ofullständigt och ofullkomligt sätt. Det är min förhoppning att sanna, utrustade Bibellärare ville klart, entydigt och fullständigt ge ljus utifrån Skriften kring detta.
Men det är ändå min förhoppning och bön att det lilla jag i Andens ljus av Ordet sett, som kontrast till det förföriska lärosystem trosförkunnelsen utgör, ska kunna hjälpa någon att ha ett skydd i sin tankevärld och undgå tankefästen för det falska i trosförkunnelsen på detta område.
Forts inlägg av HaFo
Inlägg 4 av HaFo
När vi läser Bibeln, är vi så fixerade vid, att antingen bara se människans liering med synden. Som slav under synden. Eller hennes liering med Gud.
Därför blir människan antingen helt genomfördärvad, ond och demonisk. Eller som i trosförkunnelsens motpol, gudomlig, i sig själv. Vi missar att se den -naturliga människan, i sig själv.
Underförstått finns den naturliga, av Gud skapade, människan med genom hela bibeltexten.
Varken ond eller god, i sig själv. Varken djävulsk eller Gudomlig - i sig själv.
Det är inte bara Gud, Kristus, djävulen och människan - lierad med endera parten, som finns i Bibelns texter. Bibeln, handlar ju om den naturliga människans fall och än mer, om den naturliga människans räddning, till en liering med Gud här i tiden. Som gör henne Gudomlig i evighetens värld.
---
Guds Ord talar om den naturliga människan - Guds skapelse - med oerhört positiva ordalag. Med egen vilja, ett rikt utvecklat känsloliv och förstånd, med en underbart sinnrik funktion i sin fysik. Det är den naturliga människan, som i sig själv, även efter fallet, är så dyrbar, att Gud offrar sin ende Son, för att rädda henne. Till återupprättad Gudsgemenskap.
---
Jesus vill återupprätta, de av synden skadade relationerna, för människan - på alla plan. Både med Honom själv. Den naturliga människans relation med sig själv. Såväl som hennes relationer med sina medmänniskor och skapelsen för övrigt.
Även om det primära för Gud är att återupprätta Gudsgemenskapen med människan, så vill Han även få mejsla fram den hon var skapad och ämnad för, som sann naturlig människa.
Förverkliga den personlighet hon med hela sin naturliga människa kan få vara här i tiden. Utan nedbrytande av den onda källan, synden i hennes liv. Det totala slutförverkligandet av detta Guds projekt fullbordas i människans uppståndelse i evighetens värld.
Denna syn på Guds intentioner gör att fixeringen vid "den andliga supermannen" kommer i sitt rätta perspektiv. Avslappnat får jag vara den Gud skapat mig att vara och i Hans gemenskap låta Honom utföra verket och naturligt leda i situationer. Jag får vila från mina verk och låta Honom verka.
---
Den naturligt skapade människan har inte bara förlorat förmågan, att rätt relatera till sin skapare och sina medmänniskor.
Den naturliga människan har även, genom skador i sitt känsloliv och felaktiga tankebyggnader och föreställningar om sig själv och sin omvärld, förlorat förmågan - att på rätt sätt - umgås med sig själv.
Därför behöver - den naturliga människan - ibland lyssna till sina egna känslor och tankar. För att möta sig själv och förstå sig själv. Hitta sin egen naturliga identitet - i sin naturliga människa.
Jesus vill skapa fram människans sanna personlighet i hennes naturliga människa. Forma leret som det var skapat, ämnat och tänkt till.
Utan skadorna som synden förorsakat. För att hon ska komma "till hedersamt bruk" och rätt återspegla "skatten" och få vara en hel och sann människa. Samtidigt som hon är lierad med Gud och fått del av Gudomlig natur.
---
Utan kontakt med sin skapare, jagar människan efter kärlek och bekräftelse, för att finna igen sig själv och få en rätt självbild.
Hon kan aldrig hitta rätt med mindre, än att hon börjar umgås med sin skapare. Människan finner aldrig helt igen sig själv med mindre än att hon upplever Guds kärlek och bekräftelse och att hon får börja spegla sig i Honom, för att hitta sin rätta självbild.
Bli bejakad av Honom. Detta är himmelskt långt från trosförkunnelsens lära, om att se vad Du är i Din egen ande.
---
Om Jesus själv får dana fram den naturliga människans personlighet och hon lierad med Honom, får utgöra den nya människan. Blir hon en rätt avbild av Honom, som har skapat henne. Dessutom får hon rätt slutdestination.
Även lära känna sig själv som den naturliga sanna människan. Om Han får dana fram den sanna naturliga människans personlighet, den hon är med egen livsande som gör henne till en levande fri personlighet av själ och kropp, blir det lättare för den människan, att även känna, att hon är älskad av Gud. Hon inte bara vet det, utan kan även ta in det -i sitt känsloliv.
Om Jesus förmår visa människan hur unik och dyrbar hon är, så att hon även kan ta in det i sitt känsloliv, så fungerar relationen med henne själv och till hennes medmänniskor bättre. Hon kan även ta Guds kärlek till sig på ett mer fullödigt sätt.
---
Hon då inte bara vet, men även känner, att hon tillsammans med Jesus, vågar kliva fram som den hon är - en syndare frälst av nåd - älskad och bekräftad - unik och dyrbar. Även i sitt känsloliv.
Hon vågar vara sann människa. Relationen med Jesus blir så rik som Jesus vill att den skall vara. Och hon kan med frimodighet låta â€skatten i lerkärlet†få utlopp igenom den människa, förenad med Gud, som hon är.
Forts inlägg av HaFo
Inlägg 5 av HaFo
På endast två ställen i Bibeln används språkbruket ande, själ och kropp om människan.
Det ena pekar på att människan i all sin komplexitet, utgör en enhet och helhet. Det andra pekar på, att i hela människans komplexa konstitution, är det enbart Gud själv, som kan helt dissekera henne.
Detta visar att Bibeln, i motsats till vad vi människor gör, inte fixerar sig vid människans konstitution och inte heller vill leda människan till att fixera sig vid sin egen livsande, som gör henne till en fristående individ med en personlighet av levande själ och kropp till en enhet och helhet av mänsklig natur.
Istället fokuserar Bibeln människans olika naturtillstånd.
1 Syndens natur.
Människor har i alla tider försökt förklara vad som händer i människan vid hennes fall och avskiljande från Gudsgemenskapen. Det görs ofta utifrån ett gnostiskt synsätt på människans konstitution.
En del menar att det skedde omvälvningar av "elementen" i människans konstitution, så att hon nu från att ha varit kontrollerad av och levde inifrån sin ande, så lärde hon sig nu leva utifrån sin själ och influerades av den lägre ställda kroppen, genom dess samröre med materien. Att jaget förflyttats från hennes ande till hennes själ. Eller att människan nu bara kontrolleras av sin kropps drifter, dit syndens fäste härleds.
Andra menar som i trosförkunnelsen att anden fortfarande har kontrollen, men att den är andligt död, med en natur. Satans natur. Som därigenom styr själen och kroppen. Därför är också själen och kroppen bara mottaglig för den djävulska sinneskunskapen som behärskar den fallna skapelsen. Där satan är denna tidsålders Gud.
Inget av dessa spekulationer är Bibliska, utan består av förvridna delsanningar till en slutprodukt av lögn. Vilket uppstår när man med gnostiskt färgade glasögon läser Skriften. Tankar grundade på en fixering vid människans konstitution och hennes egen livsande. Förvanskning av vad som är hennes egentliga personlighet. Strängt åtskiljande av olika skikt i människan med olika värde på de olika "elementen" och motpolsställning mellan ande och materia.
----
Som en helt fördärvad ond makt och natur, har synden kommit in i människan. Men den består inte däri, att elementen i den ursprungliga naturliga människans natur välvts om. Inte heller har synden på ett oskiljbart sätt blandats in i de ursprungliga "elementen".
Synden har kommit in i människan som en ny natur. Ny i förhållande till den naturliga människans egen natur.
---
Det var djävulen, som fick föra in denna inteckning i människan. Dessbättre tilläts denna natur inte helt att smälta samman med den ursprungliga, naturliga människans natur.
Den finns där vid sidan av. Eller kanske hellre över den natur som är den ursprungliga, naturliga människans natur. Eftersom denna nya natur mer eller mindre härskar över människan. Orenar, vanställer och fördärvar henne.
Synden är ett slags "ormgift", som blivit en integrerad del av människans hela natur och väsen. Som utnyttjar - hennes egoism, som efter fallet kom att utbytas mot hennes tidigare ledstjärna - Guds vilja.
Det har uppstått två samverkande drivkrafter i människan, som gör henne till en syndare. Mot Guds vilja och lag.
Hon älskar inte Gud över allting, inte sin nästa och inte sig själv, på rätt sätt. Utan bara egoistiskt, drivs hon att mätta, sina av synden, förvridna begär.
---
Människans vilja blir av synden "fängslad" från att göra Gudomligt gott och utföra Guds vilja. Hon blir en syndens slav. Människan utsätter nu - sig själv - för nedbrytande krafter. Hon skövlar skapelsen, för att mätta, den ständigt hungrande egoismen.
---
Syndens natur kan inte fixeras vid ett speciellt "element" i människans konstitution. Vare sig vid kroppen eller hennes egen livsande, som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp.
Tror det bäst kan uttryckas som att syndens natur blivit integrerad i helheten av vad människan är.
Syndens natur, är en bottenlöst ond, fördärvad natur, som inte är räddningsbar.
Men denna natur smälte inte här i tiden samman med den naturliga människans egen natur till en oskiljaktig enhet (vilket det dock kommer att göra i evigheten om inte en människa blir frälst).
Denna syndens natur har blivit herre över den naturliga människans egen natur. Smutsat ner och vanställt människan ohyggligt.
Men den är ändå inte ett med henne. Då vore hon inte räddningsbar. Gud vare tack att det går för Gud, att i Kristus Jesus, skilja dessa naturer åt och rädda den naturliga människans egen natur för gemenskap med Gud.
---
Den naturliga människans hela natur blev i fallet denna syndanaturs slav. Den finns på något sätt vid sidan av människan själv.
Samtidigt som den är införlivad i människans helhet och blivit den naturliga människans drivkraft och herre.
Människan har i fallet gjort ett uselt tronskifte på hjärtats tron i sitt liv. Från att ha haft Guds vilja och rättfärdigheten som ledstjärna på tronen, så är det nu egoismen, synden, orättfärdigheten och Gudsfrånvändheten som styr och regerar.
Forts inlägg av HaFo
Inlägg 6 av HaFo
I trosförkunnelsens lärosystem blir konsekvensen efter fallet att människan är en liten djävul.
Man har gjort människans egen ande till hennes enda, egentliga och verkliga personlighet.
Där råder efter fallet andlig död. Vilket sägs vara en natur, satans natur, som nu har sin boning i människans egen ande och regerar över själen och kroppen
I andra sammanhang, ses människan i sig själv, så ett sammansmällt med och totalfördärvad i sig själv av syndens natur, att hon i sig själv är helt genomrutten och ond.
Vilket egentligen i sin konsekvens innebär samma sak. Är hon totalt fördärvad till sin egen identitet och natur är hon en djävul.
---
Då är hon redan en djävul och inte räddningsbar. MEN DET ÄR INTE DJÄVULEN JESUS HAR GÅTT IN OCH RÄDDAT! DET ÄR INTE HELLER SYNDANATUREN JESUS FÖRVANDLAR OCH RÄDDAR!
Det är den naturligt skapade människan, med hennes egna natur, som Jesus har återlöst från syndens natur och den skuld och de konsekvenser den dragit med sig.
Räddad för återupprättad Gudsgemenskap åt den naturligt skapade människan med hennes egen identitet och natur.
---
Här uppstår problem, därför att vi inte skilt på Bibelns beskrivning av den totalt fördärvade syndanatur som bor i människan och beskrivningen av hur den naturligt skapade människan samtidigt finns där med sin egen identitet och egna natur. Som en slav under syndanaturen, men utan att syndanaturen helt blivit hennes egen identitet och är hennes egna natur i sig själv.
Lätt att måla människan svart - vit, genom att bara läsa Bibelns beskrivning av den totalt fördärvade syndanaturen som bor i henne, som gällde det totalt henne själv, än att uttrycka Bibelns beskrivning av människans sanna belägenhet i tillståndet av två naturer befintliga i sig efter fallet.
Dels den naturligt skapade människans natur, som blir regerad och dominerad av syndanaturen, som nu också bor i henne.
---
Människor lyssnar till Bibelns ord, möter Guds lag. Gud kräver att för att människan ska ha gemenskap med Honom, en fullständig felfrihet, full rättfärdighet, en full efterlevnad av Guds bud och vilja.
Människan börjar då bli varse att hon inte är ensam med sin egen natur. Hon börjar upptäcka att där bor nu också en syndens natur. Hon försöker få ordning på det ena efter det andra som hon inte riktigt är i stånd att tygla.
Människan börjar då upptäcka, att i den syndanatur som nu också bor i henne, finns ett bottenlöst djup av ondska och djävulskap, som hon med sin egen natur inte rår över. Hon upptäcker till sist att hon med sin egen natur blivit en tjänare åt en annan natur. Syndens och orättfärdighetens natur.
Hon utropar. Vem ska befria mig och min natur från att vara syndens och orättfärdighetens tjänare. Hennes mun är tillstoppad. Hon står där med synd och skuld inför Gud. Hjälplös att befria sig själv och sin egen natur från dominansen av den andra naturen, syndens natur, som också, utan att vara hennes egen identitet eller helt gått upp i hennes egna natur, nu bor i henne.
Då hör hon Evangeliet. Hur Jesus blivit hennes förlåtelse och tillräknade rättfärdighet från Gud, av nåd, genom tro på Jesus. Men hon hör mer. Hon hör att hon blir erbjuden att göra tronskifte i sitt liv. Från att tjäna den obarmhärtiga syndanaturen och orättfärdigheten, till att ha Jesus som Herre i sitt liv och vara fri att följa Livets Andes lag och tjäna rättfärdigheten.
---
Hon upptäcker så att synden natur ändock är kvar. Men hör och erfar, att Guds natur, genom Anden, nu också bor i henne. Som en tredje natur.
Som vill i henne, utan att vara hennes egen identitet eller egna natur, vara ett värn gentemot syndens natur (Andens strid mot syndens natur – Anden mot köttet).
Så att hon är fri att välja, vem som ska regera hennes natur och liv i den här tiden. Synden och orättfärdigheten eller Guds Ande, vilja och Ord.
----
Människan, är så illa fördärvad av sin allians med syndanaturen som bor i henne, så att hon är Gudsfrånvänd (om än religiös) till sin natur.
Skild från Gudsgemenskapen och helt ur stånd att rädda sig själv. Blind för de andliga verkligheterna om inte Guds Ande påverkar henne.
Djävulen har genom syndens natur som bor i människan, en inteckning, där slutdestinationen, utan återupprättad Gudsgemenskap här i tiden, leder till ett totalt väsensfördärv av hela människan i evigheten.
Då är människans egen natur och identitet ett och fullständigt sammansmällt med den helt bottenlöst onda syndanaturen. På samma uppehållsort som är berett för satan och hans fallna änglar.
---
Syndanaturen är ett helt ont gift och fördärvad natur, under vilken människan med sin egen natur är träl och färgas av denna onda natur som bor i henne till allt det människan är och företar sig. Men det är inte sant att det helt blivit hennes totala identitet och egna natur. Att hon är en djävul och icke räddningsbar.
Vi ska inte se på våra medmänniskor som smådjävlar. Vi ska se på dem som Guds älskade skapelser. Vi ska se på våra medmänniskor med Guds ögon. Förlåtna och räknade rättfärdiga för Kristi skull.
Forts inlägg av HaFo
Inlägg 7 av HaFo
Både Jesus och Paulus visar att det inte är den naturliga människan i sig själv som är totalfördärvad.
Men sägs inte hjärtat vara bottenlöst fördärvat (Jer. 17:9)? Skildrar inte Paulus hela människan som totalfördärvad (Rom.3-19)? Talar inte Jesus om hela människan med ordet: "Det som är fött av kött är kött" (Joh.3:6)? Säger inte Paulus att människan såsom "kött" är totalt ond? (Rom. 7:18, 8:7)
---
När Paulus, talar om att köttet inte kan vara Guds lag under dånigt, så kan han inte avse hela människan.
För i Rom. 2:14-15, talar han om att hedningen iakttager åtminstone en del av lagen. Han säger inte heller om den gamla människan att hon är helt fördärvad. Men att hon under syndiga begärelsers inflytande håller på att fördärva sig(Ef. 4:22).
Paulus beskriver att den fallna människan har två naturer. Där den ena naturen, synden - köttet, är totalt ond och helt fördärvad.
Men att även den naturliga människans ursprungliga natur finns där. Mycket fördärvad. Men inte totalt. Eljest skulle inte människan vara räddningsbar.
Den totalt fördärvade syndanaturen är inte räddningsbar.
Bibeln beskriver att denna syndanatur är i fiendskap mot Gud. Striden mellan Ande och kött (här syftar kött på den syndiga naturen).
Medan det sägs om människan i sig själv och Gud att de är fiender. Fiender kan försonas.
Men syndens natur som är i fiendskap med Gud kan inte försonas.
---
Det är den fördärvade syndanaturen Jesus tagit sig an och "fördömt synden i köttet".
Det är inte den naturliga människans natur Han har fördömt. Det är problemet med syndens natur och dess konsekvenser som Jesus gått in och löst.
För att frigöra den naturligt skapade människans natur från syndanaturens konsekvenser, makt och inflytande. Han löser ju så mycket mer, så att Gudsgemenskapen återupprättas och människan får del av en tredje natur. Gudsnatur.
---
Jesus använder ordet kött om hela människan, men säger inte i det sammanhanget (Luk.11:13), att det hela är djävulskt ont.
Han skyndar sig att tillägga att denna ondska inte är total. Denna onda människa kan ändå i sig rymma så mycken godhet som föräldrakärlek och föräldraklokhet.
Jesus talar om en djävulsk källa i människan, Men säger inte att denna källa blivit helt ett med människan. Han skiljer på källan och människan som orenas av den källan (Matt. 15:20).
Han beskriver källan som idel ondska och djävulskt ont. Men Han gör skillnad mellan detta ohyggliga i oss och människan för övrigt. Den ursprungliga naturliga människan.
Han säger inte att människan är denna orena källa, utan att den orenar människan.
---
Syndanaturen som kom in i människan i fallet är i människan en oren källa som orenar henne och driver henne fel. Till uppror mot Gud. Oförmåga att ha relation både med sig själv, sina medmänniskor, Gud och skapelsen på ett rätt sätt.
Hon är på ett eller annat sätt slav under denna natur. Men ändå förmögen att känna empati, visa omsorg o.s.v. Men det gör henne inte förenad med Gud. Hon är till sin natur skild från Gud. Utan möjlighet att själv ändra på det tillståndet.
---
Efter fallet, är människan -i sig själv - den naturliga människan, som fortfarande intakt finns där med sin egen natur, vare sig ond eller god i sig själv. Demonisk eller Gudomlig.
Men synden, som en integrerad del av hennes fallna natur, gör att det goda som hon vill, gör hon inte, men det onda, som hon inte vill, det gör hon. Paulus säger:
"Om jag (den naturliga människan) gör vad jag (naturliga människan) inte vill (viljan fängslad), så är det inte mer jag (naturliga människan) som gör det, utan synden som bor i mig (som en integrerad del av mitt väsen)".
---
Ordet mig uttrycker i texten - människans liering med synden. En liering, som gör henne till en syndens slav - för att mätta, hennes drivkraft - egoismen, som efter fallet sitter på "hjärtats tron".
Människans känsloliv och kropp har inte degraderats i naturhänseende. Hennes problem ligger inte i kontakt med materien eller information via sinnevärlden. Vare sig de immateriella sinnena eller de fysiska sinnena.
Men "död" gentemot Gudsgemenskapen, är hon oförmögen, att tolka information rätt.
Hennes jag - personligheten har inte flyttats om i några "element" av hennes konstitution och natur.
Hennes personlighet är fortfarande allt vad hon är och uttrycker. Som den helhet hon fortfarande är av egen livsande, som gör henne till en egen personlighet av själ och kropp.
Men den naturliga människans liering med den integrerade syndanaturen, bryter på olika sätt ned hennes personlighet och funktioner.
Hon är av synden driven och fängslad från att fungera i den personlighet hon är skapad och ämnad att vara.
Forts inlägg av HaFo
Inlägg 8 av HaFo
Den naturliga människans liering med denna syndanatur, är i Bibeln oftast vad som åsyftas med ordet köttet eller den gamla människan.
Enbart syndens natur kan också kallas för köttet ibland. Ibland är också enbart kroppen översatt till ordet kött. Det skapar förvirring. Speciellt om man läser texten med gnostiskt färgade glasögon.
Vi har ofta gjort misstaget att endast förknippa ordet kött med enbart kroppen eller kroppen och själen och fallit in i ett gnostiskt synsätt på människan.
Ska vi få fram Bibelns bild behöver vi framförallt se att köttet, den gamla människan, är den naturliga människan, när hon i liering med syndanaturen, följer den och med allt vad hon är och uttrycker, blir en tjänare åt orättfärdigheten.
Det handlar inte om några omvälvningar av "elementen" i människans konstitution. Att anden mist kontrollen över själ och kropp. Att människan lärt sig leva utifrån sin själ eller nu bara följer kroppens drifter som styrs och domineras av demoniska makter.
Eller att anden fortfarande har kontrollen men är fylld av satanisk natur som kontrollerar själen och kroppen. Allt detta har uppstått ur mänskliga tankekonstruktioner, grundade på ett gnostiskt synsätt på människans konstitution. Förvrängning kring vad som är hennes egentliga personlighet. Strängt åtskiljande av olika skikt i människan med olika värde på de olika "elementen" och motpolsställning mellan ande och materia.
---
Det sker ingen omvälvning av "elementen" i människan. Inte heller en degradering i naturhänseende av den naturliga människans natur i sig själv. Frånsett att hon för att fortfarande kunna vara räddningsbar, underläggs den kroppsliga döden.
Eljest är den naturliga människan i sig själv intakt till sin natur. Med en egen livsande, som gör henne till en egen levande personlighet av själ och kropp.
Men en annan natur har nu också införlivats i helheten av vad människan är. Syndens natur.
Den naturliga människan, när hon lever i liering med syndens natur, följer, leds och domineras av den, lever hon i köttet eller den gamla människan. Köttet eller den gamla människan är inte vare sig själen, kroppen eller dessa "element" tillsammans.
Inte heller hennes egen livsande uppfylld av satanisk natur. Det är inte hennes ande fylld av satanisk natur, som är den gamla människan och inte längre finns efter pånyttfödelsen.
---
I köttet, den gamla människan, befinner sig människan, när den naturliga människan följer och leds av den syndanatur, som bor eller integrerats i helheten av vad människan är.
Denna människans liering med syndanaturen, som hon inte själv kan frigöra sig ifrån, har inte bara gjort henne till en notorisk syndare.
Hon är själv, genom sitt i fallet medgivande av denna oheliga allians, ansvarig och står med skuld inför Gud.
En skuld som ingen människa kan återbetala. Eftersom det pris på skulden Gud sätter, är offret av en sann, ren, rättfärdig, syndfri och Gudsförenad människas kroppsliga blod och lekamen.
Det är ett offer av den naturliga människans natur i Gudsförening som Gud kräver, som betalning för att skulden ska vara löst. Ingen sådan syndfri naturlig människa i Gudsförening finns efter fallet, som kan ge denna lösen. Alla är slavar under syndens natur och syndare.
Men människan står där inte bara med skuld. En konsekvens av lieringen med syndanaturen har också försatt henne i ett tillstånd av andlig död. Hon är skild från gemenskapen med Gud. Utan möjlighet att själv överbrygga denna andliga död. Denna separation från Gudsgemenskapen.
Det skulle krävas ett syndfritt liv. Ett totalt uppfyllande av Guds lag och vilja. Ett liv i full rättfärdighet och i full Gudsförening, för att överbrygga denna andliga död och åtskillnad mellan människa och Gud. Ingen sådan människa finnes. Det skulle behövas en Kristus. Gud och människa förenade, som i sin person besegrar syndens konsekvenser och den andliga döden i sin syndfria rättfärdighet och Gudomlighet och därmed kan bära fram ett RENT offer av Kristi persons (Gud och människa förenade) kropp och blod.
Segern över den andliga döden övervinns inte genom en andlig död. Då skulle den andliga döden kvarstå för människan om Jesus dött andligen! Den andliga döden övervinns genom att den i Jesu jordiska kropp aldrig sker! I den segern är alla människor inräknade och kommer den till faktisk personlig ägodel, som kommer till den tro Guds Ande inger, på rätt Jesus och rätt försoning!
"det lagen inte kunde åstadkomma, i det den var försvagad genom köttet, det gjorde Gud, DÅ HAN FÖR ATT BORTTAGA SYNDEN(det som skilde Gud och människa åt - DEN ANDLIGA DÖDEN), sände sin Son i syndigt kötts gestalt och fördömde synden i köttet."
"Gud VAR I KRISTUS OCH FÖRSONADE världen med sig själv"
---
Därmed är den andliga döden, separationen från Gud övervunnen. Inte genom en andlig död. Utan genom Jesu rättfärdighet och föreningen, försoningen mellan Gud och människa där i Jesu jordiska kropp.
Forts inlägg av HaFo
Inlägg 9 av HaFo
Låter Bibelns egen bild av Guds handlande och vishet i försoningen tala för sig själv:
"Ty han är vår frid, han som AV DE BÅDA HAR GJORT ETT och brutit ned den skiljemur, som stod emellan oss, nämligen ovänskapen. Ty I SITT KÖTT gjorde han om intet budens stadgelag, för att han skulle AV DE TVÅ I SIG skapa en enda ny människa och så bereda frid och för att han skulle ÅT DEM BÅDA FÖRENADE I EN ENDA KROPP SKAFFA FÖRSONING MED GUD, sedan han genom korset hade I SIN PERSON dödat ovänskapen."
(Ef. 2: 13 - 16)
"Också åt eder har han nu SKAFFAT FÖRSONING I HANS JORDISKA KROPP, genom hans död, för att kunna ställa eder fram inför sig heliga och obefläckade och ostraffliga" (Kol. 1:22)
"då han nu genom EVIG ANDE (Sann Gud) har framburit sig själv (ren, syndfri, sann Gudamänniska) SÅSOM ETT FELFRITT OFFER ÅT GUD". (Hebr. 9:13-14)
"Och det bröd som jag skall giva, är MITT KÖTT, och jag giver det, för att världen skall leva."
(Joh. 6:51)
"och att genom honom försona allt med sig, sedan han genom BLODET PÅ HANS KORS hade berett frid." (Kol.1:20)
"genom att Jesu Kristi KROPP BLEV OFFRAD en gång för alla." (Hebr. 10: 9 - 10)
"Jesus sade då till dem: "Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om I icke äten Människosonens KÖTT och dricken hans BLOD, så haven I icke liv i eder."
(Joh. 6:53)
(Dvs. Den som inte ÄTER OCH DRICKER av det levande Gudsordet om offret av Kristi kropp och blod, smälter födan och inser betydelsen av offret Gud bestämt och utsett, Kristi (enheten av Gud och människa i personen Kristus) kropp och blod, har inte liv i sig. Alltså en livsfråga! Det ingår alltså i den frälsande tron på Jesus. Den tro som Guds Ande inger.)
Här talar inte Jesus om nattvarden utan kungör vilken sorts död av Jesus som försonar. Senare instiftar han också en måltid, som så ofta vi delar den, så ska det ske till åminnelse av vilken sorts död av Jesus som försonar. Offret av Kristi blod och lekamen.
Kristi kropp och blod, åtskiljs från Gudamänniskan Kristus (Guds fullhet lekamligen, Gud i köttet, enheten av Gud och människa i personen Kristus), mister sina livsfunktioner och dör.
Enheten av Gud och människa i personen Kristus består dock (ingen andlig död sker) och Han predikar för de osaliga andarna, medan kroppen ligger död i graven.
Därmed är syndaskulden betald med det offer Gud utsett och bestämt. Det rena Offerlammets kropp och blod.
När det offret var givet med Jesus fortfarande kvar i sin syndfria, rättfärdiga naturenhet med Gud. Med bevarad enhet av Gud och människa i personen Kristus, visade Gud att vägen in till Hans gemenskap var öppen för människan.
Förlåten i templet brast mitt itu. Försoningen var fullbordad på korset. Vägen in till Guds boning i det allra heligaste var öppen.
Det var inte vägen in till det allra heligaste i människan vägen var öppen. Nej, Vägen in till det allra heligaste i hela tillvaron var öppen. Vägen till Guds Hjärta och gemenskapen med Honom.
Kristi person (Gud och människa förenade) uppstår så kroppsligen och besegrar även den kroppsliga döden i människans ställe.
Forts inlägg av HaFo
Inlägg 10 av HaFo
När en människa påverkats av Guds Ande, så att hon ser sin synd och behovet av försoning med Gud och sätter sin förtröstan till, den tillräknade rättfärdigheten från Gud, genom Jesu försoning och börjar umgås med Jesus, beskriver Bibeln att det i den människan sker en Andlig pånyttfödelse.
Att människan blir en ny skapelse. Vad handlar det egentligen om?
---
När det gäller ande, själ och kropp. Människans konstitution i förhållande till syndens natur och Guds Ande, försöker man skapa en enkel logisk bild med några enstaka ord ur Bibeln. Som inte stämmer med den bild Bibeln som helhet ger oss från bl.a. Rom. 6-8 kap.
Vi behöver se bl.a. Jesu avskedstal där Han pekar på hur Gudomen ska bo i MÄNNISKAN, utan att överhuvudtaget nämna människans egen ande i sammanhanget.
Eller när det talas om att MÄNNISKAN (inte bara att det skulle handla om hennes egen livsande) blir en ny skapelse, att det handlar om just detta att Gud bor i människan, alltså allt vad hon är av ande, själ och kropp.
----
Vi behöver i ljuset av övrigt från Guds Ord se vad det nya är som kommer in. Vad är det nya i den nya skapelsen?
Vad eller vem är det som är den nya skapelsen? Är det en viss komponent av människan som är en ny skapelse?
Är det en viss del av människan som blivit ny? Är det nya eller den nya människan, något som aldrig har funnits förut? Är det människan i sig själv som blir ny?
---
"Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget, se något nytt har kommit"
(2 Kor. 5:17)
Det står inte, att någon i sig själv är en ny skapelse. Inte heller står det att det är en speciell del i konstitutionen av denne någon, som är en ny skapelse. Människans egen ande nämns överhuvudtaget inte.
Det står, att om någon är i Kristus och att något nytt har kommit in, så är han en ny skapelse.
Vem är någon? Vem är han? Är det ett visst "element" i människans konstitution? Är det människan i liering med syndanaturen? Vad är det nya som kommer in?
---
Det är inte ett visst "element" i människans konstitution som är en ny skapelse.
Denne någon är den naturligt, ursprungliga människans natur, med egen livsande, som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp, som i liering med en ny natur, Guds Ande, SOM TILLSAMMANS är den nya skapelsen.
---
Det nya som kommit in är inte något nytt i människan i sig själv. Det nya som kommit in är att människan nu även fått del av Gudomlig natur.
Det nya som har kommit, är delaktigheten av en tredje natur, Gudomlig natur.
Den nya skapelsen, är att den naturliga människan med sin egen identitet och natur, nu lever tillsammans med Kristus och Hans egna identitet och natur.
Förenade men ändå här i tiden åtskilda. Precis som syndens natur och människans egen natur här i tiden var förenade, men ändå åtskilda.
----
Den nya människan, den nya skapelsen, är här i tiden två naturer. På samma sätt som den gamla människan är två naturer.
I båda fallen är här i tiden , den naturliga människans egen natur intakt, utan omgrupperingar i konstitutionen eller naturförändringar av "elementen" i sig.
---
Det sker ett tronskifte i människan. Från att hennes natur regerats av syndens integrerade natur. Blir hon fri att regeras och ledas av Guds integrerade natur, vilja och Ord.
---
Det är samma människa, som var andligt död (skild från Gudsgemenskapen) i överträdelser och synder, som gjorts levande (förenats med Gud igen).
Det är inte frågan om en människa som aldrig funnits förut, som flyttat in och i sig själv är en ny skapelse, när det talas om att det gamla är förgånget och att något nytt har kommit.
Det förgångna, är syndanaturens obändiga styre över den naturliga människan. Det nya, är möjligheten att som regent för den naturliga människan få ha Gud i sitt liv.
---
I den felaktiga fixeringen vid människans konstitution. Med bilden av de tre ringarna och Guds boplats i människans egen ande, uppstår misstaget att det är ett andebyte av människans egen ande som sker. En redan här i tiden naturförändring av människans konstitution och egna natur I SIG SJÄLV.
(Enstaka Bibelord kan styrka tanken på ett andebyte i människan, men helheten av den bild Bibeln ger, är att det handlar om ett tronskifte i människan).
Helheten av Bibelns framställning ger bilden av ett tronskifte i människan, där den naturliga människan med sin egen natur, i sig själv, fortfarande här i tiden, är intakt, men får en ny Herre.
Skillnaden mellan före och efter pånyttfödelsen, är inte här i tiden ett andebyte, utan ett tronskifte i människan!
Forts inlägg av HaFo
Inlägg 11 av HaFo
Vad är det som kommit in i den nya skapelsen? Jo, delaktighet av Gudomlig natur. Guds eget liv integreras (det bästa ord som jag tror kan användas för att beskriva bilden från Bibeln) i MÄNNISKAN.
Inte någonstans framgår att det är knutet enbart till hennes egen livsande, utan till en enhet och helhet av allt vad människan är: MÄNNISKAN, den naturligt skapade, där hennes egen livsande, som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp.
Där i helheten av människan bor Gud och inte knutet till ett visst "element" av hennes konstitution.
Den troende har blivit delaktig av Gudomlig natur. Som en integrerad del av hela hennes väsen. Den troende har fått en början till full väsensenhet med Gud. Blivit lierad med Honom.
---
På samma sätt träder bilden fram när det gäller syndens natur integrerad i MÄNNISKAN (ingen anknytning till en viss del av henne). Köttet är hennes liering med denna natur.
Vad är då den nya skapelsen?
Den nya skapelsen är människans liering med och delaktigheten av det Gudomliga livet.
Det är inte människan i sig själv, eller någon speciell del eller "element" av hennes konstitution, som i den här tiden blivit nyskapad. DET ÄR LIVSFÖRBINDELSEN MED HONOM, som är den nya skapelsen.
---
Fixeringen vid människans egen ande i pånyttfödelsen leder vilse. Bibeln talar aldrig om att den egna människoanden blir född på nytt.
Den säger om någon (hela den naturliga människans natur) är i Kristus så är hon en ny skapelse.
Bibeln talar om att Gud bor i människan (i helheten av vad människan är och inte en fixering vid människans egen ande).
På samma sätt talas det om synden, att den bor i människan och inte heller där en fixering vid människans egen ande eller en speciell del av människan.
---
Identiteten
Misstaget att det är ett andebyte av människans egen ande som sker, leder till nästa misstag, att den gamla identiteten av människan i sig själv helt flyttar ut och in kommer en helt ny identitet av människan i sig själv, som brukar den gamla bostaden själen och kroppen.
Den onda naturen skulle inte längre finnas i denna nya identitet utan förpassas till själen och kroppen. Ett helt snedvridet budskap utifrån den helhetsbild Bibeln ger.
"om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse"
Denne någon, är alltså den naturliga människan med sin egen natur och identitet. Men vem är han? Jo, det är denne någon (den naturliga människan med egen natur och identitet), som är i Kristus (en annan natur och identitet), SOM TILLSAMMANS är en ny skapelse!
---
Han som är en ny skapelse, är alltså dels sin egen identitet och natur, som NU LEVER TILLSAMMANS med en annan identitet och natur.
Den naturliga människan med sin egen identitet och natur, lever tillsammans med Kristus, som också har en egen identitet och natur.
Kristus bor i MÄNNISKAN. De lever tillsammans, men ändå åtskilda till natur och identitet. TILLSAMMANS ÄR DE DEN NYA SKAPELSEN. Den nya människan.
---
Han som är en ny skapelse, är inte en ny människa och inte en ny natur som aldrig har funnits förut. Det är heller inte en viss komponent av människans konstitution som är den nya skapelsen.
Han som är en ny skapelse, är den ursprungliga, naturliga människan, med sin egen identitet och natur, som var andligt död (skild från gemenskapen med Gud), som blivit andligt levande (förenad med Gud), genom att han nu har gjort TRONSKIFTE, lever tillsammans med Jesus och fått del av Gudomlig natur.
----
Det nya som har kommit, är delaktigheten av en tredje natur, Gudomlig natur.
Den nya skapelsen, är att den naturliga människan med sin egen identitet och natur, nu lever tillsammans med Kristus och Hans egna identitet och natur.
Förenade men ändå här i tiden åtskilda. Precis som syndens natur och människans egen natur, här i tiden var förenade, men ändå åtskilda.
Det gamla som är förgånget, är den naturliga människans tvång att vara tjänare åt syndens natur. Den nya situation som har uppstått, är att den naturliga människan är fri att vara tjänare åt en ny Herre. Den tredje naturen som nu bor i henne. Den naturligt skapade människan har gjort tronskifte.
----
Det talas idag ofta om att se Din identitet i Kristus. Det kan bli ett förvirrande uttryck, beroende på vilken betydelse som läggs i de orden.
I trosförkunnelsen, blir konsekvensen av att se sin identitet i Kristus, detsamma som att se att Kristus med sin egen identitet och natur blivit människans egen nya identitet och natur.
Eftersom hon nu i sin egen ande även äger namnet Jesus. Hon är nu i sin egen ande, sin egentliga identitet, en ny skapelse. En ny människa, som aldrig har funnits förut.
I sin egen identitet skapad till likhet med Gud. Hon är i sin egen ande såsom en gud redan här i tiden.
Detta är ett hopkok av några Bibelord, människotankar, Hagins och Kenyons
"uppenbarelsekunskap" och med rötterna ytterst i Gnosticismen.
Forts inlägg av HaFo
Inlägg 12 av HaFo
Guds Ande bor i människan, utan att fördenskull, här i tiden, bli totalt ett med människans egen identitet, personlighet och natur.
Precis som syndanaturen inte här i tiden, totalt gått upp i människan själv, hennes egna natur och helt blivit hennes egna identitet och natur.
---
Att Bibeln säger att vi är korsfästa med Kristus - döda med Kristus - "Jag lever och dock inte jag, utan Kristus lever i mig", innebär inte att den naturliga, skapade människan med sin egen natur och identitet, de facto är död = utplånad och att det är en annan människa, som aldrig funnits förut, som blivit till i pånyttfödelsen.
Inte heller betyder det att den naturliga, skapade människan de facto är död, utplånad och att det är Kristus som är hennes hela och totala identitet och personlighet.
Så att Jesus skulle plåna ut den naturliga, skapade människan och hennes egen personlighet, natur och identitet.
De lever sida vid sida. Åtskilda i natur och identitet, men ändå tillsammans och den naturliga människan är fri att ha Jesus som Herre, när Guds Ande bor I MÄNNISKAN.
---
"Jag lever (den naturliga människan) dock inte jag (den naturliga människan i liering med syndanaturen -gamla människan - erbjuden agera som död gentemot syndanaturen), utan nu lever Kristus i mig (den naturliga människan i liering med Guds Ande, nya skapelsen, den nya människan - erbjuden att vara levande gentemot Guds natur, vilja och Ord)"
---
"I mig" och "Han som är en ny skapelse", står här för samma sak. Den nya skapelsen - Den nya människan.
Vad Paulus här säger är att, Jag själv (den naturliga människan med egen natur, personlighet och identitet) lever "I mig" (Den nya skapelsen - Den nya människan) och att nu lever också Kristus "I mig" - i " Han som är en ny skapelse" - Den nya människan.
---
Jesus och Paulus lever alltså åtskilda i natur och identitet "I mig" - den nya skapelsen. Men de lever ändå tillsammans "i mig", i "Han som är en ny skapelse" - Den nya människan.
Den nya skapelsen är alltså den naturligt skapade människan med egen natur, identitet och personlighet tillsammans med Jesus och hans egna natur, identitet och personlighet.
De lever åtskilda men ändå tillsammans och det är Kristus som är huvudet - Herre i den nya skapelsen - Den nya människan. Den Gudomliga natur som den naturliga människan nu underordnar sig och följer Hans Ord och vilja.
----
Häri ligger också den stora skillnaden, mellan den pånyttfödda människan här i tiden och Jesus när Han gick på jorden. Jesus var från evighet född av Gud. Fullständigt ett i väsen och natur med Gud. Jesus var Gud.
Ett i identitet, personlighet och natur ("Ty i Honom bor Gudomens hela fullhet lekamligen").
Jesus var fullständigt unik och Hans jordiska tillvaro kan aldrig jämföras med den pånyttfödda människans situation och position här i tiden.
Jesus var ett med Gud i natur, identitet och personlighet. Han var Gud. Medan människan här i tiden fått del av Gudomlig natur och först i evighetens värld når full väsensenhet med Gud.
Forts inlägg av HaFo
Inlägg 13 av HaFo
Striden mellan Anden och köttet
"Ty köttet har begärelse mot Anden och Anden mot köttet, de två ligga ju i strid med varandra för att hindra er att göra, vad ni vill" Gal. 5:17.
En del läser här bara in två parter som är i strid. Med den gnostiska människosynen. Med de "tre ringarnas tolkningsmodell" av människans konstitution. Med bilden av tabernaklet, där det tolkas att Guds Ande bor i människans egna ande, så synes det vara enkelt vad som står i denna Bibelvers.
Det är lätt att då misstolka detta som en strid mellan den inre och yttre människan. Det är människans egen ande (där Gud bor), som är i strid mot själen och kroppen, där begärelserna och de syndiga drivkrafterna sitter.
Lösningen heter att anden ska ta kontrollen över själ och kropp. Människan har i fallet förlorat förmågan att leva inifrån sin egen ande.
Lärt sig leva utifrån sina själsliga krafter och influerats av de syndiga drifterna i sin kropp.
Nu ska hon åter lära sig leva inifrån sin egen ande. Där Gud bor med alla Hans attribut deponerade. Färdiga att förlösas. Så låter det i trosförkunnelsen.
---
De har då missat att se, att i den här texten finns tre parter!
"de två ligga ju strid med varandra för att hindra ER att göra, vad ni vill."
Två parter kämpar här i texten om en tredje part.
Vem är den tredje parten? Vilka är det som strider med varandra? Är det människan själv som med någon komponent av sin egen natur är i strid med någon annan komponent i hennes egen natur? Vad är köttet och vad är Anden?
---
I en helhetsbild av vad Bibeln beskriver, så är den tredje parten, Den naturligt skapade människan, med en egen livsande som gör henne till en intakt personlighet av en levande själ och kropp.
Köttet, syftar inte här på en speciell komponent eller beståndsdel av den naturliga människans egna konstitution.
Här syftar inte heller köttet på lieringen mellan den naturliga människan och syndanaturen - den gamla människan.
I det här sammanhanget syftar ordet kött, på den naturliga människans forne herre - Syndanaturen. Som fortfarande finns integrerad i helheten av allt vad människan är.
---
MEN DÄR FINNS NU OCKSÅ EN TREDJE NATUR. Människan har fått del av Gudomlig natur - Anden - även den naturen integrerad i helheten av vad människan är.
----
Den forne herren, syndanaturen, strider mot den nya Herren, Guds natur.
Det är de två naturerna i människan, som nu strider om den tredje parten: Den naturliga människan. Som nu är fri att välja Guds Ande, Ord och vilja som Herre över sin egen natur, sitt leverne och agerande.
Forts inlägg av HaFo
Inlägg 14 av HaFo
Vandra efter Anden
"Så skulle lagens krav uppfyllas oss, som vandra icke efter köttet, utan efter Anden…vandren i ande, så ska ni förvisso inte göra vad kroppen har begärelse till…om ni genom ande döden kroppens gärningar, så ska ni leva". (Rom. 8:4, 13; Gal. 5:16)
Lägger man bara ensidigt samman dessa Bibelord. Har en gnostiskt färgad människosyn över människans konstitution. Är fixerad vid en förenklad bild från "de tre ringarnas förklaringsmodell" över hur Gud bor i människans egen ande.
Ja, då är det lätt att läsa in, att det i dessa ord står att Gud bor i människans egen ande (vandra efter Anden = vandra i ande).
Läsa in att det är människans egen ande som ska ta kontrollen över kroppen (genom ande döden kroppens gärningar), där sätet för de syndiga begärelserna sitter.
Man läser in att det handlar om en strid mellan yttre och inre komponenter i människans egen konstitution.
-----
Därför behöver vi se helhetsbilden av den troendes tre naturer. Sin egen naturliga natur. Syndanaturen -köttet. Den nya naturen Anden - Guds natur.
Där den naturliga människan med sin egen natur, som tjänare åt syndanaturen, kallas för att vara i ett köttsligt väsende och som tjänare åt den nya naturen Anden, kallas för att vara i ett andligt väsende(Rom. 8:8-9).
----
Andligt väsende, som i texten står med litet a, står där för samma sak som när vi tidigare sett på betydelsen av "I mig" och "Han som är en ny skapelse".
Det står alltså för Den nya skapelsen - Den nya människan. Där Jesus och den naturliga människan lever åtskilda i natur och identitet, men ändå tillsammans.
När den naturliga människan, lever i detta "andliga väsende". Lever i sin liering med Jesus som Herre över sin natur och vilja inrättad efter Guds Ord.
Då vandrar hon i ande - är i sitt "andliga väsende" (sin liering med Jesus) och med sin egen natur, som tjänare åt den nya integrerade naturen, Anden. Vandrar efter Anden.
----
Då utför inte kroppen, de syndfulla handlingar, som köttet - syndanaturen, eljest driver henne till, när hon ställer sig själv (den naturliga människan) i syndens tjänst till orättfärdighet = köttsligt väsende.
I sitt andliga väsende. Med Jesus som Herre, ställer hon sig själv (den naturliga människan) med sina lemmar i Guds tjänst. (Rom. 6: 12-18)
---
Det handlar alltså inte alls om, att Guds Ande bor i människans egen ande och att människans egen ande ska ta kontrollen över själ och kropp.
Det handlar om att hela den naturliga människan, med allt vad hon i en helhet och enhet till sin natur är, vandrar efter Guds Ande, vilja och Ord. Det handlar om att göra tronskifte.
Ställa sig själv i Guds tjänst till helgelse. Inte längre ställa sig själv i syndens tjänst till orättfärdighet.
Den naturliga människan är genom sin liering med Jesus och Guds Ande boende I MÄNNISKAN, fri att välja sin Herre.
----
Guds Ande påverkar inte enbart eller har kommunikation enbart med människans egen livsande här i tiden.
Detta är ett gnostiskt tänkande, med denna naturuppdelning med motsatsförhållanden och olika värdeladdningar i människan. Som fått sin fullbordan till en villfarelse i trosförkunnelsen.
Guds Ande umgås med hela människan på alla plan av vad hon är och talar i alla sinnen. Rör vid henne fysiskt, delar känslolivet med henne och rör vid hennes innersta, även omedvetna delar av hennes väsen.
---
I fixeringen av människans egen ande upphör upphöjelsen av Gud och startar upphöjelsen och självförgudningen av människan.
Att fixera sig vid att det är enbart människans egen ande som här i tiden, är inbegripen i denna nyskapelse, leder vilse och skapar i slutändan en självförgudning av människan.
Så att människor inte längre ser att Gud är Gud och människa är människa och människa lierad med Gud genom Guds Ande. Hans eget liv.
Något som här i tiden inte ska blandas ihop med människans egen ande. Hennes eget liv, livsanden , som gör henne till en egen levande personlighet av själ och kropp.
En fixering vid den egna människoanden, leder in i förförelsen att människan i trosförkunnelsen blir som en gud i sin egentliga personlighet redan här i tiden .
Då äter människan av trädets frukt igen och tror att hon kan bli såsom Gud redan nu. Ska lära sig leva ut det Gudomliga livet, deponerat i hennes egen ande (som inte finns där - det leder till tekniker som används i många andra än kristna sammanhang) och hamnar i en ockultism.
Forts inlägg av HaFo
Inlägg 15 av HaFo
Det är Guds Ande vi ska vara beroende av. Beroende av till hela vår människa.
Vi ska vara fixerade vid Jesus, försoningen, Guds Ande. Vi behöver se att Guds Ande är Hans liv och att människans egen livsande, är hennes eget liv, som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp.
Vi ska inte blanda ihop dessa och inse att det inte är människans egen ande som byts ut eller går igenom en naturförändring i sig själv.
Hela människan gör tronskifte, till att inte längre tjäna syndanaturen, utan tjäna en annan Herre. Jesus, Hans Ord och vilja. Med en Livets Ades lag integrerad i hennes väsen. Den naturligt skapade människan blir lierad med Guds eget liv, Guds Ande, bornde i MÄNNISKAN.
---
Detta för fokus dit där det hör hemma. Till Gud och Guds Ande. Det upphöjer Gud.
Den lära som nu är i omlopp upphöjer människan till Guds nivå redan här i tiden. Det sker genom fixeringen vid människans egen ande.
Talet om människoanden som den egentliga personligheten och att den blir skapad till likhet med Gud.
-----
Pånyttfödelsen är den återupprättade Gudsgemenskapen, där Guds Ande här i tiden bosätter sig integrerat i människans hela väsen väsen.
---
Denna nya skapelse. Den naturliga människans (med egen livsande som här i tiden gör henne till en levande personlighet av själ och kropp) liering med Guds Ande, leder i evighetens värld, i uppståndelsen, till en förvandling av allt det människan här i tiden var av ande, själ och kropp, från dödlighet till odödlighet.
Från Guds avbild här i tiden till full naturenhet och likhet med Honom i evighetens värld. Vi ska bli Honom lika, säger Johannes. Men tillägger att vad det egentligen innebär är ännu inte uppenbart.
----
Det är viktigt att se att striden mellan Anden och köttet, inte handlar om en strid mellan komponenter i människans egen konstitution.
Inte heller handlar det om en strid mellan den naturliga människans egna natur och syndanaturen (den är redan förlorad sen förut).
Det handlar om en strid mellan den nya naturen, Guds Ande, som den nya Herren och syndens natur som den forna herren, som åter vill regera.
---
Den nya människan - den nya skapelsen (den naturliga människan i liering med Guds Ande) kan inte synda.
Men den gamla människan (när den naturliga människan åter följer den kvarvarande syndiga naturen), syndar lika bra som tidigare.
Men den nya alliansen med Guds Ande gör synden smärtsam. Den naturliga människan börjar fly sin forne herre och ta sin tillflykt till sin nye Herre.
---
Här kommer så Gud den naturliga människan till hjälp och erbjuder henne att vara så innesluten i Jesu död från synden (Rom. 6 kap.), så att hon får agera som "död" gentemot syndanaturen.
Det är inte syndanaturen som tas bort eller är död. Men människan behöver inte längre följa den naturen. Guds Ande vill i henne bli en mur gentemot den kvarvarande syndanaturen.
Gud går ännu längre i sitt erbjudande och säger att den naturliga människan är fri att agera som levande gentemot Guds Ande, vilja och Ord och ledas av Livets Andes lag och rättfärdigheten integrerad i hennes väsen genom Guds Ande.
Människan erbjuds att få, med ALLT VAD HON ÄR och fungerar, vara levande gentemot Guds Ande, Ord och vilja genom sin liering med Guds Ande.
----
Det är inte så, att människans egna ande nu är pånyttfödd och ändrat natur i sig själv, eller att Gud bor där och att det inte är människans egen ande som syndar och en annan komponent av hennes konstitution som är inbegripen i om hon syndar.
Det är inte så, att om människan syndar så lever hon utifrån sin själ och kropp och inte inifrån sin egen ande. Så att hennes egen ande är Guds Ande som ligger i strid med köttet och att köttet skulle vara hennes själ och kropp.
----
Det handlar om, att den naturliga människan, intakt till sin konstitution, med egen livsande, som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp, med hela sin enhet och helhet av mänsklig natur (den första naturen) följer den nya naturen (den tredje naturen i den troende), Guds Ande.
Där får hon vara som "död" gentemot sin forna herre. Syndens natur (den andra naturen) i den troende.
Syndanaturen är inte borta (Rom.7 kap). Så att inte den gamla människan kan vakna till liv (lieringen mellan naturliga människan och syndanaturen).
Men hon kan inte synda. D.v.s. lieringen med synden blir något smärtsamt som åter driver henne in under nåden, förlåtelsen och lieringen med Guds Ande, så att hon alltmer förblir i den nya människan. I sin nya skapelse. (Avkläder sig den gamla och ikläder sig den nya människan = en helgelseprocess).
----
Vi behöver komma bort från tankebyggnader, som fixerar läsningen av Ordet, vid att gälla människans konstitution. Hennes egen ande och att Guds Ande skulle bo i människans egen ande. Att det skulle vara en speciell komponent i människan som blir född på nytt.
Vi behöver se att den nya människan inte är en ny skapelse som aldrig funnits förut.
Vi behöver se
att människans egen ande INTE I SIG SJÄLV skulle vara skapad till likhet med Gud och inte själv skulle vara inbegripen i om hon syndar.
VI BEHÖVER BLI FOKUSERADE PÅ KRISTI PERSON OCH GUDS ANDE och inte människans egen ande!
HaFo
Gud skapade Människan till Sin avbild, står det i Guds Ord. Inte till en gud, utan till någon som återkastar/återreflekterar Hans sken - Hans härlighet - på jorden.
Som spegeln som återkastar solen sken, om man vänder den rätt i förhållande till solen. Inte är den solen, men den återreflekterar solen.
--
När Människan - Adam och Eva - lyssnade på Ormen, bröts Människans möjlighet att återreflektera Herrens, sin Skapares, härlighet och det krävdes hennes återupprättelse för att det skulle kunna ske igen.
Det var detta hennes Skapare - Gud själv - gjorde genom JESUS KRISTUS, genom Hans kommande till jorden, och genom Hans död och uppståndelse; genom detta sker återupprättelsen för var och en som tror på Honom och på Hans seger över Ormen på korset.
Varje sådan på Honom troende Människa blir i ståndsatt att återkasta Guds härlighets sken på jorden: bli Hans härlighets återsken igen,
bli Hans avbild igen m.a.o.
--
Vad som djupast sett händer med den Människan, när hon blir återupprättad, är det egentligen ingen Människa som vet (för vem kan beskriva ett under?) Det vet bara Han som upprättar henne;
d.v.s. Skaparen själv.
Och det väljer Skaparen - genom Anden - att för oss Människor beskriva; att hon blir "född på nytt" "till goda gärningar".
Och att en sådan människa, blir en "ny skapelse i Kristus Jesus", där det gamla är förgånget och någonting nytt har kommit.
Genom profetmun i GT beskriver Guds Ande det så, att Gud skall byta ut stenhjärtat i Människan, mot ett hjärta av kött: d.v.s. ett levande hjärta,
ge henne ett nytt hjärta m.a.o. Ett hjärta som - genom Anden - hör vad Gud säger. Det Salomo en gång bad om, för att kunna leda Guds folk.
Gud skulle - enligt GT profeten - byta ut död mot liv m.a.o. Det nya livet i JESUS KRISTUS, blev profetias uppfyllelse.
--
Vad hon blir i återupprättelsen, är Människa. Den ursprungliga (frånsett att hon också en dag måste iklädas en oförgänglig kropp, en uppståndelsekropp) som kan återkasta Guds härlighets sken på jorden.
Inte blir "spegeln" solen, men den får återigen sin ursprungliga förmåga, att återreflektera solen.
Och det kallar Bibeln för att hon, Människan, blir "född på nytt".
Pred. 11:5 "Lika litet som du vet vart vinden far, eller hur benen bildas i den havandes liv, lika litet förstår du Guds verk."
Vad som djupast sett händer med den Människa som genom tron på JESUS KRISTUS blir "född på nytt" kan vi Människor inte veta; men det kan erfaras. Och det är huvudsaken.
När Gud skapade Människan satte han henne inte över andliga ting, utan över materiella. Hon fick intellektuell förmåga - konstruktiv tankeförmåga - och praktisk: Gud satte henne att förvalta skapelsen jorden.
När hon fallit i "synd" - avvikit från Guds vilja - sedan hon lyssnat på Ormen, som ansåg att hon borde bli "som Gud",
började återuppbyggnadsarbetet; men även i detta verk ville Gud ha henne med som Sin medarbetare.
--
När JESUS kom till jorden, kom Han som en helt vanlig Människa och kunde därför i Sig själv inte utföra några underverk eller andra "utomjordiska" ting, men snickra kunde Han troligtvis, Han var - som alla andra Människor - helt beroende av att Guds Ande verkade Guds verk genom Honom, för att sådana ting skulle kunna ske.
(Exakt samma är förhållandet med okult verksamhet, de gärningarna sker genom att Ormens ande verkar genom dem som ställer sig till dennes förfogande.)
När JESUS sänder Människan att utföra Himmelrikets gärningar på jorden, sänder Han henne på samma sätt som Han själv blev sänd:
d.v.s. helt beroende av Guds Helige Ande, att Anden verkar Guds gärningar genom henne. I sig själv förmår hon inte - lika litet som JESUS i Sig själv förmådde - utföra Guds gärningar; Guds under.
Det är det bara Gud som kan.
Härav följer att en Människa aldrig kan bli "högre" än en Människa, och bakom varje hennes titel, attityd, tillgångar eller förmåga,
finns "bara" en Människan.
Och Människan är underställd Guds Ord; att lyda Guds Ord. Därför skall varje Människas "görande och låtanden" prövas i ljuset av Guds Ord,
och det gäller inte minst sådana som leder andra!
--
Och denna prövning, genomlysning, börjar alltid med oss själva, d.v.s. självprövning; och det gäller inte minst våra motiv: d.v.s. "hjärtats uppsåt".
Gud vet hur det ser ut i våra hjärtan, och Han kan upplysa oss - om vi vill - så att vi ser, vad Han ser: "Pröva mig Gud, och rannsaka mig" bad konung David.
Och han fick bönesvar:
det var en bön i enlighet med Guds vilja.
Tack S-E för Dina kommentarer i den här tråden. Tycker de väldigt väl harmoniserar med vad jag vill få sagt i all min ofullkomlighet att uttrycka mig.
Nämligen att peka på att Gud är Gud och människa är människa, och som troende, upprättad människa lierad med Gud genom Guds Ande, boende i MÄNNISKAN.
Och att vad vi ska fokusera är Guds person, Kristi person (Gud och människa förenade), Guds Andes liv och inte vår egen andes liv som gör oss till levande varelser av själ och kropp.
"Guds Ande vittnar med vår ande att vi är Guds barn". D.v.s. Guds eget liv integrerat i människans eget liv, vittnar med mäniskans eget liv, ett och detsamma, att den troende människan blivit ett Guds barn.
---
Vi behöver komma bort ifrån fixeringar vid människans konstitution, som hemmes egen ande etc. och se att hon är en människa i en helhet av ande, själ och kropp, utan motsättningar och strider i människans egen ursprungliga natur.
Utan att det i fallet kom in en "andra natur, syndens natur", som blev herre över människans egen natur.
Vi behöver se att Gud är Gud, men att människan i Guds gemenskap, genom tron på vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset, blir lierad med Honom genom Guds Ande.
Vi behöver se att då kommer en "tredje natur in och bor i MÄNNISKAN". Hon blir "född på nytt" och den "nya skapelsen", är hon själv, hela människan, nu i gemenskap med sin skapare. Det är tillsammans med Jesus som människan är en "ny skapelse" och inte i sig själv!!
---
Där Guds Ande som skriften säger, att "Gud bor i människan", utan att vara "knuten" till ngn speciell "fixpunkt" för sin "närvaro" i människan, utan "ansluter" till allt vad människan är, av ande själ och kropp.
Och förmedlatr sig och har gemenskap med och till alla hennes sinnen, till allt vad hon är av ande, själ och kropp.
Något som i evighetens värld leder till att människan i Guds gemenskap blir Honom fullständigt lik (inte bara en avbild) till sin natur och sitt väsen. Detta genom Hans verk i Kristus Jesus som människans ställföreträdare.
----
Här i tiden kan den återupprättade människan alltmer i Guds gemenskap, få bli den hon skapats att vara och "återspegla", "skatten i lerkärlet", d.v.s. återspegla Andens, Guds Andes, inneboende liv i den troende människan.
Som fortfarande för denskull i den här tiden är just människa, med sin egen livsande som gör henne till en levande varelse av själ och kropp och människa förenad med Gud genom Guds Ande boende i allt vad människan är.
Det leder i evighetns värld i Guds gemenskap, efter den kroppsliga uppståndelsen till en total förvandling av HELA människan till ande, själ och kropp.
Från dödlighet (andlig - åtskillnad från Gud -och kroppslig död), till odödlighet på alla plan och Gudslikhet till hennes natur på alla plan.
Gud gör ingen "resaurering" av den fallna människans syndanatur. Jesus dog "bort från den en gång för alla". Den måste ut ur människan. Han "fördömde synden i köttet", genom sin syndfria rättfärdighet och Gudomlighet i människans ställe.
Det resultatet blir hos den troende fullt ut verkligt i den kroppsliga uppståndelsen.
Här i tiden får hon "dras med" syndanaturen", men Gud erbjuder henne att vara som "död" mot den och istället "levande", gentemot Guds Andes liv och Ord, som nu "bor i henne".
Och det handlar inte om, som i trosförkunnelsen att hon ska lära sig "leva i sin egen ande, skapad till likhet med Gud", utan om att hon ska se vem Jesus ÄR, brtydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset OCH FÖLJA HONOM!! Och fokusera Guds person, Kristi person, Guds Ande. Och inte vara upptagen av sin egen livsande som gör henne till en levande varelse av själ och kropp.
Det gör henne "självfixerad" och "högmodig", för fokus bort från Gud och fokuserar istället människan i sig själv!
HaFo
HaFo skriver "Tack S-E för Dina kommentarer i den här tråden. Tycker de väldigt väl harmoniserar med vad jag vill få sagt i all min ofullkomlighet att uttrycka mig."
Ni är väldigt kärvänliga mot varandra, vilket i sig inte alls är fel. Men på den här hemsidan tjänar det till att bestästa varandras profettjänster. Typ; Om du kliar mig på ryggen så kliar jag dig... Sådant är aldrig bra och ni stänger ute människor som inte i detalj håller med er.
J-ssson är "saklig" så det "ryker om sig", kring ämnet, "den troendes 3 naturer".
Beklagligt att Du inte vill samtala i sak kring väsentliga frågor kring kristen tro J-sson.
Men det som sakligt avhandlas, lär Du inte "kunna förstöra". De som har "öron till att höra" kommer att höra".
Sköt om Dig "lustigkurre" och "goa - ********* Har Du nånsin frågat Dig själv om motivet till att Du skriver?
Tycker Du själv att det är ngt som Gud lagt på Ditt hjärta? Tycker Du själv att Du går Guds ärenden?
Skulle Du svara på det, så bör Du först av allt ha en "Gudsbild" och förklara vem Kristi person ÄR. Och vara upptagen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset.
Men det berör Du aldrig. Märkligt! Varför?
HaFo
Svaret från J-sson uteblev, så jag kör vidare.
Inlägg 1 av HaFo
Fick för några år sedan en mailväxling på grund av innehållet i â€Den troendes 3 naturerâ€.
Återger det här för den som kan vara intresserad (spänn fast säkerhetsbältena igen, för det blir långt, ja antagligen så långt att vår vän J-sson, den upptagne mannen, inte hinner med att läsa det, men vi får försöka klara oss utan hans kommentarer i sak – men ngn form av kommentar vid sidan om sakfrågan har han säkert enligt sin sedvanliga förmåga.
---
"Du tillhör de som vill se att människan har en bit i sig som inte är fördärvad".
Frågan är vilken betydelse vi lägger bakom uttrycket totalt fördärvad.
1.Menar man med detta uttryck att det finns inget i den naturligt skapade människans koalition med syndens natur som gör henne till ett uns av rättfärdighet som duger inför Gud, en syndens slav bunden under syndens herre till vilja, tanke, känsla och beteende, helt ur stånd att rädda sig själv, Gudsfrånvänd, ur stånd att älska Gud, sin nästa, sig själv och skapelsen, hemfallen till vredesdom och skild från gemenskapen med Gud, så är det sant.
2.Syftar man med detta uttryck på Bibelns beskrivning av den syndanatur som i fallet integreras i den naturligt skapade människan och som hon blir slav under och som gör att hon som helhet i denna liering med syndens natur befinner sig i ett tillstånd beskrivet under punkt 1, så är det sant.
3.Men om man med detta uttryck menar dess egentliga innebörd eller applicerar Bibelns beskrivning av syndanaturens totala fördärv på helheten av människans natur, så blir det inte hela sanningen.
Bibeln gör en distinktion mellan syndens natur som bor i människan och under vilken hon är slav och
den naturligt skapade människan i vilken denna syndens natur är integrerad.
-----
Jesus talar om en djävulsk källa i människan, Men säger inte att denna källa blivit helt ett med människan.
Han skiljer på källan och människan som orenas av den källan (Matt. 15:20). Han beskriver källan som idel ondska och djävulskt ont. Men Han gör skillnad mellan detta ohyggliga i oss och människan för övrigt. Den ursprungliga naturliga människan. Han säger inte att människan är denna orena källa, utan att den orenar människan.
Människan är på ett eller annat sätt slav under denna natur. Men ändå förmögen att känna empati, visa omsorg o.s.v.
Men det gör henne inte förenad med Gud. Hon är till sin natur skild från Gud. Utan möjlighet att själv ändra på det tillståndet.
"Om vår natur inte vore helt fördärvad så finns det en liten, men dock rest, i oss som är rättfärdig, som duger inför Gud."
Att framställa Bibelns bild av människans fördärvtillstånd som i ovanstående innebär inte på något sätt att människan i sin helhet inte skulle vara i 100%-igt behov av nåd för hela sin varelse och att Gud inte skulle ha 100%-igt all ära av räddningsaktionen av människan, eller att det i människan skulle finnas en rättfärdighet som duger inför Gud.
Här uppstår ibland en tankekullerbytta, där man drar slutsatsen att om något inte är totalt fördärvat, så gäller det som en rättfärdighet inför Gud som duger. För att något inte är totalt fördärvat innebär det inte nödvändigtvis att det är rättfärdigt och duger inför Gud.
En haltande jämförelse:
Djuren har inte (även om de på grund av mänsklighetens fall är lagda under förgängelsen) en syndens natur integrerad i sitt väsen. De kan heller aldrig bli delaktiga av Gudomlig natur. De kan aldrig vara annat än skapade varelser.
Deras beteende styrs av ett "datachips" Gud lagt ner i dem som vi kallar instinkt. De kan inte sägas vara totalt fördärvade inte heller rättfärdiga i bemärkelsen att de någonsin kan komma in i en relationsumgängelse med Gud så att de blir väsenslika Gud.
Det finns inget i den naturligt skapade människans natur och i hennes koalition med den totalt fördärvade integrerade syndanaturen som gör henne till ett uns av rättfärdighet som duger inför Gud och istånd att leva i en relation med Honom.
Människan är i sin helhet i det fallna fördärvtillståndet en syndens slav bunden under syndens herre till vilja, tanke, känsla och beteende, helt ur stånd att rädda sig själv, Gudsfrånvänd, ur stånd att älska Gud, sin nästa, sig själv och skapelsen på ett rätt sätt, hemfallen till vredesdom och skild från gemenskapen med Gud.
Dock inte totalt fördärvad och djävulsk i den betydelsen likt hon utan pånyttfödelsen blir i evighetens värld och där inte räddningsbar.
Forts inlägg av HaFo
Inlägg 2 av HaFo
"varför skulle man behöva koppla ihop oss människor med djävulens gäng om vi är helt fördärvade?"
Helt enkelt av detta faktum att vi i Bibeln i evighetens värld kopplas samman med "djävulens gäng" om vi inte i den här tiden medan vi var räddningsbara, upplever den nya födelsen ovanifrån. Där i evigheten blir vi eljest totalt fördärvade och inte räddningsbara.
Den betydelse som jag ser bakom uttrycket totalt fördärvad är just totalt fördärvad, vilket djävulen är så till den grad att han inte är räddningsbar.
Bibeln uttrycker att människan inte i den här tiden på grund av fallet nått fram till detta tillstånd av totalt fördärv så att hon inte är räddningsbar.
Men Bibeln visar med all tydlighet att om inte en pånyttfödelse i Jesus Kristus sker i den här tiden, så leder "koalitionen" med syndens natur som integrerades i fallet, så att synden "bor i människan", till ett totalt fördärv av hela människan så att hon blir kastad och hör hemma i samma sjö av eld och svavel dit djävulen blir kastad och där även människan är totalt fördärvad och inte längre är räddningsbar.
Syndanaturen beskrivs som en djävulens inteckning i människan, något totalt fördärvat, djävulskt ont och inte räddningsbart och som i evighetens värld helt kommer att vara "bortopererat" ur den troende människan och människan istället genom nyfödelsen och koalitionen med Guds Ande (Guds äganderättsstämpel - sigill), förvandlas inte bara till en syndfri människa, utan till sin hela natur inte längre bara är en skapad avbild utan väsenslik med Gud (Där vill Trosförkunnelsen redan nu förpassa den troende människan).
"När jag blir kristen så blir jag en ny skapelse… blir en ny varelse som är skapad av Gud."
Menar Du liksom Trosförkunnelsen att det är frågan om en helt ny människa som aldrig funnits förut som blir till?
Nej, nog är det frågan om samma "lerkärl", men som inte längre enbart har en syndens natur integrerad i sin ursprungliga mänskliga natur.
Efter nyfödelsen ovanifrån finns även en "skatt i lerkärlet". Människan har även blivit "delaktig av Gudomlig natur".
Människan har i sin återupprättade Gudsrelation, redan här i tiden, gjort tronskifte på "hjärtats tron" och fått en ny håg och livsinriktning, ett nytt sinnelag.
Försoningen, den tillräknade rättfärdigheten från Gud för Kristi skull och Gudsrelationen i den här tiden får på uppståndelsens morgon en slutkonsekvens av en helt genomgripande förvandling av, hela tiden samma ursprungliga lerkärl, från Guds avbild till väsenslikhet med Gud, från dödlighet till odödlighet.
---
Försvann då i pånyttfödelsen, då när hjärtat av Evangeliets budskap kom till tro på vem Jesus är och har gjort (Ef. 1:13), syndanaturen och dess liering med den naturligt skapade människan?
Nej, men där finns nu också en ny liering, den nya skapelsen, den naturligt skapade människans liering med Guds Ande och Gudsrelationen (den nya människan), där Guds Ande är sigillet på vem som nu äger människan och att hon i evighetens värld ska ärva allt tillsammans med Kristus (får i den här tiden ut förskott på arvet).
Det står inte, att någon i sig själv är en ny skapelse. Inte heller står det att det är en speciell del i konstitutionen av denne någon, som är en ny skapelse. Människans egen livsandeande nämns överhuvudtaget inte.
Forts inlägg av HaFo
Inlägg 3 av HaFo
Det står, att om någon är i Kristus och att något nytt har kommit in, så är han en ny skapelse. Vem är någon? Vem är han? Är det ett visst "element" i människans konstitution? Är det människan i liering med syndanaturen? Vad är det nya som kommer in?
Det är inte ett visst "element" i människans konstitution som är en ny skapelse. Denne någon är den naturligt, ursprungliga människans natur, med egen livsande, som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp, som i liering med en ny natur, Guds Ande, tillsammans är den nya skapelsen.
Det nya som kommit in är inte något nytt i människan i sig själv. Det nya som kommit in är att människan nu även fått del av Gudomlig natur.
Det nya som har kommit, är delaktigheten av en tredje natur, Gudomlig natur. Den nya skapelsen, är att den naturliga människan med sin egen identitet och natur, nu lever tillsammans med Kristus och Hans egna identitet och natur. Förenade men ändå här i tiden åtskilda. Precis som syndens natur och människans egen natur här i tiden var förenade, men ändå åtskilda.
Det är samma människa, som var andligt död (skild från Gudsgemenskapen) i överträdelser och synder, som gjorts levande förenats med Gud igen. Det är inte frågan om en människa som aldrig funnits förut, som flyttat in och i sig själv är en ny skapelse, när det talas om att det gamla är förgånget och att något nytt har kommit. Det förgångna, är syndanaturens obändiga styre över den naturliga människan. Det nya, är möjligheten att som regent för den naturliga människan få ha Gud i sitt liv.
Vad är det som kommit in i den nya skapelsen? Jo, delaktighet av Gudomlig natur. Guds eget liv integreras (det bästa ord som jag tror kan användas för att beskriva bilden från Bibeln) i MÄNNISKAN. Inte någonstans framgår att det är knutet enbart till hennes egen livsande, utan till en enhet och helhet av allt vad människan är:
MÄNNISKAN, den naturligt skapade, där hennes egen livsande gör henne till en levande personlighet av själ och kropp. Där i helheten av människan bor Gud och inte knutet till ett visst "element" av hennes konstitution.
Den troende har blivit delaktig av Gudomlig natur. Som en integrerad del av hela hennes väsen. Den troende har fått en början till full väsensenhet med Gud. Blivit lierad med Honom.
â€om någon är i Kristus, så är han en ny skapelseâ€
Denne någon, är alltså den naturliga människan med sin egen natur och identitet. Men vem är han? Jo, det är denne någon (den naturliga människan med egen natur och identitet), som är i Kristus (en annan natur och identitet), som tillsammans är en ny skapelse!
Han som är en ny skapelse, är alltså dels sin egen identitet och natur, som nu lever tillsammans med en annan identitet och natur. Den naturliga människan med sin egen identitet och natur, lever tillsammans med Kristus, som också har en egen identitet och natur. Kristus bor i MÄNNISKAN.
De lever tillsammans, men ändå åtskilda till natur och identitet. Tillsammans är de den nya skapelsen. Den nya människan.
Han som är en ny skapelse, är inte en ny människa och inte en ny natur som aldrig har funnits förut. Det är inte en viss komponent av människans konstitution som är den nya skapelsen.
Han som är en ny skapelse, är den ursprungliga, naturliga människan, med sin egen identitet och natur, som var andligt död (skild från gemenskapen med Gud), som blivit andligt levande (förenad med Gud), genom att han nu har gjort TRONSKIFTE, lever tillsammans med Jesus och fått del av Gudomlig natur.
---
Det gamla som är förgånget, är den naturliga människans tvång att vara tjänare åt syndens natur. Den nya situation som har uppstått, är att den naturliga människan är fri att vara tjänare åt en ny Herre. Den tredje naturen som nu bor i henne. Den naturligt skapade människan har gjort tronskifte.
Guds Ande och syndanaturen ligger i strid om vems hängivenhet som tillvinns av den troende. Människan erbjuds i inneslutandet av Kristi ställföreträdande verk för henne att agera som död gentemot syndens natur och att istället vara som levande gentemot Guds Ande, vilja och Ord.
Människan erbjuds i Kristi gemenskap att "avkläda sig den gamla människan och ikläda sig den nya människan, som växer till i sann kunskap om Honom och så blir en avbild av Honom som har skapat henne".
(Helgelseprocess här i tiden). I evighetens värld på uppståndelsens morgon förvandlas hela det ursprungliga skapade lerkärlet genom Guds makt i inneslutandet i Kristi försoningsverk.
Johannes säger, "vad vi ska bli är ännu inte uppenbart, men ett vet vi, vi ska bli Honom lika". En fantastisk framtid inneslutna i en 100%-ig nåd från Guds sida gentemot människan och till 100% Hans förtjänst och ära i räddningsaktionen av människan!
Forts inlägg av HaFo
Inlägg 4 av HaFo
Vill understryka Dina sanna ord:
"Min rättfärdighet har jag som kristen inte i mig själv, den ligger utanför mig, i Kristus...'Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium...' Det är alltså i evangeliet, d v s i Kristus, som min rättfärdighet finns. Den tillräknas mig genom tro på Jesus. I mig själv finns inget att räkna med inför Gud, men i Kristus har jag allt jag behöver för att vara Gud välbehaglig."
Hur fördärvad?
I förhållande till möjlighet att ha gemenskap med Gud, att något hos mig är rättfärdigt och godkänt inför Honom eller någon egen möjlighet att ta mig ur min situation och att något hos mig inte skulle behöva ett Guds ingripande för hela människan och en 100 % - ig nåd = TOTALT FÖRDÄRVAD och hjälplös.
Det är i "den fallne Adams avbild" Gud blir människa. Dock "utan synd" och i full lydnad och rätfärdighet, "fördömer Han synden i köttet", stänger syndafördärvets natur ute ur människan. Försonar och förenar där i sin person av Kristus (Gud och människa förenade) Gud och människa med varandra.
Det är i denna naturliga människas natur som efter fallet lever i fiendskap med Gud, som Jesus blir människa och där i sin person som Gudamänniskan Kristus (Gud och människa förenade i en jordisk kropp) försoning sker mellan Gud och människa, genom att Kristus genom sin lydnad och rättfärdighet "fördömer synden i köttet" och som människans ställföreträdare aldrig blir synd till sin natur och en syndare som dör andligen och mister livsgemenskapen med Gud.
Utan denna försoning i Kristi person, heller inget rent offer av Kristi kropp och blod för mäsklighetens syndaskuld, ingen uppståndelse och ingen pånyttfödelse för människan vore möjlig. Utan att "jag", "blir delaktig av Gudomlig natur", född på nytt, kan jag aldrig i uppståndelsen komma in i Guds rike.
(Det är inte jag som i mig själv i den här tiden helt och fullt är denna natur. Det är inte jag som är Gud, men Gud "bor i människan". Vilket på uppståndelsens dag innebär en förvandling, så att hela jag är av samma väsen och slag som Guds natur. På samma sätt är inte jag och synden detsamma utan "synden bor i mig", med en slutkonsekvens utan pånyttfödelse att hela jag i uppståndelsen är syndens natur.)
---
Men totalt fördärvad i betydelsen helt värdelös, utan förmåga att fungera i denna tiden och rummet, totalt fördärvad i bemärkelsen att hon inte är föremål för Guds kärlek till och längtan efter gemenskap med sin skapelse, framme vid evighetens tillstånd av totalt fördärv, där hon inte längre är föremål för denna Guds kärlek, utan evigt, inte endast Guds fiende som kan försonas i Kristus, utan är i en fiendskap som är oförsonlig och evigt utestängd från möjligheten till gemenskap med Gud och med en natur som inte längre är räddningsbar? NEJ!
"Guds dom gäller då här enbart ’synden’, och det är ju inte ’jag’ utan någonting annat som drabbas av Guds dom - synden. När Gud dör då är det för syndafördärvet i mig Han dör för - inte för mig eftersom ’jag’ är älskad.
På så sätt vill människan komma undan Guds vrede och dom över sig själv och låta den drabba något annat, bredvid henne - i denna variant blir det synden som får bära hundhuvudet - inte ’jag syndaren’."
---
Detta är en mycket viktig aspekt. Naturligtvis är hela människan ansvarig för och inräknad i en "kollektiv skuld" till hela sin människa av "väsenssynd" i den fallne Adam.
"Vi var genom vår natur hemfallna till vredesdom". Liksom människan står där ansvarig med en personlig skuld av faktisk verksynd, som hon gör eftersom hon är "syndens slav" och låter sig drivas och inte kan annat än låta sig drivas av syndens makt i henne.
Naturligtvis är hela människan inräknad i detta tillstånd och under "vreden", såväl synden som syndaren.
---
Jesus inte bara förenar och försonar Gud och människa i sin person Kristus, genom att Han i sin rättfärdighet aldrig hamnar i Adams situation av andlig död (bruten livsgemenskap mellan Gud och människa).
Jesus kan även därigenom bära fram det offer som avvänder Guds vrede över både syndaren och synden: ett rent offer av KRISTI (enheten av Gud och människa) kropp och blod.
Forts inlägg av HaFo
Inlägg 5 av HaFo
"Vår räddning, rättfärdighet, det som kan behaga Gud, det som vill Gud, det som har det förtroliga hjärteförhållandet o s v, allt detta finns utanför oss, i Jesus. Det finns inte i oss själva längre, inte ens som en liten, liten rest från Adam och Evas tid."
Helt och fullkomligt riktigt och något som är väldigt väsentligt att se! Vi är syndare, i betydelsen 100 % syndare, mörker, där enda räddningen är att någon utifrån räddar mig!
Nåden består i att Gud gör något åt syndanaturen och min ursprungsnatur befrias från syndens slaveri! Men inte bara det, min ursprungsnatur får i pånyttfödelsen del av Gudomlig natur, som i uppståndelsen förvandlas, genom Guds kraft, till hela människans väsenslikhet med Gud, odödlig och evig i alla dess former.
---
Det innebär inte en ny människa, som aldrig har funnits förut. Det ursprungliga lerkärlet på väg mot totalt fördärv, utan Guds ingripande för hela kärlet och Hans upprättade gemenskap, blir bärare av en "skatt i lerkärlet" som gör det ursprungliga lerkärlet här i tiden stadd mot att bli en sann människa (helgelse) och i evigheten en förhärligad människa, evig, odödlig och med Guds väsen och natur till allt vad hon var av naturligt skapad människa.
"Jag tror att vi är helt fördärvade, totalt fallna oförmögna, utan möjlighet att rädda oss själva. Gud måste gripa in om jag ska kunna räddas. Räddningen består i att jag får mig en rättfärdighet tillräknad som är utanför mig själv, oberoende av mina känslor, upplevelse av tro och helgelse."
Helt absolut och visst när det gäller vårt förhållande till Gud!
"Jag tror att i Guds ögon är även det bästa vi människor kan uppvisa ogiltigt i meningen att det är gott - gott räknat med Guds måttstock. Även vår förmåga att vara goda föräldrar är inte gott nog med Guds måttstock mätt. Och även om vi bara gjorde - i våra ögon - goda saker så skulle det inte vara värt något annat än Jesu korsdöd det med."
Helt visst är det så!
"Jag tror att man ska hålla isär i vilken relation vi talar om när vi talar om att göra gott och vad förmågan till det goda i oss är för någonting. Som jag ser det så står vi i två relationer - inför Gud och inför människor."
---
Därför är det också viktigt att vi förklarar vad vi menar med uttrycket totalt fördärvad så att människor vet vad vi menar och inte menar. Återkommer till detta.
"Inför människor kan vi göra mycket gott men inför Gud är det goda vi gör inte gott nog. För Gud ser till hjärtat och om hjärtat är fördärvat blir inte gärningen alltigenom god, i Guds ögon sett.
Gud kräver 100 %. Han ser inte bara till om gärningen är god, även hjärtats innersta räknas. Gud räknar även med hjärtats inställning i gärningen, hur mycket det är värt i Guds ögon ser vi klart i berättelsen om syndafallet.
Och om det är så och vi rannsakar vårt inre med uppriktighet, vem kan då bestå provet inför Honom?"
---
Ingen kan bestå provet inför honom vare sig med sin natur eller sina gärningar!
Jag hade inte insett vem Jesus var och vad han gjort och var inte född på nytt (Ef. 1:13-14). Har senare förstått att jag befann mig i orden i Romarbrevet 1:19-20 och 2:14-15 i mitt tillstånd:
"Det man kan veta om Gud kan de ju själva se, Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga…Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag, fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan, om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig."
---
Jag försvarade mig inte och erfor att det goda som jag ville kunde jag inte till fullo förmå mig till i alla stycken, utan att något drev mig fel hela tiden mot min vilja. När så Guds Ande "överbevisar om synd, rättfärdighet och dom" och jag upplevde att jag egentligen var skyldig i alla stycken och medansvarig till att jag inte kunde bryta denna drivkraft i mig, skrek jag ut min vånda:
"vem ska frälsa mig från denna dödens kropp" och drevs så småningom att upptäcka nåden, förlåtelsen och räddningen i Jesus Kristus för hela min människa.
Forts inlägg av HaFo
Inlägg 6 av HaFo
"Ett jag, en natur som är varken ond eller god, var hittar du den tanken i Bibeln?"
Rom 6 kap. "Ni vet ju om att om ni gör er till slavar under någon, då är ni slavar under den ni lyder, antingen under synden, vilket leder till döden, eller under den lydnad som leder till rättfärdighet…Ty liksom ni gjorde era lemmar till slavar åt orenheten och laglösheten och blev laglösa ska ni nu göra dem till slavar åt rättfärdigheten och bli heliga. När ni var slavar under synden stod ni fria gentemot rättfärdigheten."
Gamla människan är slav under synden och kan inte annat, medan den troende erbjuds tronskifte och att agera som död gentemot synden och levande gentemot Guds vilja, Ande och Ord.
Erbjuds att "avkläda sig den gamla människan" och "ikläda sig den nya människan" i en helgelseprocess i den här tiden, där hon "förnyas till sann kunskap om Honom och så blir en avbild av honom som har skapat henne".
I evigheten i förvandlingen i uppståndelsen besväras hon inte av syndens natur längre, så att den "gamla människan" kan väckas till liv.
Den "nya människan" är där inte längre, som här i tiden bara stadd i en utveckling tillsammans med sin nya bundsförvant och Herre och delaktig av Gudomlig natur, mot att vara en sann människa här i tiden, utan blir där en förhärligad människa fullt väsenslik Gud till sin natur av allt hon är, odödlig och evig i all evighet i Guds gemenskap.
---
Jaget, hela människan som "var andligt död (skild från Gudsgemenskapen) i överträdelser och synder" och "genom sin natur hemfallen åt vredesdom", hade inte upphört att existera och var död , utan är hela tiden "samma jag", men med två skilda herrar och delaktig av skilda naturer i den gamla och den nya människan.
Inte ett nytt jag, som aldrig funnits förut, som blir till, men jaget får ett helt nytt sinnelag och livsinriktning, levande gentemot Guds Ande, vilja och Ord, med en önskan att få vara som död gentemot sin forne herre, syndens makt. Jaget, hela människan erbjuds att vara fri att ställa sig själv i rättfärdighetens och Guds tjänst.
Jaget är ännu inte såsom en gud, men förenad med Gud och delaktig av Gudomlig natur och har fått andligt liv (återupprättad Gudsgemenskap). I evigheten blir jaget (allt vad människan är) fullt ut väsenslik med Gud.
Den gamla människan utan gemenskapen med Gud och utan delaktigheten av Gudomlig natur är såld till slav under synden och hjälplöst förlorad och lever i denna tid som en "osann" människa driven av syndens makt och når heller aldrig förhärligandet och väsenslikheten med Gud, utan når det totala fördärvet, i dess yttersta betydelse på alla plan och områden
"Luther lärde att vi är samtidigt rättfärdiga och samtidigt syndare och här på jorden lever vi som rättfärdiggjorda i kamp mot den gamle syndarens dödsryckningar."
Visst är det så, men här tror jag det är av betydelse se att det inte är människans egna kamp mot synden eller en strid med sig själv, som det blir i trosförkunnelsen, utan mer ett val av vem som får vara herre över människan av de stridande kompartenterna Anden och köttet (I detta fallet Guds Ande och syndens natur)
"Det tolkar jag som den gamla drömmen om att vi har en fri vilja att välja Gud eller djävulen. En neutral zon där vi likt Adam och Eva kan ställa oss inför ett val mellan Gud och djävulen."
Här nuddar vi vid utkorelseläran. Det är svårt att kunna lösa ekvationen av att människan är helt oförmögen att samverka med Gud för sin räddning.
I mig själv är jag inte i stånd att vare sig söka Gud eller vilja Honom. Gud måste gripa in till 100 % när det gäller min frälsning. Jag förmår inte ens lyfta min hand som fattar Hans, t o m detta måste Han göra åt mig.
Allt är en oförtjänt nåd och all ära till Gud, samtidigt som Gud vill allas räddning, men ändå blir inte alla räddade.
---
Lika svårt som med frågan varför Gud tillåter att djävulen fortfarande är verksam, när det borde vara en lätt match för Gud att bara internera honom direkt.
Man kan svänga mellan ***** i Calvinismens slutkonsekvens, där Jesus bara dött för dem som Gud förutbestämt att få nåd, där konsekvensen mer blir en tro på att jag är utvald, än att Kristus är den utvalde och att alla är i Honom utvalda (som är min tro) och det andra ****** att människan i sig själv, utan att Gud drar henne, har en fri vilja, där den personliga avgörelsen för Jesus, blir viktigare än upptäckten av vem Jesus är och har gjort.
Det är lätt att hamna i svårigheter att uttrycka sig rätt kring den läran, när man ska markera gentemot endera ******
---
I slutändan kommer det att visa sig att människan inte är ett kolli som med automatik kan räddas utan accepterande av att det sker och att val av att lyssna till Sanningens Ande eller lögnens ande spelar med i bilden.
Både därav djävulens tillåtna fortsatta verksamhet (att det ska finnas nått att välja emot) och att inte alla blir räddade, trots att Gud försonat alla med sig själv och vill att alla ska bli räddade, men ändå blir inte alla det.
Forts inlägg av HaFo
Inlägg 7 av HaFo
"Jag tror att den rättfärdighet Jesus vunnit åt oss är av annat slag än den rättfärdighet som Adam och Eva hade annars riskerar kanske vi att behöva ställas inför fruktförbudet igen."
Den största skillnaden tror jag är att vi hela tiden vilar på grunden av Kristi tillräknade rättfärdighet med en aldrig sinande ström av förlåtelse för Kristi skull och den pånyttfödelse och delaktighet av Gudomlig natur som i evighetens värld för Kristi skull, förvandlar mig till det slutmål som ännu inte Adam hade nått, full väsenslikhet med Gud.
Men jag tror inte på att läran om "en gång frälst alltid frälst", är hållbar.
Den är helt enkelt inte Biblisk i en helhet av allt Guds Ord. Även om vi inte ställs inför "fruktförbudet igen", med en konsekvens för en hel värld, som några slags ställföreträdare, så nog blir vi ställda i vägskäl inför att lyssna till och följa sanningens Ande eller lögnens ande.
Tror inte heller där att våra val är oviktiga och att det går att följa lögnens ande hur långt som helst, utan att det en dag kan handla om liv eller död igen.
Har själv varit på vandring bort från Gud och vet vilket mörker och vilken förvridenhet av sinnet och den andliga synskärpan som inträder.
Men innan vi vore framme vid ett frånkapande från livet ljuder nog Guds kallande stämma väldigt klart och skarpt och vi får säkert slå huvudet i väggen åtskilliga gånger innan det leder till en förhärdelse och total dövhet igen gentemot Guds Ande, vilja och Ord.
---
"Varför är det viktigt med en distinktion mellan den naturligt skapade människan och syndens natur som bor i henne och ett klarläggande med vad vi menar med uttrycket totalt fördärvad?"
Ska försöka förklara varför det kan vara viktigt att se den distinktion som jag försöker göra (och som jag även ser att Bibeln gör) i förhållande till Trosförkunnelsens svartvita lära med människan som antingen djävulsk och demonisk eller helt Gudomlig.
Där den naturligt skapade människan, som Jesus räddar, helt kommer bort och varför jag finner det viktigt med den mer Bibliska synen av "människans tre naturer", än att bli fixerad vid människans konstitution i sig själv som leder till "vi är gudar - läran" och att den nya skapelsen skulle vara en helt ny människa som aldrig funnits förut.
Tror också att det är viktigt att vi klart formulerar vad vi menar med uttrycket totalt fördärvad.
Vad jag kan förstå så är vi är överens, när det gäller vår fallna ställning inför Gud, både när det gäller Guds ingripande till hela människan och ett fullständigt behov för hela människan av Guds nåd och att all förtjänst tillfaller Honom för vår frälsning.
Du vill kalla detta totalt fördärvad, medan jag menar det är ett ord som hör evighetens fördärv till i det tillståndet.
Men tydligen lyckas jag inte helt uttrycka hur jag menar, så att ingen kan få föreställningen att det finns något hos människan eller någon del av människan som inte är i behov av Guds ingripande för hennes räddning.
Men ändå samtidigt ser det galna med trosförkunnelsens svartvita människosyn och att människan i sig själv redan i den här tiden blir såsom en Gud.
Forts inlägg av HaFo
Inlägg 8 av HaFo
En liten förklaring till varför jag är så negativ till begreppet totalt fördärvad.
1.Har arbetat med och umgåtts med utslagna människor. De upplever sig verkligen som totalt fördärvade och kopplar ordet samman med en total värdelöshet där de blivit helt oförmögna att relatera till sig själva, medmänniskor och Gud.
De är skadade i sin självbild att de varken kan ta till sig omsorg från människor eller ifrån Gud.
Evangeliets budskap blir förvridet i deras sinnen och de är blockerade för budskapet om Guds kärlek gentemot dem i Jesus Kristus, genom sammanblandningen av uttrycket totalt fördärvad och fullständigt värdelöst.
De behöver ofta ett själsligt och känslomässigt helande innan de ens kan ta till sig Evangeliets budskap.
---
När syndabördan låg tung över mig och Guds Ande överbevisade mig om synd och mitt fördärvstillstånd av fullständig otillräcklighet inför Honom och fullständigt behov av nåd och ingripande för hela min människa, för att bestå inför Honom och syndafördärvets bottenlösa djup var en verklighet, som omfattade hela min varelse, så innebar det inte denna upplevelse en värdelöshet på det plan som utslagna människor upplever!!
Detta är två skilda saker(!!), som inte bör sammanblandas och där talet om människans totala fördärv och värdelöshet, snarare skapar blockeringar för Evangeliets budskap, än att se dess egentliga behov.
---
Därför är viktigt förklara vad vi menar med uttrycket totalt fördärvad och inte gör det här i tiden liktydigt med det totala fördärvstillståndet i evighetens värld.
---
2.Min mamma var en ängslig natur med dålig självbild och knäckt självkänsla. Jämsides med detta bar hon på en sann och verklig syndabörda. Kyrkans ständiga tal om människans totala fördärv och värdelöshet blandades samman med den dåliga självbilden och knäckta självkänslan, som ligger på ett helt annat plan och hon fick väldigt svårt att finna vilan i förlåtelsen och finna en frälsningsvisshet.
Gud lät henne, vid ett tillfälle, när hon lyssnade till Ord från Bibeln, få en syn där hon både upplevde rent fysiskt hur syndabördan ramlade av och hörde en röst som sa att hennes plats var klar och väntade på henne. Men ändå släppte aldrig riktigt detta tal om hennes totala fördärv och värdelöshet greppet om henne.
---
Har alltså på nära håll sett vådan av att inte förklara vad man menar med yttrycket, att vara totalt fördärvad och värdelös och menar att det måste finnas sätt att uttrycka vårt fullständiga beroende av Guds nåd och ingripande för hela vår människa, för att kunna bestå inför Honom, utan att det samtidigt förstärker människors sår i sitt själsliv, så att de inte ser sitt värde som dyrbara, unika människor och hindrar dem från att fungera precis som just människor.
3.När icke - troende möter budskapet om att människan är totalt fördärvad och värdelös och man inte förklarar vad man menar, så slutar de lyssna, för det stämmer inte med deras verklighetsuppfattning.
De möter ofta en större empati och verkligt utgivande omsorg från "vanliga" människor som uppträder just som medmänniskor som verkligen bryr sig.
Varför ska de då lyssna till människor som säger sig komma med kärlekens budskap, men samtidigt inte fungerar ens som människor själva och dessutom har ett budskap som inte stämmer med verkligheten de ser omkring sig.
---
Därför så viktigt att vi gör klart vad vi menar med uttrycket totalt fördärvad, om vi nu nödvändigtvis måste använda det uttrycket.
Det måste finnas sätt att få människor att förstå det totala behovet av nåd, förlåtelse och ett Guds ingripande på alla plan av en människa och ändå kunna återge den sanna bilden av människans fördärvtillstånd i denna tiden, så att det ändå stämmer med människors verklighetsuppfattning och de ändå ser allvaret vart det leder av fördärvtillstånd i evighetens värld, om inte räddningen i Jesus Kristus når våra hjärtan i denna tiden.
4.Väsentligt att göra den distinktion som Bibeln gör med "Den troendes tre naturer", för att inte fastna i en felaktig lära kring ande, själ och kropp och personlighetens placering i människan.
Detta kan leda till antikristliga läror med en andlig död av Jesus på flera sätt. Ett är Trosförkunnelsens JDS - lära där personligheten är fixerad vid enbart människans livsande.
Ett annat sätt är när personligheten blir fixerad vid enbart kroppen. I båda fallen mister Jesus livsgemenskapen med Gud (andlig död) i sin död och är inte längre Kristus.
---
Det är väsentligt för att inte hamna i en svartvit människosyn där människan ses enbart som demonisk och djävulsk eller Gudomlig.
Det är väsentligt för att inte människan i sin pånyttfödelse, redan här i tiden, ses som Gudomlig i sin egen personlighet och natur, i sig själv, fristående från gemenskapen med Guds Ande.
Det är viktigt att se att den nya skapelsen är Gud och människa tillsammans!! Åtskilda, men ändock förenade.
Gud bor i den skapade människan. Därmed född av Gud ovanifrån med en helgelse här i tiden mot att vara en sann, hel och förverkligad människa och en slutkonsekvens i uppståndelsen av att bli en förhärligad människa helt och fullt ut Guds väsen till sin personlighet och natur, evig och odödlig på alla plan.
5.Det är väsentligt för förståelsen av helgelselivet här i tiden att se denna distinktion av "Den troendes tre naturer".
Forts inlägg av HaFo
----------
Inlägg 10 av HaFo
Människan erbjuds att inte längre behöva vara ett "orättfärdighetsvapen i syndens tjänst", utan att underställd Guds vilja ledas in i av Honom "förutberedda gärningar", för att på bästa sätt tjäna Gud och människor med de naturliga gåvor Gud redan innan födseln lagt ner i människans personlighet, men som varit ett bundet och nedbrutet kapital i syndens tjänst.
----
Därtill lägger så Gud ned, genom sin Ande, övernaturliga gåvor och tjänster för att lemmarna i Kristi kropp, församlingen, de som äger livet i Gud, ska tjäna och betjäna varandra och tillsammans bära ut Evangeliets budskap och inbjuda människor till den stundande festen på uppståndelsens dag.
Då när det Gudomliga liv, som genom Guds Ande integrerats i vårt väsen och vi blivit relationspartners, åtskilda men ändock förenade och då, "så förvandlar vår förnedringskropp i den här tiden, så att den blir Hans härlighetskropp lik" och Jesu historia i sin ställföreträdande död och uppståndelse, blir vår historia i fullt mått.
Dånä5r vi inte längre enbart erfar förskott på arvet, av frid och gemenskap med Gud och erfaringar av den tillkommande tidsålderns krafter, utan ärver allting tillsammans med Honom.
---
Då ska vi se Honom sådan Han är och tillfullo känna och förstå i en värld av fullkomlighet, rättfärdighet och där de personligheter vi skapades för att vara, nått fullt förverkligande och förhärligande.
---
Detta i motsats till det totala fördärv av hela personligheten, ett liv utan Gud i evigheten, som det innebär och vars försmak vi upplevt i den här tiden, åtskilda från Guds gemenskap, där vi "av vår natur är hemfallna till vredesdom" och syndens trälar med relationsproblem och nedbrytande av personligheten (hela människan) åt alla håll, på alla plan och på alla sätt.
Men vi kan i denna tid och rum, genom Guds Ande, blir beseglade och delaktiga av Gudomlig natur och födda ovanifrån, tack vare vår ställföretädare, Jesus Kristus.
----
Jag kan inte i nuläget se det på något annat sätt. Kan inte se att detta gör människan stor och Gud liten.
Men det gör människan till just människa och inte demonisk eller Gudomlig.
Det gör Gud till Gud och människa till människa och människa förenad med Gud genom ett Guds nådesingripande till allt vad människan är, genom att Gud själv blev människa och där i sin person av Kristus (Gud och människa förenade) försonade Gud och människa med varandra och Kristus bar fram det offer som betalade skulden - Kristi kropp och blod.
---
En Kristi rättfärdighet kan då tillräknas, den helt i sig själv orättfärdiga människan.
Allt, hela människan, är beroende av Kristi försoning och rättfärdighet i människans ställe.
Ngt som sker utanför människan i en domsakt av Gud - rättfärdig för Kristi skull och inte därför att det skulle finnas något hos den fallna människan som kan bestå inför Gud.
---
Men människan är hela tiden människa. En fallen människa, skild från Gud, men återförenad med Gud genom Kristus, vars fulla konsekvens blir full verklighet på uppståndelsens dag.
---
Här i tiden rättfärdig inför Gud för Kristi skull och samtidigt syndare, men erbjuden ett liv i helgelse, försmak av den tillkommande tidsålderns krafter och att alltmer få vara just sann människa.
Hon erbjuds vara en sann människa förenad med Gud och genom kunskapen om Honom, delaktigheten av Hans natur, med en "livets Andes lag", i hjärta och sinne, vara en avbild av Honom som har skapat henne.
Andligt levande (förenad med Gud) och levande gentemot en personlig relation med sin skapare, som i evigheten, inte längre bara innebär en avbild utan full likhet med Honom.
Det är faktiskt värt ett Halleluja och all ära till Gud, för en sådan räddning av hela människan.
En räddning, som hon är totalt oförmögen att åstadkomma själv eller där hon kan bidraga med något, men väl acceptera och inte säga från sig denna helt oförtjänta gåva av evigt liv i Kristus Jesus!
HaFo
Missade tydligen inlägg 9 och lägger därför in det här:
Inlägg 9 av HaFo
En del menar att Bibelord som att "mista sitt liv för att finna det", "ni är korsfästa med Kristus", "nu lever inte mera jag utan Kristus lever i mig", skulle innebära en död eller utplåning av den egna ursprungliga personligheten.
Antingen att en helt ny personlighet, som aldrig funnits till förut, satts in som är skapad till likhet med Gud (Trosförkunnelsen). Eller så att Kristus utplånar människans egen personlighet och själv blir människans personlighet.
Som jag ser det så innebär det nya i att människan blivit en ny skapelse, förutom att hon blivit delaktig av Gudomlig natur i sitt väsen och beseglad med Guds Ande, underpanten på det fulla arvet och den totala förvandlingen genom Guds uppståndelsekraft av allt vad hon är av människa, till full Gudslikhet i evighetens värld, är att hennes vilja här i tiden leds in under Guds vilja med ett nytt sinnelag att vilja Gud och vad Han vill.
Människan erbjuds att mista sitt liv under slaveriet till syndens natur och vara innesluten i Jesu död från synden, få vara korsfäst och död med Kristus gentemot synden och att jaget, personligheten inte mer behöver leva gentemot syndens natur (även om det i den här tiden alltid ändå kommer att innebära att hon samtidigt är tillräknad Kristi rättfärdighet och samtidigt syndare), utan är fri att agera som död gentemot synden och i en försmak av och innesluten i Jesu uppståndelse, agera som levande gentemot Guds Ande, vilja och Ord i en personlig umgängelse med Honom, som i sin tur Gud vill ska leda till upprättad potential här i tiden för relation med sig själv och sina medmänniskor.
-----
Det sista sker inte med en automatik, utan där finns mycket av föreställningar om Gud, sig själv och sin omvärld, som varit förvridet och som Gud vill vrida rätt, för att människan ska bli i stånd att bäst "förvalta det pund" hon förlänats, oavsett om det här i tiden i denna trasiga värld kan innebära olika handikapp till kropp och själ som utgångsläge.
Det innebär inte ett förnekande av sin egen ursprungliga personlighet eller dess utplånande. Tvärtom vill det leda till förverkligande av denna personlighet fram emot att vara en sann människa i den här tiden, som hon var skapad och ämnad för, där hon "ställer sig själv i rättfärdighetens tjänst till helgelse".
Det blir aldrig färdigt i den här tiden och olika handikapp och trasighet ger olika utgångslägen i denna vandring tillsammans med Jesus. Men Hans strävan är inte att plåna ut människans egen personlighet utan att förverkliga den. Detta förverkligande sker i fullt mått först i evighetens värld.
se nu det sista inlägget av HaFo kring ämnet härovan!
HaFo
Harry, jag vet inte om mitt inlägg kan passa här och om inte så får du gärna flytta det till ett lämpligare forum.
Jag lyssnade på Linda Bergling härom kvällen via internet. Det var en undervisning om inre bön och detta var del 1. Det jag reagerade negativt på var att hon delade upp ande, själ och kropp som om människan skulle vara tre delar.... hmmm ja...
Detta får mig att tänka på gnosticismen som betonar anden och menar att kroppen är ond.
... och Harry en helt annan sak vill jag öppet bekänna till dig offentligt här på forumet:
Jag tycker mycket om dig som broder i Herren och blev uppmuntrad av ditt senaste mail ang. mina frågor, etc.
Trots att vi tycker olika så respekterar jag och är en syster i Herren till Dig!
Mvh
Maria
Jag är inte heller helt ense med att uppdelningen görs för snävt avseende ande, kropp och själ. Men jag har tagit del av mycket undervisning ifrån Arken och kan med den utgångspunkten säga att man inte anser att kroppen är ond... Jag han inte heller utifrån detta se någon koppling till gnosticism.
Men jag har ju inte fått några broderliga mail ifrån Harry. Jag vill också ha mail... :-)
Tack Maria för Ditt så vänliga inlägg!
Tycker att det är sunt att Du vågar ifrågasätta vad Arken förmedlar. Vi ska inte bara låta oss "matas", utan att vi pröva det!!
Jag har ofta försökt "klia J-ssons rygg". Jag har också mailkontakt med honom.
Men likt en liten "poppie", så blir han tydligen störd, när "husse", även "kliar andra 'poppies'," och ger dem uppmärksamhet och har mailkontakt med dem.
Kom igen med mail till mig J-sson, så ska jag även, "klia Din rygg" och ge Dig den uppmärksamhet som Du så innerligt längtar efter!!!
Du är för festlig J-sson! Gillar Dig verkligen!
Men varför inte både Maria och J-sson, försöka närma Er innehållet under denna ämnesrubrik och ge Er syn på dess innehåll i sak?
Visst krävs det lite energi för det. Men är Ni då så "energilösa"?
mvh/ från En vän och kristen broder, som bara egentligen önskar alla människor allt gott!
HaFo
J-sson skriver:
"Jag är inte heller helt ense med att uppdelningen görs för snävt avseende ande, kropp och själ. Men jag har tagit del av mycket undervisning ifrån Arken och kan med den utgångspunkten säga att man inte anser att kroppen är ond... Jag han inte heller utifrån detta se någon koppling till gnosticism."
Mjaee jag kan ju inte återge hela undervisningen här på forumet så jag ber er att ni går in på Arkens hemsida och lyssnar. Jag kände en underton av att vår ande är förmer än kroppen och själen i del 1 och för mig är detta gnosticism. Men jag ska lyssna på del 2 och 3 också innan jag gör en 100% bedömning.
Kom och tänka på en annan sak:
Sammanhanget/sekten som jag fick fly ifrån
undervisade om att "ande världen" var mer verklig
än det man kunde ta på. Hmmmm tala om att man anammar Platons idéer om idévärlden. Detta är grekiskt tänkande och det tycker jag passar in på ovan nämnda undervisning också (av Linda B.).
Grekiskt tänkande delar upp som olika enheter som fungerar var och en för sig ibland (så långt jag har förstått.) t ex:
* ande, själ och kropp
* frälsning och helgelse
Detta var några tankar ifrån mig. Kanske jag svävade
ut lite...
Vänligen,
Maria
Tycker inte att "Du svävade ut" Maria, utan tycker att det är sunt´att Du prövar och ifrågasätter Arkens undervisning.
J-sson, vet vi ser det, som att det är, att "ta bort den goda säden", när man dristar sig till, att ifrågasätta och pröva, vad som ges människor till livs via Arken.
Lite "skumt" tycker jag. Men det är enligt J-ässon att gå mot Gud och "plocka bort den goda säden", att ifrågasätta Arken!
Ringer det då inga klockor hos Dig Maria vid ett så****t synsätt!?
---
Var rädd om Dig! Sköt om Dig Maria! Du är viktig. Liksom J-sson är Du jätteviktig!
Jag vill gärna "klia hans rygg" och förmedla allt gott till honom.
Och det tycker jag att jag gjort ibland, men ändå "gnylar" han efter mer uppmärksamhet, och tycker,jag är så orättvis, när jag ger andra människor också ett erkännande.
Inte lätt att vara "alla till lags". Och min gräns går vid när man börjar bejaka en annan Jesus, ett annat evangelium, gömd bakom en falsk ande. Då kan jag inte hänga med längre.
Och därför kan jag inte annat än varna för ch reagera mot förförelsen i katolicismen och trosförkunnelsen! Hoppas Du nu förstår mig bättre Maria!?????
HaFo
Maria skriver "Mjaee jag kan ju inte återge hela undervisningen här på forumet så jag ber er att ni går in på Arkens hemsida och lyssnar. Jag kände en underton av att vår ande är förmer än kroppen och själen i del 1 och för mig är detta gnosticism. Men jag ska lyssna på del 2 och 3 också innan jag gör en 100% bedömning."
Här håller jag dock inte med. Så mycket jag har lyssnat på deras undervisning m.m. och jag har inte alls mött de tankebanorna att anden är förmer än kroppen...
HaFo skriver "Lite 'skumt' tycker jag. Men det är enligt J-ässon att gå mot Gud och 'plocka bort den goda säden', att ifrågasätta Arken!"
Men det har jag inte sagt... Är du så desperat över att få "rätt"? :-)
Nu får Du förklara Dig lite, Du härlige J-sson. Du menade alltså inte att det var att "plocka bort den goda säden", att ifrågasätta manifestationerna på Arken, som möjliga ockulta manifestationer?
Inte heller verkar Du ha menat att det var att "ta bort den goda säden" från Maria, att varna henne för förförelsen i katolicismens Maria - läror.
För Du höll ju själv med om det felaktiga och obibliska i detta med att anropa Maria, Jesu jordiska mor om hjälp i förbön.
(Marias enda uppgift var att bära fram Gud i jordisk kroppslig gestalt.
Varigenom Jesus föddes "i syndigt kötts gestalt" i arvet efter Marias syndiga natur).
Du håller med att det är obibliskt att söka Maria för hjälp i förbön och att vi vare sig kan nå henne, eller hon oss.
Utan att hon likt varje syndare i tron på Jesus väntar på kroppens uppståndelse och inte alls befinner sig i Himlen ännu.
Det här är en viktig punkt, att det är Jesus som i sin egen syndfria rättfärdighet och Gudomlighet, "i arvet från Gud", "fördömde synden i köttet", i arvet från den syndiga Maria. Och att vi inte låter oss förledas av en falsk lära om Marias syndfrihet.
---
Nå vad menade Du nu egentligen J-sson, med att männsikor tog bort "den goda säden" från Maria (som skrivit här)?
---
Hade det inget med Arkens ifrågasättande att göra (som Du förnekade) och inte heller hade med en varning för falsariet i katolicismen (som Du själv verkar ta avstånd ifrån), att göra?
---
Vad menade Du då egentligen, när Du menade att männsikor gick fiendens ärende och "plockade bort den goda säden", från Maria?
(Nu fick Du ju riktigt mycket uppmärksamhet J-sson. Ta det som en "klining på ryggen".)
HaFo
HaFo skriver "Nu får Du förklara Dig lite, Du härlige J-sson. Du menade alltså inte att det var att "plocka bort den goda säden", att ifrågasätta manifestationerna på Arken, som möjliga ockulta manifestationer? Inte heller verkar Du ha menat att det var att 'ta bort den goda säden' från Maria, att varna henne för förförelsen i katolicismens Maria - läror."
SL skrev inte om "möjliga" ockulta manifestationer. Scrolla tillbaka och kika.. :-) Han fällde ett avgörande och sa att det troligen handlade om ockulta manifestationer det Maria upplevde. Precis som att SL var med och bevittnade vad som hände... Det är detta jag syftade på i orden att den onde försöker ta bort den goda säden. Scrolla tillbaka och läs. :-)
Jahaja, Du helfestlge J-sson!
Sigfrid har farit väldigt illa av sin kontakt med Arken.
När han därför i all välmening, varnar Maria, för att det kan vara precis, som med hans upplevelser, att hon har gjort ockulta upplevelser där. Och pekar på att olika manifestationer i sig inte är ngn garanti för vilken källa som ligger bakom.
Ja, då menar Du att det är att "ta bort den goda säden".
Ngn vidare respekt för att Sigfrid faktiskt farit illa i den verksamhet, som Du gör reklam för på Arken, hyser Du inte och visar inte det minsta respekt för, utan närmast hånar och kallar det för att "ta bort den goda säden".
Tjaha ja, då vet vi att det var vad Du menade med att ta bort "den goda säden", att vittna om hur man farit illa på Arken och upplevt ockulta manifestationer och försöker varna andra för det.
Bra att Du inte menaade att det var att ta bort "den goda säden" att varna Maria, för den villfarelse i katolicismen kring att vända sig till Maria om hjälp i förbön!
Men varför satt det då så trögt fast hos Dig, att faktiskt även Du kunnat varna för det!? Märkligt!
Ha det gott Du festlige underhållare på sidan!
Allt vad Du företar Dig bara gynnar Guds sak. Människor blir knappast imponerade av Din PR för Arken, utan snarae på grund av Dina inlägg tar avstånd därifrån.
Människor ser igenom Din totala oförmåga och vilja att samtala i sak kring vem Jesus ÄR, betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset och hur det blir förvanskat i trosförkunnelsen och katolicismen.
När Du då, ständigt går i försvar för röster för dessa villfarelser. Angriper människor som träder upp för vem Jesus ÄR, betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset och pekar på hur det blir förvanskat i trosförkunnelsen och katolicismen.
Ja, då finns det knappast bättre PR för sanningen bakom det som avhandlas på sidan än vad Du åstadkommer J-sson! Men det är Du kanske inte medveten om själv. Eller var det kanske inte Din intention?
Men så funkar det i vart fall i verkligheten. Utifrån mail och reaktioner som når mig kring Dina skriverier.
Sköt därför riktigt om Dig J-sson. Du är sidans bäste PR - gubbe. Fast kanske åt motsatt håll som Du själv tänkt Dig ... eller?
HaFo
Ett litet PS till J-sson och Maria!
Men varför inte både Maria och J-sson, försöka närma Er innehållet under denna ämnesrubrik och ge Er syn på dess innehåll i sak?
Visst krävs det lite energi för det. Men är Ni då så "energilösa"?
Varför är det så svårt att verkligen gripa sig an centrala frågor i den kiristna tron?
Jag riktigt längtar efter att Ni ville ge Er i kast varje punkt som gåtts igenom under inläggen kring "Den troendes 3 naturer". Men det är tydligen inte så intressant med kärnfrågor kring kristen tro ...eller?
mvh/ från En vän och kristen broder, som bara egentligen önskar alla människor allt gott!
HaFo
Jaja, om nu människor vill maila till dig får de väl göra det. Jag har ingen åsikt om det...
Här var det inte frågan om mail J-sson!
Utan "tillropet" var detta:
Men varför inte både Maria och J-sson, försöka närma Er innehållet under denna ämnesrubrik och ge Er syn på dess innehåll i sak?
Visst krävs det lite energi för det. Men är Ni då så "energilösa"?
Varför är det så svårt att verkligen gripa sig an centrala frågor i den kiristna tron?
Jag riktigt längtar efter att Ni ville ge Er i kast varje punkt som gåtts igenom under inläggen kring "Den troendes 3 naturer". Men det är tydligen inte så intressant med kärnfrågor kring kristen tro ...eller?
HaFo
HaFo skriver "Här var det inte frågan om mail J-sson!"
Ändå pratar du om att du får mail pga att jag skriver i ditt forum. Du skriver nämligen "Men så funkar det i vart fall i verkligheten. Utifrån mail och reaktioner som når mig kring Dina skriverier."
Då svarar jag "Jaja, om nu människor vill maila till dig får de väl göra det. Jag har ingen åsikt om det..."
Kunde du placera in mitt svar i sammanhanget nu!?
Mitt tillrop till Dig J-sson var detta (glöm nu allt annat och försök fokusera vad sojm riktas till Dig):
Men varför inte J-sson, försöka närma Dig innehållet under denna ämnesrubrik och ge Din syn på dess innehåll i sak?
Visst krävs det lite energi för det. Men är Du då så "energilös"?
Varför är det så svårt att verkligen gripa sig an centrala frågor i den kristna tron?
Jag riktigt längtar efter att Du ville ge Dig i kast med varje punkt som gåtts igenom under inläggen kring "Den troendes 3 naturer".
Men det är tydligen inte så intressant med kärnfrågor kring kristen tro ...eller?
Nog skulle det ge Dig mer trovärdighet och även ge en annan syn över Din PR för Arken, om Du samtidigt verkliogen gav Dig i kast med kärnfrågorna i kristen tro.
Men oavsett, så kommer Ditt deltagande att fylla en funktion. Kanske inte som Du själv tänkt Dig det.
Men Gud kommer alltid att fokusera på vem Jesus ÄR, betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset och är idag angelägen att varna för hur det blir förvanskat i trosförkunnelsen och katolicismen.
Antingen genom att människor direkt pekar på det, eller så indirekt, genom att människor inte ens vågar röra i frågan. Det visar ju på hur viktig frågan är!!!
HaFo
Jag väntar fortfarande på att människor verkligen gav sig i kast med att ventilera i sak vad som ämnet här startade ut med!
HaFo